Jens Boktips

Istället alltså ”Kafka på stranden” på norska. Det är faktiskt väldigt kul att läsa denna boken på norska. Detta då man har en bild av ett japanskt samhälle så som det är översatt till svenska eller engelska. Hur blir det då när man läser om Japan på sitt andra modersmål (som väl är lite halvdant inrepat), norska och det dessutom förekommer udda karaktärer som har översatts av någon anledning till dialekt/talspråk/nynorska, ett språk som jag absolut inte är bekant med?! Det var faktiskt otroligt överraskande till en början att man har gjort en så pass uppenbar definition av en karaktär att den har en viss norsk dialekt, men det funkar ändå hyffsat bra, och jag förstår det mesta. Det är ungefär skrivet så som norska låter när man talar, vilket är nytt för mig då jag endast hört eller läst nynorska vid några få tillfällen. Man kan väll jämföra med hur det hade varit om en av karaktärerna i ”Trainspotting” pratade skånska, fast alla pratar ju ändå skotska i den boken, så det hade väll varit ännu konstigare då isåfall. Samtidigt väcks en rädsla i mig som har funnits där tidigare, att jag inte skall förstå en norsk person jag träffar. Att denne tror att jag är norsk, och inte förstår att jag visserligen är norsk, men norsk i exil, och då blir hen arg på mig för att jag är så bristfällig i min förståelse. Suck. Det kan hända med många dialekter, det skulle till och med kunna hända med en norrlänning, skåning, eller vem som helst med bred dialekt på svenska. Men då känner jag mig inte lika bristfällig av någon anledning. Det måste bero på mina fördomar – ”i Sverige pratar vi svenska”. Och det gör jag. Nä, man skall inte vara så negativ. Det är nog nyttigt för mig att skrämmas lite av språket igen.

Denna utläggning om språk kan också fungera som en slags ingång till vad ”Kafka på stranden” handlar om, oavsett vilken översättning man läser. Det har att göra med det farliga i vardagen, att man plötsligt kan slukas upp av mörkret, eller falla ner i ett djupt hål. Det är oförklarliga skeenden som påverkar oss (karaktärerna) på oförutsägbara sätt. Plötsligt har vi gått igenom en vägg eller mur i livet och blivit någon annan. Vi vet inte hur vi kommer reagera nästa gång världen uppenbarar sig för oss, vi vet bara hur vi har agerat tidigare, och vad vi hoppas att vi kan förändra. Vi följer Kafka Tamura, en 15-årig pojke som flyr hemifrån och beger sig ut på en resa som skall föra honom till ett bibliotek på andra sidan Japan. En annan karaktär är Nakata som är en mild äldre man med någon form av funktionsvariation. Han har varit med om en olycka när han var liten som har gjort att han glömt det mesta om världen, exempelvis har han glömt hur man kan läsa. Denna olycka beskrivs också i boken med hjälp av intervjudokument från amerikanska militären.

Hur är då läsuppelvelsen i denna bok? Jag skulle säga att den stundom är topp. Ibland är det en aning segt och jag tänker, ”är inte detta en slags ungdomsbok, som inte är riktad till mig?”, men sedan dyker en scen upp som gör att jag känner mig förryckt och verkligen tar till mig historien, och vid vissa tillfällen känns det direkt olämpligt att en ungdom skulle läsa boken. Detta är dock inte den ”värsta” av Murakamis böcker på ett sätt. Det är kanske den mest skruvade av dem alla på det sättet att sinnena, perceptionen utmanas och Murakami bjuder på koncept kring världen som suddar bort dikotomier; skyldig/oskyldig, snäll/ond osv. Men hans ”1Q84”-serie var ändå direkt plågsam att ta sig igenom ibland. Där kände man att man verkligen påverkades, som om ens egen personlighet påverkades av att man läste böckerna. Ändå läste jag alla tre och är lika glad ändå. Otvivelaktligen tar man med sig något från Murakamis böcker, och så även denna ”Kafka på stranden”. Men konceptet är ändå tillräckligt väl uttryckt och tillgängligt för att jag skall få känslan att boken är en egen värld som jag kan plocka upp och dyka in i, och när jag lägger ifrån mig boken så är den bara där på bordet: en bok som jag läst.

Självklart kan jag rekommendera Haruki Murakami som författare, han har skrivit många viktiga och bra böcker, inte minst ”Fågeln som vrider upp världen”!

Temat är fortfarande Japan för nästa bok, så får vi se om västerlänningen som skrivit ”En geishas memoarer” kan bjuda på en realistisk bild av Japan. Ni som inte är intresserade av sådant trams kan bara ignorera nästa recension då! För övrigt har jag genom, vad jag tror är ett lagligt streaming-arkiv, kollat en del på den gamla tv-serien ”Shogun”. Det var ju den boken jag recenserade förra veckan. Serien har sina sidor får jag säga, den är helt okej, även om den dock ändrar min bild av berättelsen något från när jag läste boken. Vissa saker är svåra att filmatisera ur boken, exempelvis alla översättningar som karaktärerna gör åt varandra i boken, och de gånger japanernas dialoger skrevs på engelska. Det blir dyrt och tar lång tid om långa utläggningar skall översättas, så istället har man valt att inte översätta vissa bitar (från japanska), vilket gör att jag tror det är svårt att se serien utan att ha läst boken. Men inte omöjligt!

En annan serie som finns på det lagliga arkivet är serien ”The Prisoner” från 1967! Den serien kan jag varmt rekommendera er att se, det är fantastisk 60-talskänsla och ett väldigt coolt koncept med en alternativ hjälte till Sean Connerys James Bond som faktiskt är värt en pris snus för all del! ”The Prisoner” har också facebooks häftigaste fan-sida, där hittar man de allra hårdaste fäjsarna där ute, bland annat mig!


Jag ger den här boken 3.6/5 på en skala av bra böcker!

/Jens