Jens Boktips

2019-09-11
00:18:04

"Shōgun" - James Clavell

 
Så då har turen kommit till detta mästerverk. Över 1200 sidor om Japan har jag nu läst och jag kan med nöje erkänna för mig själv och säga att inte en sida av denna bok har lämnat mig besviken. Det finns ett genomgående mönster i berättelsen och berättelseformen som funkar fram till sista sidan, och jag kan förstå att boken har blivit populär, och att flera böcker i serien har väckt intresse hos läsare genom alla tider sedan boken först gavs ut på 1970-talet. Det är dock inte ett litterärt mästerverk i den betydelse att boken förtjänar en femma i betyg, eller Nobelpris eller liknande, vad det priset nu kan vara värt. Den är skriven på ett genialt sätt, men det är inte särskilt tankeväckande eller speciellt på det viset att det rymmer det stora kosmos och det lilla. Det väcker dock ett starkt intresse och håller sedan detta intresse uppe genomgående i hela boken. Det kan ha att göra med att boken handlar om en främmande kultur som gör det så fascinerande att läsa sida efter sida. Otvivelaktligen en välskriven bok!


”Shōgun” utspelar sig som ni kan ha gissat i Japan, och den utspelar sig under 1600-talet. Jag är osäker på om någon del av berättelsen är sann, men om vissa fakta stämmer så är det enligt min syn på saken en upplysande berättelse om en sann historia såtillvida att den visar på en kristen-europeisk handel i Japan, mellan Kina och Japan med portugiser och spanjorer som mellanhänder. Handeln skedde med guld, silver och siden från Kina. Senare stängdes Japan ner ännu mer än under den tid som boken utspelar sig, och i förlängningen kan detta kanske ha lett till den fascism som jag vet så lite om, och även denna konklusion blir en gissning i det här sammanhanget som så många andra uttalanden. Men jag tror att denna faktor kan vara relevant för boken jag läst. Detta då författaren James Clavell under andra världskriget satt som krigsfånge i Japan. Det är givetvis anmärkningsvärt att han senare med den respekt (enligt min uppfattning) som projektet är genomfört med, har gestaltat en berättelse om ett Japan som inte demoniseras egentligen någon gång i boken. Det är upp till er att bedöma om det är acceptabelt av en australiensisk-brittisk-amerikan (ja det är sant, kolla på wikipedia) att skriva en bok om Japan, och dessutom en historisk roman. Tankar vänds givetvis till boken ”En geishas memoarer”, som jag faktiskt har ett exemplar av och tänkte läsa snart. Några övriga punkter kring författaren Clavell är att han var anhängare av laissez-faire kapitalism och en stor beundrare av författaren Ayn Rand, en kvinna som dessutom är min ärkefiende här på bloggen då jag tycker att hennes extremt tjocka böcker var dumma. Jag läste inte hennes böcker med glädje och de var enligt mig mycket tillknäppta och uppskruvade, och nästan ren propaganda. Turligt nog är denna idolisering av Ayn Rand inte särskilt synlig i denna bok, och inte heller kapitalismen som sådan. Dock är den dåtida japanska traditionen kring exempelvis handel och hushållsekonomi delvis presenterat i boken, men det är inte de främsta traditioner och seder som behandlas. Kanske är de delar av boken som handlar om seder, traditioner och bruk de partier som det blir någon slags rundgång i om man skall tala om de negativa aspekterna av boken. Men det är ändå inte särskilt negativt, endast en kritik, som också torde vara naturlig då en europé på 1970-talet skriver om Japan på 1600-talet.

Ytterligare kring boken ”Shōgun” och hur den har kommit i min ägo. Jag har haft den länge, mitt exemplar är skamfilat och från 1980-talet. Jag är osäker på vem i min familj eller släkt som har köpt den, men det är antingen min far, eller så har jag fått den av min morbror. Exemplaret är på engelska, och det var en sann glädje att läsa en så pass bra bok på engelska. Boken har länge funnits ”on-show” i min bokhylla, men det har aldrig fallit mig in att ta mig an en så pass tjock bok, förrän nu i somras. Ni kanske minns ni som läser att jag lovade att ta mig an ett stort bokprojekt i sommar. Min tanke var att jag skulle läsa hela ”Sherlock Holmes”-serien, då jag har alla böcker samlade i ett exemplar på engelska. Det blev inte så, men jag känner mig såhär i efterhand ändå ganska nöjd med mina 1200 sidor, och de andra böcker jag hann recensera i sommar. Så om ni som läser finner att det är irriterande och frustrerande att jag ständigt lovar att läsa olika böcker, och börja olika projekt, så får ni i alla fall den här gången ta denna recension som ett lugnande besked. Kanske blir Sherlock Holmes ett projekt för nästa år.

Kuriosa om ”Shōgun” är att jag hörde om den en gång på ”På spåret!” för länge sedan. Missförstå mig rätt, jag är inte en sådan som kollar på På spåret!, och jag förstår inte ens programkonceptet eller reglerna i leken, men vid detta enstaka tillfälle kollade jag ändå på det tv-programmet. En klurighet som presenterades då de, förmodar jag, reste genom Japan (hur någon nu skulle kunna uppfatta det genom att se bilder på en tågräls, jag anar oråd), var sko och pistol. Det skulle alltså representera ”Shoe-gun”. Så jag började uttala boken på engelska som just ”Shoe-gun”. Dumma Luuk och Lindström som tror de är så duktiga när de har facit hela tiden. Skitprogram.

Boken handlar alltså om en engelsk sjöman vid namn Blackthorne som reser ombord på ett nederländskt, och därmed protestantiskt skepp. Han söker Japan, och guld och silver, och finner då skeppet är nära att förlisa att han har hittat dit. Till en början är japanerna äcklade av honom och hans skeppskamrater, men så småningom börjar han lära sig mer om kulturen och med vissa ofattbara turligheter i bagaget så får han en betydande ställning i det japanska samhället. Han blir hatamoto.

Geishor finns inte med i denna bok, och det är intressant därför att denna form av tradition inte fanns vid tiden som boken utspelar sig på, alltså 1600-talet. Däremot nämner en kvinna i boken att hon vill starta en ny tradition för kvinnor, där de inte har sex med sina män, utan endast genomför de närmast heliga ritualerna, såsom att bjuda på te och spela musik. Denna nya klass är alltså det som ”En geishas memoarer” kretsar kring, en bok som jag har för mig utspelar sig under typ sent 1800-tal (en gissning baserad på att jag har sett några scener ur filmatiseringen av boken på tv). Även En geishas memoarer är skriven av en amerikan eller europé, och jag vet inte hur dessa böcker har tagits emot i Japan. De som har bra minne minns kanske att jag läste och recenserade en autentisk japansk bok för några månader sedan (eller var det förra sommaren kanske?). En bok skriven av en japansk hovdam för många hundra år sedan. Det är otvivelaktligen en mycket intressant kultur att lära sig om, på vilket sätt man nu väljer, och jag har väll kanske som dröm att en dag besöka det landet. Vill du hänga med?

Sista kommentarer! Det finns en filmatisering, en kort tv-serie som gjordes av ”Shōgun”, och serien finns på ett internetarkiv som är helt lagligt. Just nu håller jag på att kolla på en annan serie, men jag har tänkt lägga ” Shōgun” på tur som nästa serie att titta på. Nästa recension kommer att bli ”Any Old Iron” av Anthony Burgess. Ja det stämmer hörni, jag ger mig an ännu en Burgess-bok. Det kan nog bara bli bra, då boken delvis handlar om Kung Arthur och svärdet Excalibur, och det är dessutom en pocketbok som jag vet att min pappa har köpt. Detta då jag hittade ett kvitto på en bil i boken, som köptes 1989, och jag undrar så om han någonsin läste boken.

Tack och hej!

 

Jag ger den här boken 4.6/5 på en skala av bra böcker!

/Jens