15:36:00
"L'isola del giorno prima"(Gårdagens Ö) - Umberto Eco
Umberto Eco har här skrivit en mycket bra bok. Mina förväntningar när jag lånade den här boken på biblioteket var relativt höga. Jag har ofta stött på böcker av Umberto Eco i olika sammanhang och helt enkelt lagt namnet på minnet. Min idé kring författaren var löst baserat på hans märkliga namn som tycks väcka tankar om djupa sagor och högttravande prosa till liv. Detta intryck har i viss grad förändrats, men mer om detta. Bredvid ett exemplar av boken "Morgengaven" av Dea Trier Mørch som med sitt fina namn och en bokrygg med en bild liknade ett tennisracket, väckte mitt intresse så fanns det alltid böcker av Umberto Eco i mina föräldrars boksamling. Han var självklar läsning för den för mig äldre generationen men är fortfarande aktuell idag, både som professor och författare. Han förblev länge för mig en dunkel figur, tills helt nyligen då jag i en bokpärm fann en liknelse mellan Orhan Pamuk, skriven före det att han fick Nobelpriset, och Umberto Eco. Detta räckte för att jag förra veckan bestämde mig för att läsa en av hans böcker. Min barndoms bild av författaren blev i slutändan förändrad. Är detta då en komplimang till Ecos författarskap? Jag vill hävda det.
"Gårdagens Ö" utspelar sig i delvis i 1600-talets Europa och delvis någonstans på 180:e breddgraden vid en tropisk ö. Huvudpersonen är Roberto de la Grive, en ung man från hertigdömmet Milano som då tillhörde Spanien. Han växer upp på ett gods som välbärgad son till en godsherre under markisen av Monferrato, och talar flera språk, franska och italienska, som var mode på den tiden. Det visar sig tidigt i Robertos liv att han lever på en orolig kontinent då han som yngling, ung man, åtföljer sin faders krigsföra män till staden Casale som blivit belägrad av spanjorerna. Det är denna stad, Casale, som står som skådeplats för Robertos första möten med politiken och kriget, fienden och fränden och den blodsutgjutelse som onekligen blir följden av krig, i det här fallet en mindre konflikt som i det större perspektivet skulle komma att anses vara en liten del av trettioåriga kriget, som även berörde Gustav II Adolf och stormakten Sverige på den tiden. Striderna i Casale beskrivs som ett taktiskt rävspel där spionage och kontraspionage ständigt är en faktor och faktum är att endast måttliga strider faktiskt förekommer. Roberto klarar sig undan döden och Casale blir istället skådeplatsen för dryckeslag och dueller. Men här stöter den unge Roberto på en annan form av krigföring, munhuggandet hos en fransk man vid namn Saint-Savin blir öppningen för Robertos inträdelse i finessen och liknelsens värld. Han möter här en man som är lika skarp med värjan som i hätska diskussioner med stadens präster och adelsmän. Han får se krigets verkliga orsak; heder och ära. Roberto suger åt sig så rikligt han kan av Saint Savins kunskaper och blir med tiden en del av Paris societet, och han är nu en konversatör, en verbal kombatant, som tar sig an intellektuella så väl som teologiska problem och ständigt hamnar i klameri då dessa vägar möts.
"Gårdagens Ö" är också berättelsen om hur denne Roberto hanterar att vara skeppsbruten, märkligt nog på ett annat fartyg än det som förliste, nämligen flöjten "Daphne". Skeppet är övergivet och förankrat i en bukt som tillhör Ön. Och Roberto kan inte simma. Han kan alltså inte ta sig därifrån och en lång kamp för överlevnad och psykologisk reson tar vid. Livet ombord på "Daphne" blir i Robertos fantasi en ytterst verklig liknelse för hans känslomässiga kamp för att vinna sin hjärtas dam, Lilia.
Författaren låter aldrig läsaren dala för långt ner i språklig finess och krångliga långa meningar, utan man dras istället med av hans sätt att i mitten av 1990-talet beskriva den unge Roberto som någon gång på 1600-talet möts av ensamhet och kärlekskval ombord på ett stillastående skepp. I en värld där varje måltid presenteras som en metafor för någonting annat, där kärleken är en adelig dygd och ett välsmort munläder a och o, träder kärnan i Umberto Ecos författarskap in. Det är här han i beskrivningar av maskiner, klockor och vetenskap, som inte fungerar(?), målar upp en bild av dåtidens teorier om Universum och allting. Stilen är så intrikat och innehållsrik att man som läsare svävar som på ett moln av felaktiga kunskaper och flödande känslosvall. Allehanda latinska namn på märkliga maskiner som tros kunna räkna ut Jordens breddgrader och beskrivningar av växter, djur och koraller, blandas med långa utsvävningar i teoretisk teologi, helt baserat på Robertos egna tankar då han spenderar dagar under det starka solljusets ok ombord på flöjten, "Daphne". Ecos stil kan på avvägar liknas vid de böcker skrivna av amerikanen Tom Robbins, lite "whimsical", lite frosseri i ordet och allehanda intressanta fakta men Ecos stil är så otroligt mycket fylligare och dessutom i historieromanens format. Och där man ibland kan känna att Robbins texter blir snudd på mustigt burleska i sitt uttryck, blir i liknelse Ecos stil mer intrikat och finessrik på det mer belevade sättet. Som i filmatiseringen av Moment 22 då Yossarian säger till den prostituerade han spenderat en natt med, "I love you.", och hon med ett bröst blottat svarar, "Si." Ingen poäng går förlorad, inte ens i de många djupdykningar i den för oss, för längst förlegade faktan. Slutet är en kataklysmisk historia där den fiktiva karaktären Robertos fantasier börjar ta form och det utbryter en fullständig kakafoni av drömmar, metaforer och liknelser, allt klätt ljuvligt i ljuvliga termer. Läsaren tar Ferrante, Robertos onde tvillingbrors skepnad, författaren själv skriver in sig i boken och Roberto lever sin egna fantasivärld. Boken lämnar efter sig mer ett minne av starka känslor upplevda, än djup eftertanke och det är ett intryck som varar.
Jag ger den här boken betyg 4/5 på en skala av böcker som verkligen är bra.
/Jens