Jens Boktips

 

När man i ungefär tre veckor endast har läst kioskromaner och av vänner delade artiklar på facebook, då är det av själen betingat att man läser något aningen mer betungande, en bok som tar lite ansvar och faktiskt har nötts vackert av tidens tand och en bok som vill säga någonting till sina läsare, även om det inte är ett särskilt aktuellt eller nutida ämne som tas upp. Jag fann den boken jag sökte, och det är kanske lite lustigt då att jag från början faktiskt föll för omslaget, som är väldigt vackert - man brukar ju säga att man inte skall döma en bok efter dess omslag. Men jag tyckte iallafall att den verkade intressant och när jag så nämnde författarens namn, Émile Zola för några vänner så fick jag genast gensvar. Kanske kunde den här boken faktiskt korrekt kunna dömas av det utpräglat välarbetade omslaget, som juförsig är en detalj från en målning av Degas(alltså inte målad specifikt för det här omslaget, som vi ser i bild). Jag ber er också lägga märke till avsaknaden av en apostrof ovanför E:t i författarens namn på omslaget. Det är svårt att säga varför det är så, men de känns verkligen svenskt tycker jag vid det här laget. 

Gensvaret från min vän, för Émile Zola som författare, kom i form av upplysningen om ett öppet brev som han skulle ha författat någon gång på slutet av 1800-talet i Frankrike. Det handlade om en rättsskandal av stora mått i landet, där Zola hävdade att en man blivit oskyldigt dömd för ett brott. Brevet som han skrev kom att kallas "J'accuse"(jag anklagar). Mina efterforskningar har lett till en del intressanta upplysningar(wikipedia). Rättstvisten som blev en ordentlig skandal kallas "Dreyfus-affären", och handlade om officeren i franska armen, Alfred Dreufys, som stod anklagad för spioneri. Det hävdades att han hade lämnat hemligstämplade dokument till Tyskland. Lägg då på minnet att detta var kort tid efter Fransk-tyska kriget. Dreyfys var jude, något som många hävdade var en faktor i rätten, bevisen sades också vara förfalskade, det var inte konstigt att Zola skrev de öppna brevet. Men Dreyfus blev dömd att tillbringa resten av sitt liv med straffarbete på Djävulsön, den straffkoloni som handlingen till boken och filmen "Papillon"(från 1973) utspelar sig på. Djävulsön heter egentligen Île du Diable och ligger i ö-gruppen Îles du Salut, nära Franska Guyana. Men snart kom det fram att flera av bevisen som användes mot Dreyfus faktiskt var förfalskade, en ny rättsprocess påbörjades. Även denna gång blev Dreyfus dömd, men det visade sig senare att falska bevis hade använts även vid denna rättegång! Efter mycket om och men så blev Dreyfus benådad, och senare helt friad från anklagelserna. Émile Zola blev många gånger angripen av antisemiter på grund av "J'accuse", som hade prytt omslaget på b.la. tidningen "L'Aurore" en tid före. Inte räckte det heller med det, Zola blev dömd för smädelse eftersom han utmanat myndigheter och officerare på det viset han gjorde. Det blev en stor spricka i Zolas anseende, och han flydde sedermera till England i ett år. Där påbörjade han skrivandet av sina sista romaner, de sista han hann med i livet.

Det är märkligt att läsa på wikipedia-sidan om Émile Zola, för Zolas synpunkter på sin litteratur och "naturalismen" blir starkt ifrågasatta på sidan, hans åsikt om sin konst blir tillochmed helt dementerad. Det finns säkerligen en anledning till detta, men det är det första tillfället som jag stött på någonting liknande på Wikipedia. Det har ju alltid varit tydligt att författarna till artiklarna varit flera, av varierande kvalitet beroende på vad man söker, men att de helt sänker någons personliga åsikter, det var nytt. Det handlar om Zolas och hans naturalisters syn på sina böcker och sin konst. De ansåg att de med sina egna vedertagna kunskaper om människans tillvaro på olika platser och samhällsskikt(i "Krogen" handlar det om fattiga tvätterskor oc sömmerskor, samt alkoholister), kunde sammanställa texter som skulle kunna användas som vetenskaplig fakta. Alltså, att de med de kunskaper de hade, kunde skriva ett skönlitterärt verk, som skulle vara helt sant och realistiskt som en bild av hur den genomsnittlige personen i liknande samhällsnärvaro, skulle kunna leva. Detta resonemang om en vetenskap förde Zola hela livet, "Krogen" är en av de böcker som han skrev efter dessa principer. Det hela drogs till sin spets när Zola skrev en bok om kungahuset, som han ute ens hade tillträde till, på andrahandsinformation. Det är kanske inte helt konstigt att Wikipedia-folket då har klarlagt att hans böcker inte bör tas som vetenskapliga fakta kring livet på 1800-talet. 

 

Det är en ganska bra bok som handlar om en ung kvinna som gifter om sig och försöker skapa en dräglig tillvaro i ett kvarter som är starkt präglat av fattigdom och alkohol. Det är en skildring av alkoholism under lång tid och mentalsjukdom, som är ganska hemsk. På en plats i boken kallas huvudpersonen för "Den tjocka amman", något som nästan skulle kunna belysa ytterligare Zolas syn på sina egna fiktiva karaktärer. Hon är en amma för de som törstar efter kunskap om hur de lägre klasserna har det, typ. Något sådant tycks inte helt vara par med vad en exakt vetenskap bör handla om. Men det är alltid intressant med människor som tar sitt livsverk på stort allvar, och Zolas engagemang i Dreyfus-affären borde han säkert fått en eloge för.

 

Jag ger den här boken 3.2/5 på en skala av bra böcker.

 

/Jens