Jens Boktips

2014-09-27
23:01:00

"O Alquimista"(Alkemisten) - Paulo Coelho

 
Alkemin: läran om att vaska guld ur oädla metaller. Paulo Coelho gör mycket med lite i den här oförvanskade boken som lämnar mig djupt berörd efter endast två dagars läsning. Jag är inledande inte alls berörd av storylinen, jag tar det för en kioskvältare med falskt djup, men jag inser efter ett tag att jag har fel. Det är inte bara det att jag har fel, det är kanske i grunden inte rätt att tänka på det sättet. "De flesta" kan ju ha rätt ibland. Men den dumme pojksjälen i mig kräver nåt att bita i. Den öppne mognade själen, som man bör vara, får tillslut sitt. Jag är lite efter då många i min generation och tidigare har läst den här boken, och nu när jag själv har läst den så inser jag varför. Det här är Paulo Coelhos "Alkemisten" och vägen till inlevelse är halva strävan och mödan värd. Det kommer kanske du också tycka om du läser den här. Jag läser "Alkemisten" för att någon tipsat mig om den.
 
Den handlar om en pojke som är fåraherde i Andalusien. Man antar att berättelsen utspelar sig någon gång i början av 1900-talet men det är bara min egna antagelse. Han är fåraherde och vallar sina får mellan betesmarker och från stad till stad. En dag möter han en gammal zigenarkvinna som siar att han kommer att finna en skatt vid Egyptens pyramider. Ungefär samtidigt möter han en gammal man som uppmanar honom att följa sin dröm och resa av till Egypten för att finna skatten och sitt öde. Pojken bestämmer sig för att sälja fåren och med en sista flyktig tanke till den unga damen i byn han var påväg till, avreser han. Och han möter mycket som är nytt, de facto en helt ny kontinent. Och pojken skall komma att få uppleva mycket äventyr då han uppehåller sig på platser just länge nog för att ödet skall hinna ifatt honom, och han tar också till sig mycken lärdom på vägen. Kanske är det den riktiga rikedomen inser man.
 
"Alkemisten" börjar i all sin enkelhet. En pojke lever på den öppna slätten, fullt nöjd med sin tillvaro, i harmoni med den och med sina drömmar. Äventyret är bara en positiv överraskning som pojken nöjsamt men med andakt tar till sig. Vi följer med och det är en bok som vill lära oss någonting eller utforska ödet från början. Det är en ytlig bok i viss mening, litterärt, då den snarare beskådar litteraturens värld, istället för att låta sig bli en del av den(och på det viset lyckas den alltså "självförverkligas", i mina ögon då alltså.). Det första kapitlet föranleds av ett citat av Oscar Wilde och författarens ambitioner är från början höga. Den strävar så högt att den blir lite plattityd, sådär meningsfullt trivial eller bedårande, men jag uppmanar också en var läsare att ta till sig det ändå och att lyssna till det författaren vill berätta med sin bok. Det blir lite som en fabel fast med mänskliga karaktärer eller som den romerske kejsaren Marcus Aurelius "Självbetraktelser", fast i romanform. Alltså; lätt att slå ifrån sig om man är som jag, men öppen för tanke och bra läsning. 
 
Jag ger den här boken 3.6/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens