Jens Boktips

Lite backstory till varför jag läser ”Alice”. Jag har faktiskt köpt boken ny, och på engelska via nätet, och detta därför att berättelsen intresserar mig mycket. Jag vill komma ihåg att Disney-filmen är en av de Disney-filmerna som faktiskt är hyfsat okej. Det är en berättelse som i alla fall är något trogen originalet, och den är ganska uppskruvad för att vara Disney, vilket slår ut som en positiv filmupplevelse vad jag vill minnas. Under min tid i utlandet fick jag ofta rådet att läsa ”Alice” på originalspråk, eller att se Disney-filmen, och då ofta med motiveringen att den var psykadelisk och hade många drogreferenser. Jag läste aldrig boken då, men jag blev intresserad för några månader sedan i att ta reda på hur boken skulle vara att läsa på originalspråk. Det kändes för otroligt att en bok som (vad jag erfarit) skulle vara en barnbok, kunde vara proppfull med drogreferenser, där Alice käkar svampar och allt möjligt, vilket visserligen är med i Disney-filmen. Det är ju å andra sidan, om man bara bortser från att det skulle finnas en psykadelisk underton i boken, en väldigt intressant bok, från 1800-talet, som fortfarande är aktuell för många. Vad finns det då för verkligt innehåll i boken? Jag skulle vilja nyansera bilden av ”Alice” på många sätt för er som redan dömt ut den. Den är inte så psykadelisk i bokform, den är ”whimsical”, ett ord som jag inte riktigt kan översätta till svenska, men det handlar om viss kultur, företrädesvis brittisk, som ofta har ramsor, sånger, rim, konstiga berättelser om påhittade karaktärer osv. Pink Floyds första skiva med Syd Barrett har beskrivits som whimsical exempelvis. ”Whimsical”, enligt Google translate, ”originell”, ”nyckfull”.

Vidare vill jag pådyvla, eller övertyga er om att, ”Alice” är inte en bok full av drogreferenser för barn, det är faktiskt en riktigt, och mycket välskriven och intressant bok. Den är skriven på ett väldigt levande och bra sätt, lätt att läsa på engelska för en svensk, och även relevant för en förälder att läsa på egen hand, eller genom högläsning med ett barn. Det är kanske detta som gör den så intressant, bra och att den funkar 150 år efter att den skrevs, därför att den är lika intressant för ett barn som en vuxen. Och jag har ju inga barn, har inte läst den högt för någon, endast för mig själv parallellt med att jag har pluggat, lyssnat på hård elektronisk musik och smöriga ballader. Men ändå tycker jag att det har varit en sjujäkla läsupplevelse i alla möjliga olika bemärkelser. Jag blir aldrig förlägen över att jag, en snart 30-årig ung man sitter och läser barnböcker för mig själv i en mörk lägenhet. Det känns kul och spännande rätt igenom. Böckerna, det är ju nämligen två böcker, vilket var en nyhet för mig, handlar alltså om Alice som springer ner i ett kaninhål och faller ned i Underlandet. Det är den första boken. I den andra ”Through the Looking Glass” går hon genom en spegel och hamnar i spegelvärlden. Bemärkningsvärda karaktärer från den världen är kungen och damen, röd och vit, samt olika roliga typer från ett schackbräde som sträcker sig över hela spegelvärlden så långt ögat kan se. Berättelserna om de märkliga karaktärer som Alice möter, varvas med sånger, rim osv. Det är verkligen en speciell skara karaktärer som presenteras, ofta motsägelsefulla, plågade, och alltid mycket märkliga. Vissa tycks ge en insikt kring vad det är för upplevelser som Alice har, vissa tycks vara helt märkliga bara, och säger mest emot Alice då hon försöker resonera kring ”whimsicaliteten” i Underlandet. Det finns fler karaktärer än Hattmakaren och den där katten.. Jag försökte hitta lite information om Hattmakaren, och lyckades också med det. I utgåvan av ”Alice” som jag har köpt så finns alla originalteckningar med, dessa är gjorda av en viss John Tenniel, och det står att ”ingen utgåva av ”Alice” är komplett utan dessa originalteckningar, vilka Lewis Carroll själv var med och designade”. Jag tror på det, det är verkligen intressanta teckningar att jämföra med Disney-versionen, och särskilt var Hattmakaren roligt tecknad. Nåväl, varför finns en galen hattmakare med som karaktär i ”Alice” undrade jag, varför är han just galen och hattmakare? Och varför har han en lapp i sin hatt där det står ”In this style 10/6”. Jo, lappen finns där därför att Hattmakaren bär ett exemplar av de hattar som han själv tillverkar. 10/6 står för tio shilling och sex pence. Han vill alltså göra lite reklam genom att bära sin egna hatt, och man kan köpa en likadan för ovan nämnda summa.. Intressant! Jag läste vidare och fick då veta att anledningen till att den galna mannen i ”Alice” var hattmakare var det att faktiskt många hattmakare under 1800-talet sades vara just galna. Det var en vanlig och allmänt förekommande referens och uppfattning, folk kände igen den galna hattmakaren. Enligt wikipedia byggde denna uppfattning på att hattmakare förr i tiden använde kvicksilver i tillverkningen av sina hattar. Detta gjorde att de långsamt förgiftades, hjärnan tog skada, och de blev därmed lite virriga och galna till naturen! Förbluffande! Även om denna referens har försvunnit eller blivit oaktuell enligt dagens mått så är det också kanske den enda del av           berättelsen som ännu inte riktigt är aktuell. Och även utan denna bakgrundsinformation så är karaktären Hattmakaren en oerhört spännande och intressant karaktär. Inte att blandas samman med Johnny Depps version i Hollywood-filmen, som jag inte tycker var jättebra, men inte heller usel. Jag rekommenderar verkligen att läsa boken om ni känner att ni kan intressera er för gamla barnböcker, som utan för höga anspråk lyckas locka allt ifrån de mest inbitna psykadelikerna till barn i alla åldrar och deras föräldrar. Funderar på allvar på att högläsa den här boken för min hund. Tyvärr bor han med min mamma i en annan stad för tillfället.. * Saknar *

Jag vill ge den här boken 4.9/5 på en skala av bra böcker!

/Jens