Jens Boktips

Näehä, vad säger ni, om att fortsätta helt sporadiskt på det intressanta villospåret "inbördeskrig"?! Från det Spanska inbördeskriget - till det Amerikanska! Det finns en del intressanta grejer att lägga märke till kring publiceringen av den här romanen, som utgavs i USA år 1957(och översattes till svenska 1960). Den är författad av Harold Keith(1903-1998), en sportjournalist som föddes, levde och verkade i hela sitt liv i staten Oklahoma. Som äkta Oklahomabo, så hade han på 20-talet möjlighet att intervjua en rad människor, veteraner, som hade varit med i kriget mellan konfederationen och unionisterna. Han använde källmaterialet till sin magisterexamen vid universitet i Oklahoma, och senare till denna bok, "Vapen till rebellerna". Vad som vidare också är intressant är att Keith var en av dem som stannade kvar i Oklahoma under det svåra 30-talet, då det var en stat som drabbats ytterligt svårt av "the great depression", som vi har läst i Steinbecks "Vredens druvor", så var det en mycket stor andel Oklahomabor som utvandrade till, framförallt Californien, där det skall sägas att många fick det väldigt svårt. Harold Keith jobbade under den här tiden som sportjournalist vid University of Oklahoma. Många intressanta historiska perspektiv, och influenser från litteraturen kan lägga märkes till i den hyfsat neutrala bok som jag läst, i förhållande till nord och syd, och en något mer tidstypisk anda i förhållande till svarta amerikaner och andra politiska frågor som var aktuella på ett annat sätt i slutet av 50-talet i USA. Det bästa sättet att förklara närvaron av dessa frågor i boken, är att helt enkelt konstatera att Keith, har tagit ställning till dem, måhända på ett för den tiden liberalt sätt(eller inte), men att det är svårt att blunda för den verklighet som vi vet fanns i USA när boken skrevs. Det hade behövts mer utbildning kring frågan för att jag skulle kunna göra en bra analys av "nivån" på Keiths jämställdhetsperspektiv i boken, även om jag själv tycker att mina egna åsikter är klara. Men även där finns det någonting som gnager på  mina Akillesdelar, jag har förstått genom några av mina brittiska vänners publikationer på Facebook b.la., att jag ligger väldigt långt efter i debatten kring rastillhörighet och svarta amerikaner/britter/svenskars historia. Ska vi avsluta diskussionen här med att säga att bokens huvudpersoner strider på nordsidan, med unionisterna, vars ledare var Abraham Lincoln, den president som vi känner som befriaren av USA från slaveriet. Visst märks det i "Vapen till rebellerna" att det finns ett visst stigma kring hur de svarta skall framkomma i denna historiska roman, men kanske år inte detta så märkligt, då boken är skriven av en vit man vid ett universitet i USA på femtio-talet. Det är kanske inte heller så märkligt att diskussionen och förhållningssättet har förändrats en del på 60 år sedan boken skrevs, frågan om rättvisa och jämställdhet exempelvis kring jobb och utbildning är någonting som vi kan bli uppdaterade om hela tiden, i bra tidningar och publikationer på internet, det är alltid en aktuell fråga. Så om någon annan vill läsa romanen och berätta hur man bör se den i ett nutida perspektiv, så får de gärna göra det, den kändes för det mesta okej för mig att läsa iallafall. Jag kan inte säga nej till en första upplaga av en gammal amerikansk krigsnovell i första taget, och jag tycker att den är förhållandevis neutral och inte särskilt sensationslysten heller, på någon front.

 

Vi följer den unge grabben Jeff, som är farmare i delstaten Kansas, som ligger norr om Oklahoma. När hans familjs gård blir angripen av ett band stråtrövare i sydstatsuniformer så blir måttet rågat för Jeff, och han vandrar vägen mot den lokala militärförläggnigen för att ta värvning i unionens armé. Han vill strida för att få ett slut på angreppen från sydsidan på bönderna i hans egen stat. På vägen till det militära fortet så råkar Jeff på flera av sina kamrater som kastar vad de har för händerna och går med Jeff för att värva sig. Snart är de tränade till att marschera och skjuta och strida, trots att många är mycket unga. Jeff får en del specialuppdrag och missar under ett sådant uppdrag sin första strid, och han är mycket förbittrad trots att hans vänner som varit med, aldrig mer vill strida. Under de långa månader av marscher och diverse uppdrag som Jeff är med om så får han också en del tid över till att umgås med lokalbefolkningen på de platser där hans armé slår läger. Jeff är en munter och frisk ung man, och får snabbt kontakt med många av sina soldatvänner, men också en del av rebellernas familjer som själva har bröder och fäder som strider på konfederationens sida. Det blir ett kraftfullt möte för Jeff. Tillslut kommer också striden han väntat på så länge, och den blir hård och tuff. Nu är dess verklighet uppenbarad för den unge hjälten...

 

Jo, att läsa en sådan här bok tar mig tillbaka till mina unga dagar då jag läste böcker som James Fenimore Coopers "Stigfinnaren", och "Den sista mohikanen". Det är samma slags romantisering av den amerikanska naturen och befolkningen där som vi finner i "Vapen till rebellerna". Jag njuter av vissa detaljer, som exempelvis att de gevär som Jeff får i armén är enskotts-gevär, som måste laddas mellan varje avfyrning på ett ganska komplicerat sätt. Det går stick i strid med den bild jag har av gevär i andra cowboy/indian-filmer och böcker, serier, där ofta såkallade repetergevär har använts. Dessa kan avfyras flera gånger utan att ladda, man använder enkelt en hävarm för att göra sig av med den använda patronhylsan, och i samma rörelse för man in en ny kula i inloppet. Intressant, och detta får också utrymme i boken. Det var en viktig faktor i kriget som i de flesta krig, att ha den bästa utrustningen, och repetergevär dök upp i striderna i slutet av kriget som varade mellan åren 1861-1865. Jag tycker att Harold Keith har gjort ett bra jobb med boken med tanke på dess värde som roman, och han har behållit en stor del av äventyrsandan som jag faktisk hade förväntat mig när jag hittade den här boken. Det material som Keith har samlat från veteranerna framkommer tydligast i detaljer, som exempelvis det faktum att nord-sidan drack kaffe, medan syd inte hade tillgång till vanligt kaffe, och drack ett substitut istället. Vi får också läsa en del om de olika arméernas förhållningssätt till varandra utanför själva stridsarenan, och hur de hade det tillsammans inom respektive armé. Bägge sidor i kriget får komma till tals på ett bra sätt, något som säkert varit viktigt för Keith, och det kommer också fram att många, kanske de flesta på bägge sidor i kriget, stred för andra lokala frågor än just slaveriet. Det är också en ganska hemsk beskrivning av striderna som vi får läsa, det verkar inte ha varit särskilt kul och alla bokens karaktärer tycks hata att behöva delta. Men det är ett fint tempo i boken, och en del vändpunkter som vi känner igen från sådana här historiska romaner med fiktiva huvudpersoner/hjältefigurer. Jag tycker det är kul att det finns en sådan strikt kultur av inbördeskrigsrollsspel och ett sådant intresse för historien kvar i USA, och jag vill gärna läsa mer. Den här boken är en bra mjukstart för att få en bild av hur amerikanerna minns inbördeskriget och det kan vara spännande för vem som helst att läsa! Boken är inte särskilt bra eller välskriven, men den passar för den som år intresserad...

 

Jag ger den här boken 1.7/5 på en skala av bra böcker.

 

/Jens