20:10:07
"Przewalskis hest" - Maja Lunde
Det är inte konstigt att jag känner mig som en oregerligt mongo när jag ser min redogörelse, för jag är verkligen inte som vad jag har beskrivit här. Det finns inget moment av, låt oss säga, jag är lite så. Jag är inte så. Pung slut. Jag är killen som är med i Sveriges officiella grupp för cigarrälskare, följer varje inlägg, men har endast rökt cigarr ett par tre gånger i mitt liv, och vettefan vad det var. Fuktigheten och smakerna la jag inte märke till, jag tror till och med jag spydde vid ett tillfälle för att cigarren var så stark. Men ändå älskar jag att börja en fredagskväll med att se alla gubbar som tar selfies med sina svindyra pinnar, och whiskey, och charken och grillen och skäggen och ringarna, kepsarna, stilen – allt. Det är för att jag är en livsnjutare. Men jag har andra saker på lager – inte sprit och tobak (förvisso snus av ordinär sort). Böcker, CD-skivor, tecknade serier, gitarr, spela in låtar, äta mammas vegetariska, hitta den godaste falafeln. Jag kan också njuta. Och nu gjorde jag det med den här boken, och det väckte känslor! Det är en författare som jag inte känner till sedan tidigare, men då jag pratade med mormor om den (fick boken av mormor och morfar till jul), så berättade hon att det är en väldigt känd författare i Norge. Hon har även getts ut på en massa andra språk (35 olika land), men jag är väldigt sällan i bokaffärer nuförtiden, så det har gått mig förbi!
Det är verkligen en författare värd att kolla in, med mycket stora ambitioner, och en en förmåga att täcka väldigt breda aspekter av känslor, miljöer och olika livssituationer som man finner karaktärerna i. Vi får med relativt enkla medel en inblick, både i unika livssituationer som man lätt lever sig in i och olika händelseförlopp som är spännande och driver på historien på ett väldigt bra sätt. I boken följer vi 3 personer, två kvinnor och en man, som alla kommer ifrån olika tidsepoker. Samtliga berättelser kretsar i sin grund runt de så kallade Przewalski-hästarna. Detta är en sorts häst som sägs vara urhästen, sådan hästarna var före det att de domesticerades av människan. De finns endast på stäppen i Mongoliet, då den första berättelsen börjar, någon gång under 1800-talet. En man får en idé om att jaga ett spår han har, en skalle av vad som har sagts vara själva urhästen, till Mongoliet, för att försöka få med sig ett levande exemplar till djurparken han driver. Han lyckas få vissa medel för en expedition, och han får också kontakt med jägaren och samlaren, naturmänniskan Wolff, som skall hjälpa honom med uppdraget. Det blir en lång resa.
I andra kapitel i boken följer vi Karin som lever på 1990-talet och försöker repopulera Mongoliets stäpper med Przewalski-hästarna som där har blivit utrotade. De finns endast i djurparken vid det laget, men Karin försöker förvilda några individer, och få dem att leva fritt igen. Den sista berättaren är Eva som lever ca 2060, i en slags postapokalyptisk tid där miljön har förändrats, vilket har lett till en rad konsekvenser och samhället har sakta med säkert försvunnit. Hon lever ensam med sin dotter på en gård i Norge. De har eget vatten och ström, samt kor, getter och odlingar. De har också några få Przewalski-hästar, vad Eva misstänker kan vara de sista levande individerna av den arten. Hon gör allt för att hålla dem levande.
Det är verkligen en spännande bok att läsa som tycks innefatta så många aspekter av vad en bok kan erbjuda, i ett format som kretsar kring hästar – något jag inte kan mycket om alls, eller ens vet ett litet uns om. Ändå fattar jag snabbt tycke för berättelsen, och jag tycker att det är spännande att läsa om arten Przewalski, och hur deras öden har blivit hjärtefrågor för många människor genom årens lopp. Och hur så mycket energi har lagts på dessa hästar, parallellt med de personliga öden som följer dem som har engagerat sig i arten. De gör många uppoffringar, och alla möter olika problem i sin vardag som också är drivande faktorer i berättelsen, vilket gör den spännande att läsa som ett drama om människor på samma gång. Ett exempel kan nämnas i Karins son Matthias, som är före detta narkoman. Han följer med Karin till Mongoliet för att hjälpa till med arbetet med hästarna, men givetvis ger hans förflutna många problem, och mycket tankar kring hur han skall klara sig, hur de skall kunna arbeta tillsammans osv. Dessa kapitel är också upphov till mycket glädje, och fina situationer som karaktärerna upplever tillsammans, bland de utmaningar som de åtar sig, när de lyckas. Men som alltid i naturen så finns det många orosmoment och mycket smärta och död mitt bland det fina.
Man kan fråga sig varför människor genom historien sedan 1800-talet hade vigt så stora delar av sina liv åt Przewalski-hästarna, men de är väll på något sätt det ultimata uttrycket för friheten, en orörd hästart som lever på ogästvänliga platser på vårt jordklot, som människan endast sett springande i galopp bort från en. Att fånga dessa djur och skapa en länk till människans värld visar sig vara en bragd för den ryska djurparksägaren på 1800-talet, men det skapar senare problem för djuren som blir nästintill utrotade i frihet, och tillslut finns de endast i djurparker. När Karin senare försöker repopulera stäppen så är det en skara mer eller mindre tama djur som hon försöker förvilda, vilket skapar problem. Och tillslut handlar historien kanske mer om hur människan påverkar naturen, eller har påverkat den, och hur den slår tillbaka, och kräver någonting både från hästarna och framförallt människan. Den som lever till år 2064 får se – kommer hästarna finnas då också?
Jag vill ge den här boken 4.3/5 på en skala av bra böcker!
/Jens