Jens Boktips

Senare då jag flyttade till Örebro så började mitt intresse för ny och gammal musik att blomma igen. Allt för länge hade jag suttit fast med enstaka låtar, eller misslyckade försök att förstå elektronisk musik utan att ha entusiasmen att verkligen leta. Efter en verkligt svår period i mitt liv under slutet av 00-talet och vad som i stort sett blev merparten av 10-talet så hade jag tappat smaken för allt som jag tidigare tyckte var coolt, ”edgy”, eller poserande på något vis. När jag flyttade till Örebro fanns plötsligt möjligheten att köpa skivor, lyssna i evigheter, gå långa promenader där jag faktiskt kunde uppskatta elektronisk musik som ett slags soundtrack till mitt liv, på endast mina egna villkor. Jag återupptäckte även Morrissey, och köpte de skivorna som jag genom Spotify med min otroliga kapacitet för att hitta potential och briljans, insåg var de bästa. ”Your Arsenal”, och ”Vauxhall and I”, blev episka i mina öron, även om jag fortfarande inte kunde förstå vad låtarna handlade om. De handlade inte om Morrissey, det handlade om mig, kände jag, min förmåga att relatera allt till mig själv tog sitt uttryck i musiken jag lyssnade på. Kanske kan det anses vara snäppet ädlare en den elektroniska musikens syfte att få folk att dansa och onekligen uppskatta sina egna muskler, höfter, sexighet osv. Det var inte det syftet jag hade med att lyssna på elektronisk musik, och de artister jag uppskattade hade inte heller det syftet med sin musik, trots allt. Att det var ultrabrittisk musik Morrissey hade sysslat med var tydligt. The Smiths som var alldeles för fokuserat på texterna, och saknade finess i melodier eller arrangemang var och är tillsammans med Morrisseys tidiga album förbisedda av mig. Jag förstår när jag läser biografin att de egentligen endast handlar om en slags uppgörelse med journalister, eller kanske snarare otaliga försök att vara otroligt provokativ och träffande på samma gång, med oändliga referenser till historiens underdogs. Det är inte i min smak att lyssna på musik som endast är ett ackompanjemang för en poets snille när det kommer till att vara träffande, och särskilt då detta tar sig mycket bättre uttryck i mer välpaketerat format i form av hans senare skivor.

Men vad har denna figur nu blivit idag, det har ju gått nitton år sedan hans episka skiva. Han har inte varit sysslolös. De två efterföljande skivorna var bra, mycket bra musikmässigt, och träffande på ett textuellt plan. Vem kan motsäga textraden ”Life Is a Pigsty” (and if you don’t know this, then what do you know?). Sedan följer fyra album till som har släppts sedan 2017. I skrivande stund lyssnar jag en av de skivorna, och ja utan att vara för banal – det är fan bra shit. Men i media har Morrissey blivit en annan varelse, kanske mycket på grund av honom själv, men också därför att han måste vara den aktuella, svåra person han alltid varit.. En åldrande bisexuell man som lever i celibat men ständigt har en ny följeslagare (i form av unga män). Och han lever för symbolism, leken med ord, finurligheten, (för)träffligheten, och det kanske inte finns utrymme för detta idag, inte från Morrissey, kanske från Noel Gallagher. Hur som helst har han gett sina kritiker vatten på kvarnen, dessa kritiker som så flitigt debatteras i boken jag läst, för sådant som har förföljt Morrissey i decennier. Att han skulle vara racist, är en anklagelse som inte blev mindre seriös när han bar en ”Britain First”-knapp på skjortslaget den ödesdigra dagen. Att han har sagt att kineser inte är människor är problematiskt, något en kollega till mig informerade mig om när jag berättade att jag börjat lyssna slaviskt på Morrisseys soloalbum igen. Och det är sant, det är problematiskt, men kan också ses som en provokation som har som syfte att leda till någonting annat. Tror jag. Jag har inte lyssnat klart eller läst texterna på hans senaste album, men klart är att han i de flesta journalisters ögon har gjort en resa mot evig ”Charlie Sheen”-het, mot dårskap och så småningom glömskan. Jag tror hans texter och musik är bättre än så, och jag tror inte att hans mest hängivna fans lämnar honom på grund av en och annan osmaklig kommentar till journalister som inte vill något hellre än att hänga honom i hans egna ord, något som tycks ha skett tidigare i hans karriär, enligt boken jag läst.

Det skall sägas att boken är skriven av ett dedikerat fan, och väldigt partiskt i alla frågor som rör det kontroversiella. Men det är intressant att läsa djupdykningarna i de dolda meningarna bakom varje textrad. Det visar sig att Morrissey var en gayikon som vägrade uttala sig kring sin sexualitet och som hävdade i princip fram till den dag idag (nåja, han mjuknade något runt 2004-snåret), hävdat att han lever i celibat och att han inte kan älska någon som vill ha honom, och att han alltid kommer att vara ensam. Visst kan man sympatisera med idéen att någon man kan få aldrig kan vara lika intressant som den man endast begär på ett drömskt plan, utan någon chans till framgång.

Hursomhelst undrar jag vad författaren David Bret hade sagt om Morrisseys senaste mediala eskapader, och vart räddningen för Morrisseys persona finns, kanske endast i musiken och i andra hand i texterna till hans musik. Jag kommer lyssna igenom alla hans nya album i alla fall, så mycket är jag villig att ge honom, och så får jag förhålla mig till det sedan.

Jag vill ge den här boken 2.6/5 på en skala av bra böcker!

/Jens