Jens Boktips

Man kan lägga märke till några detaljer kring Khaled Hosseinis bok från denna vecka, ”Tusen strålande solar”. På omslaget syns en afghansk kvinna som bär en enkel huvudbonad, vilket vi känner igen från vår vardag, eller exempelvis från den berömda bilden som publicerades i National Geographic för ett antal år sedan. På bilden var en skärrad afghansk kvinna med gröna ögon, som led under krigsåren för länge sedan, och jag vet att den vid några tillfällen har publicerats som århundradets bästa bild i National Geographic. De som känner till bilden vet hur upplysande den är, och lite trivia kring kvinnan som är med i bilden är att hon för ca ett halvår sedan åkte fast för något ringa brott, jag minns inte riktigt vilket. Det gjorde i alla fall att hon hamnade i hetluften igen och det stod att läsa om henne i svenska dagstidningar.
Det som är intressant med kvinnan på omslaget till ”Tusen strålande solar” är att kvinnan utöver huvudduken även har klackskor. Detta står i kontrast till den tid som skildras i Afghanistan i boken, då man mestadels av tiden inte kunde synas med klackskor i landet, enligt min analys av det jag läst.

Vidare kan nämnas att Hosseini själv flyttade från Afghanistan år 1980 (troligtvis till USA). Vi känner igen författarnamnet från den ännu mer kända, och ganska hemska boken, ”Flyga drake”. Kruxet med ”Tusen strålande solar” är att den utspelar sig i Afghanistan och Pakistan, ända fram till nästan modern tid, början av 2000-talet. Hur har författaren kunnat beskriva krig och vedermödor på ett sådant levande och detaljrikt sätt, undrade jag när jag läste, när han under nästan hela den tid som boken utspelar sig befann sig i USA. Jag diskuterade med min Mor om det var rätt att skriva en bok om ett krig som man själv antagligen inte varit med i, eller om kvinnors kamp för en plats i samhället, i ett samhälle som man inte lever i. Vi kom typ överens om att Hosseini troligtvis har en unik möjlighet att skriva en sådan bok i och med tidigare erfarenheter, och troligtvis mycket nära kontakter med dem som upplevt liknande förlopp, eller händelser i Afghanistan under de kritiska åren 1980-2000. Hosseini nämner även i slutet av boken att han har jobbat för FN med flyktingar i Afghanistan och närliggande områden, och han har säkerligen tagit med många erfarenheter från det arbetet.

På ett mer personligt plan kan nämnas, även om det kanske inte är nödvändigt, en egen erfarenhet från landet Afghanistan. Jag jobbade för några år sedan med en man som hade varit tolk åt först amerikanska, och senare svenska armén i Afghanistan under kriget. Han hade fått asyl i Sverige, och höll fortfarande på att lära sig språket lite grann. Han var ytterst trevlig, även om jag ständigt frågade mig vad han hade varit med om i kriget, och om han kände sig trygg i Sverige idag. Det beskrivs även i den här boken att läget i Afghanistan än idag är osäkert, att talibanerna kanske håller på att omgrupperas (boken skrevs nog före det att IS hade etablerats, en organisation som vad jag förstått har inkvarterat många talibaner). Skulle hans familj vara i säkerhet i Afghanistan, undrade jag, och vad skulle det bli av honom i Sverige?
Jag fick inga svar, men hade faktiskt en kväll ute på stan tillsammans med honom, som jag sent kommer att glömma!

I ”Tusen strålande solar” skildras männen i Afghanistan många gånger i mycket negativa ordalag, och det finns ett stort gap eller hål efter de roller som männen borde ha, och den verklighet som drabbar kvinnorna i det afghanska samhället på grund av männen. Men det finns även försoning, och också flera exempel på mycket vanliga enkla människor (män och kvinnor) som lever på ett sunt sätt med varandra, och som lika gärna skulle kunna få en plats i ett västerländskt samhälle exempelvis. Bland annat skildras en akademiker-familj vars söner drabbas i kriget mot Sovjetunionen, och senare kampen mot den allt mer inskränkande världsordningen i Afghanistan i många år.

I grunden handlar boken om Mariam och Laila. Mariam är många år äldre än Laila, och lever som hustru till en mycket otäck man som misshandlar henne svårt både fysiskt och psykiskt. Hon kommer från en bekymmersam uppväxt som utomäktenskapligt född till en rik man och hans hemhjälp, och gifts bort vid 15 års ålder. Efter att Lailas familj drabbats av kriget finner hon sig själv i samma ålder som gift med den otäcka mannen. Laila har växt upp i en akademisk familj och har under hela uppväxten närt en nära vänskap med en grannpojke som heter Tariq. Hans familj har flytt till Pakistan.

Så vad tycker man om en hemsk bok som denna? Finns det någon glädje i att läsa om eländet, eller nåt man kan komma ihåg och lära sig av, eller är det bara en kulturkryddad kioskvältare vi har att göra med här? Svaret är uppenbarligen att boken är mer än så. Det är en genomgående bra berättelse, med i princip endast styrkor i sättet som kriget, kulturen och människorna i Afghanistan skildras under den aktuella tiden. Persongalleriet är brett och inkluderar många starka stoiska människor, såväl som nyanserade porträtt av talibaner eller den man som misshandlar sina fruar i religionens namn. Det finns inte mycket att kritisera i denna roman, även om man kanske bör ställa sig frågan om vem det är som berättar och hur pass verklighetstroget det är. Men min gissning är att den är ganska verklighetsbaserad, kanske styrkt av berättelser som författaren har hört från släktingar eller bekanta, eller dem han träffat under sitt arbete i flyktingläger. Det gör boken relevant. Kvinnorna förekommer i boken på ett nyanserat och bra sätt enligt min egen uppfattning, och det är tydligt att den uppskruvade och hemska situation som vi känner från Afghanistan inte behöver vara normaltillståndet i någon grad alls. Vanliga människor har drabbats av krigen och invasionerna, och dessa vanliga människor är beredda att leva fritt och jämlikt så snart de får möjligheten till det. Det är väll egentligen den insikten som är bokens främsta styrka i min mening.

Tack för en god recension, jag hoppas att ni har en fin sommar, och att det blir lite läsning och så givetvis. Har faktiskt redan läst hälften av den nästa bok som kommer att recenseras, och jag har också försökt öka takten jag läser i något, vilket antagligen kommer göra att nästa recension kommer ganska snart. Efter det tar jag mig an de norska böckerna har jag tänkt. Hej!

Jag ger den här boken 3.2/5 på en skala av bra böcker!

/Jens