Jens Boktips

Jag har lite mer tid över till att läsa för tillfället och därmed har jag kunnat läsa klart Victor Hugos klassiker ”Samhällets olycksbarn” på några dagar.  Det var med en enorm glädje som jag plockade boken ur hyllan, jag har sett fram emot att läsa den riktigt länge nu. Det är ett nytt exemplar i pocketform jag läser, apropå att man alltid letar sig fram till klassikerhyllan i bokaffärer nuförtiden. Jag har funderat på det jag skrev om att endast klassikerhyllan hos de flesta bokhandlare är intressanta idag, och undrat om det alienerar mig mer än jag själv anar. Säkerligen finns det OTROLIGT mycket bra nya böcker som jag inte läser helt enkelt. Det kan man se ur flera olika perspektiv på, exempelvis kan det ju ha sin egen alldeles speciella charm att läsa en gammal bok som har åldrats på ett visst sätt, och belyser ett samhälle på ett visst sätt, och man kan ta till sig boken med en viss distans (en sådär 150 år senare). Samtidigt är det ju korkat att missa massa aktuell litteratur för att man endast går till klassikerna i bokaffären! Alldeles särskilt så missar man en större del av samhällsdebatten och olika synsätt på hur det är att vara människa idag utifrån litteraturens perspektiv. Men detta kan man alltid sätta som en kontrasterande kunskap som kommer genom att läsa äldre litteratur. Man förstår på något viss det moraliskt riktiga eller oriktiga som har funnits i tidigare civilisationer/årtionden, och man kan på ett annat plan förstå och se vad som är bra och dåligt med ens liv idag. Ofta finns det djupare meningar med också gammal litteratur (alldeles särskilt i ”Samhällets olycksbarn”, även om en historisk analys också kan vara på sin plats i det här fallet), och de moraliska budskapen överbryggar den tid som har förlupit. Men många seder och bruk som finns i äldre litteratur är ju förlegade och ofta är det kvinnor exempelvis vars liv kunde vara mer ofria än de är idag. Jag undrar om jag njuter mer av att läsa klassikerna än en kvinna hade gjort, det vet jag faktiskt inte, men enligt mig måste man någon gång få grotta ner sig i en bra klassisk roman och bara njuta av historien som finns och de allmänrådande budskapen man kan hitta. Jag läste också en artikel i DN igår om att det kunde bli modernt för kvinnor att bli mer konservativa, och kanske ta hand om män mer än idag, av egen fri vilja. Det var tydligen en taktik som skulle göra kvinnan populär bland alla män.
Mer angeläget är kanske att jag för en stund sedan pratade med en tjej på nätet som gjorde en topp-tre-lista på sina favoritböcker/författare (jag gjorde också en). På den fanns b.la. ”Anna Karenina” av Leo Tolstoj. Är det konstigt? Ödet går mot Karenina så många gånger i boken, och det finns mycket att lära om ett främmande land med en annan kultur, i allra första hand i en annan tid. Det är långt ifrån en bok med moderna snitt, även om den kanske belyser ”kvinnofrågan” på sitt sätt, men det är väl det som gör den till en klassiker av olika anledningar:

1.     Det finns en överbryggande moralisk bit eller association som är allmänrådande även idag.

2.     Man kan lära sig intressanta saker av de historiska inslagen i den roman som skrevs i en annan tidsepok.

3.     Själva dramat eller handlingen i boken är tillräckligt bra för att överbrygga den tid som gått.

Alla dessa tre kriterier går att koppla till både ”Anna Karenina” (av Leo Tolstoj), och ”Samhällets olycksbarn” av Victor Hugo. Nr 2 och 3 kan kopplas till exempelvis storproduceraren Alexandre Dumas. Hans böcker är typexempel på litteratur med en spännande handling som lockar filmmakare och läsare än idag.
Det finns faktiskt också vissa gemensamma drag i Dumas ”Greven från Monte Cristo”, och ”Samhällets olycksbarn”, fast jag bara har sett en filmatiseringen av ”Greven...” (den nyare). Det handlar till sist om moral i olika former, och där ”Greven i Monte Cristo” är en fabulös, fantastisk berättelse om att kämpa för att resa sig ur avgrunden, och om brott och hämnd och ära, så är ”Samhällets olycksbarn” snarare en berättelse med nyanser av allt detta, men i mindre dramatisk form.

Vi följer Jean Valjean som har begått ett brott: en stöld; och han blir dömd till att bli galärslav. Han lyckas fly flera gånger men blir alltid infångad igen, och till sist får han tillbringa 19 år som galärslav. Detta ger honom en välutvecklad styrka i armarna, och en seghet i sinnet, men han finner snabbt efter att ha blivit fri att livet har många obehagligheter kvar i hans verklighet. Ingen vill husera den som varit straffånge, och det verkar omöjligt att dölja sitt förflutna på ett enkelt sätt för Valjean. Inte ens på värdshusen får han husrum, och hans situation blir desperat. En biskop visar dock upp ett otroligt stycke moralisk sans då han tar emot Valjean i sitt hem och bjuder honom på middag och en säng. Mötet slutar med katastrof, men någonting har väckts i Valjean, och ett långt liv med olika moraliska frågor och åtaganden väntar den före detta straffången. Det vi får läsa är som sagt en slags ”Greven i Monte Cristo”-historia, men kampen är för Valjean inte över på långt när, när han tillslut blir en accepterad medlem i det franska samhället.

Det är tydligt att Hugo skrev den här boken som en slags besked till folket och de styrande i samhället. Han såg att det fanns en orättvisa, i hur människor behandlas, och i fattigdomen i landet, och orättvisan fanns vidare även inom rättsväsendet och i alla delar av samhället. Svaret blir historien om en straffångens kamp med de moraliska spöresmålen. Ständigt finns det en chans för honom att göra rätt eller fel, att ge eller ta, och ändå är ödet ute efter välgöraren i precis lika stor utsträckning som tjuven eller boven. Det kan tyckas. Men som en slags romantisering av det moraliska Frankrike i mitten av 1800-talet så är detta en berättelse som inte slutar vid rätt eller fel, det är också en berättelse om att kunna förlåta sig själv, att gå vidare och att alltid hålla sig underrättad om sitt känsloliv i korrelation med det sunda förnuftet. Dessutom är det en berättelse som är väldigt vacker och kärlek i olika former förekommer, hjältedåd och fantastiska slumpmässiga händelser osv. Vad jag förstår från Wikipedia så tog det lång tid för Hugo att skriva den här boken, och det är kanske något som märks till dels. Exempelvis är boken uppdelad i olika delar som följer olika karaktärer, även om Hugo (efter ett tag kanske) avslutar berättelsen om Valjean, och fokus ligger på händelser runt den mannen under flera år. I de olika karaktärerna som trots allt förekommer så finns det sammanträffande och gåtor som behöver lösas genom hela handlingen och många trådar bildar tillsammans en sträng på den lyra som Hugo spelar på, i berättelsen om sitt Frankrike...

Det är intressant att vissa karaktärer återkommer flera gånger exempelvis i skepnad av den som jagar Valjean (Javert), och att denne aldrig ger upp sitt värv att härja enligt en entydig moralisk kompass. Javert representerar alltså ondskan i skepnad av en lagens väktare. Han måttar inte på några medel att ta fast den som enligt lagen är skyldig, och det blir till slut en hatisk karaktär som inkräktar på själva den personliga friheten hos karaktärer som i rimlighetens namn inte längre är brottslingar i någon mån.
Dessutom är ”Samhällets olycksbarn” en berättelse om människor förhållande till pengar. Både den fattige och den rike. Och det är också de pengar som karaktärerna har, eller har möjligheten att skaffa som är den bärande utvecklande faktorn i boken. Moral och pengar, kärlek och brott alltså..

Till sist kan jag nämna att jag tycker att ”Ringaren i Notre Dame” faktiskt är en bättre bok än ”Samhällets olycksbarn”, och det märks att de två böckerna är skrivna på olika sätt och med olika intentioner. Bägge böckerna är mycket, mycket bra.. Den ena blev en disneyfierad Disney-film, och den andra blev en musikal.


Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker!

/Jens