18:39:00
"High Fidelity"(High Fidelity) och "Fever Pitch - A fan's life"(Fever Pitch - En i laget) - Nick Hornby
Min semesterläsning fortsätter den här gången med "High Fidelity" och "Fever Pitch - En i laget" av Nick Hornby. Jag läser böckerna, som finns samlade i en utgåva, på svenska, och för andra gången.
"High Fidelity"
Rob är 36 år, nyligen dumpad för en töntig granne som bara lyssnar på det nyaste inom world music och han själv driver en skivaffär på nedåtgående. Boken utspelar sig i London då Rob försöker samla sig från det status quo som hans skivaffär är, han vill veta vad resten av hans liv ska innebära då han finner sin rastlöshet obefogad, han har ju tillgång till allt han gillar?! Nästan... Påväg genom Robs reflektiva period förs vi genom tillvaron till en singelman med skinnjacka och föräldrar i förorten, i mitten av 90-talet. Det är en berättelse kantad av vinylskivor, blandband, videokassetter och underground-musiker. Karaktärsskildringarna är ganska lysande, speciellt underhållande är Robs två anställda, just Dick och Barry, som är som karikatyrer av den totala musiknörden och de höga krav som en sådan ställer på sin omgivning. Man rycks med i den slutna miljön inne på "Championship Vinyl" och skildringarna av relationer, dess för och nackdelar, verkar för mig trovärdiga. Rob då? Jo, det är en ganska trovärdig karaktär, en snubbe som börjat tvivla lite på vem han är, som inte är speciellt charmig, men har stor självkänsla i bokens självbiografiska form. Det är extra kul att för en gång skull läsa en bok om en man som vågar erkänna sina brister, men karaktären Rob i boken blir aldrig större än John Cusacks skildring i filmen, tyvärr. Boken går och står med en blandning av ytlig realism, aldrig plattityder, och djupgående analyser av enskilda händelser, fenomen, och det känns kul att läsa. Jag förebrår mig själv en aning när jag läser de referenser som Rob bjuder på och inser att boken hade varit så mycket bättre om jag känt till mer av miljöerna som finns i den. Det är delvis på grund av detta som boken också inte är så lätt att betygsätta. En del tunga ämnen tas upp men det är en lättsinnig bok och lite feel-good och på det sättet är det en succé men man lämnas ändå mest med minnet av Jack Blacks framfusighet i filmen, dock, och för ovanlighetens skull så är filmen inte sämre än romanen. Allt som allt så kan man säga att Nick Hornby gjort ett väldigt bra jobb med den här boken och jag tycker inte man ska se ned på John Cusacks prestation heller, vad man än tycker om Jack Black.
"Fever Pitch - En i laget"
Så till "Fever Pitch - En i laget". Det handlar om fotboll och just fotboll genom tiderna och det handlar om Arsenal. Man kan säga att något slags referensminimum för att verkligen kunna ha glädje av den här boken är att man kan offsideregeln och vet vilken färg Arsenal har på sina tröjor(röd, vit). Det handlar om en kultbok som visar precis varje känsla på läktaren under en bra eller dålig match och det finns många. Det är en självbiografisk bok som handlar om hemmamatcher med Arsenal och under en tid Cambridge United under åren 1968-92. Vi får uppleva varje med och motgång och det finns mycket motgångar också, man lär sig att fotboll är mer än underhållning, det finns en samhällsrealism i det, som Nick Hornby hävdar är något som präglar laget Arsenal extra mycket. Arsenals måttliga prestationer kan liknas vid inledningen av den här boken, iallafall för ett icke Arsenal-fan, eller kanske en okänslig läsare, efter halva boken vill jag lägga ner det hela och läsa någonting annat, rent av ge den en snopen 1:a i betyg. Men så händer någonting en bit in i andra delen, plötsligt börjar Arsenal vinna och skildringen av Hornbys liv utanför läktaren tar en vändning till det bättre. Och på alla sätt, att läsa om förlusterna blir plötsligt en ok upplevelse då själva boken har tagit fart. Det sista kapitlet är otroligt upplyftande och man märker att Nick Hornby i slutförandet av den här boken har haft en optimism som författare. Det gjordes en film av boken med Colin Firth i huvudrollen 1997, som baseras på boken och fokuserar på en lärare som går på säsongen 88-89 av Arsenals matcher. Senare, närmare bestämt 2005, gjordes ännu en film, den här gången amerikansk och med Jimmy Fallon i huvudrollen och Drew Barrymore som kvinnlig huvudrollsinnehavare. Det finns stora skillnader filmerna emellan,den från 2005 är baserad på den från 1997 och inte på boken, och den handlar också om Boston Red Soxs(baseball) vinstsäsong 2004. Intressant kuriosa är att filmmanuset fick skrivas om när scener filmades på plats, på match, och Boston Red Sox mot förmodan och för första gången på 86 år, vann. Den filmen har jag sett och om man ska dra en parallell mellan den och boken(bägge med namnet Fever Pitch) så kan det sägas att hantverket ibland lyser igenom lite. Jimmy Fallon må vara en bra talkshow-värd och sketch-skådespelare men i Fever Pitch gör han ingen lysande roll. Däremot saknar jag Drew Barrymore i boken, den fokuserar inte mycket på relationer alls, bara på fotboll. Både "High Fidelity" och den här boken är tidsdokument på sina egna vis och som sådant är "Fever Pitch - En i laget", en av de mest levande jag har läst. Om än ett något banalt ämne. Eller kanske inte?
Nästa gång är jag tillbaka med den Nobelprisade författaren J.M. Coeetze och hans bok "I väntan på barbarerna".
Jag ger boken "High Fidelity 2.9/5 och "Fever Pitch - En i laget" 2.1/5 på en skala av bra böcker.
/Jens