Jens Boktips

Hej! 

Idag sitter jag i sommarstugan och lyssnar till min mamma som städar och säger skriv, eller hjälp mig städa, men gör någonting! Så jag skriver.. Hunden skäller för att jag ska kasta en leksak åt honom så han kan fånga den och genom att skaka huvudet fram och tillbaka, bryta nacken på leksaken. Han är nämligen en råttfångare!

Så jag skriver om en bok jag har läst som har väckt många olika känslor hos mig, bland annat igenkännande, sorg och depression. Det är en bok med en titel som inbjuder till drömmar, men med ett initialt innehåll som går i grått, byråkrati och en del sorg. Man kan säga att författare berättar om en person som inte ser ljuset i tillvaron. Han är tjänsteman och inte en särskilt lyckad sådan. Han har bettet sig hjältemodigt i slag mot nazisterna, men alla hans kamrater dog så det finns ingen som kan ge honom en medalj eller ertyga att han är en hjälte. Därmed blir han inte heller uppmärksammad som en sådan. Hans fru och barn intresserar honom väldigt lite, han har gått in i det livet lätt motvilligt, eller iallafall med lite halvdana övertygelser och åtbörder. Slumpen har lett honom till en kvinna som älskar honom, och han har valt att inte streta emot ödet, samtidigt som hans personliga incitament för att engagera sig i förhållandena blir mindre och mindre.

Boken handlar om en man som reser med ett tåg, och på tåget möter han Henrik. Henrik berättar sin historia och blir bokens huvudperson, och man kan misstänka att den andre mannen är författaren själv. De har liknande utsikter kring det att resa, de delar en apati, sorg och brist på engagemang kring själva resandet, de har blivit för gamla för att kunna realisera sina drömmar från ungdomen kring just det att resa. När de finner att de faktiskt är påväg så är det försent att uppleva resan som någonting spännande och engagerande, de tänker mer på familjen där hemma, vardagen och inte på mysteriet som väntar runt knuten. De faller därmed i prat med varandra och Henrik berättar om anledningen till att han är på resande fot, en berättelse som börjar i hans barndom. Han har en bror som heter Janek som alltid var bättre, mer intellektuell och smartare än honom. Detta accepterade han som ett offer som han borde kunna poängtera för omgivningen, att han stod tillbaka för sin begåvade bror. Men erkännandet kommer aldrig, Idag är Janek en framgångsrik filmregissör i Italien, och det är också landet som Henrik drömmer om. Det kommer sig av att han i sin barndom blev lovad en resa till Neapel och ön Capri av sin far, då familjen hade det bra ekonomiskt och hade många saker för sig socialt, kort och gott då familjen var som bäst, framgångsrikast, mest förmögen och socialt engagerad. Denna topp blev tyvärr till en dal snabbt, och resan till Capri och Italien blev aldrig av. Därav kommer Henriks dröm om att resa dit, men han inser melankoliskt att det är försent för att genomföra den resa han egentligen drömmer om, att han var ung, att livets mysterium låg framför honom som en värld att upptäcka, och inte som en förpliktande lögn om kärlek, romans osv. allt det som Italien står för, den medelmåttiga Henrik.

Givetvis har boken en plot twist, men den kommer sent i boken, Den beskrivs på omslaget som en något ironiskt (gentemot författaren själv) och psykologiskt utmanande bok, vilket den också är i vissa partier. Man kan säga att den börjar otroligt bra (psykologiskt, ironiskt, man förstår att det finns en själ i berättelse, och att skrivandet har engagerat författaren), slutar otroligt bra på ett annat sätt, och däremellan är det en historia om småaktighet, sorg, borttappade chanser och skadeglädje. Detta är ämnen som kanske kan engagera en del, andra skulle aldrig orka läsa de banala orden om livet som Dygat häver ur sig, och man blir lite lätt deprimerad kring tanken att kanske denna man, Henrik, som medelålders familjefar, inte är lyckligare än en själv, som varken har åldern, pengarna, familjen eller livet på det sättet. Om de som anses vara förälskade, kära eller iallafall älskar varandra på ett uppriktigt sätt (utan skuldkänslor, förbehåll osv.), faktiskt endast drömmer om andra saker, saker som de dessutom inte kan få, och att de dessutom inte anser sig ha funnit kvinnan i sitt liv, denna idé som många har (däribland jag själv) om en person som är ansiktslös, men som finns och som man kommer att känna igen som sin själsfrände när man mot förmodan möter denne. Helst en tjej. Denna dröm har alltså den gifta mannen Henrik fortfarande, och man kan säga at det är ett drivande faktum i boken, en idé som gör att han agerar på ett visst sätt gentemot sin fru och familj, och en backdrop till alla andra drömmar han har. Det faktum att kvinnan inte finns, och att han också är bunden till sin fru och sin familj, gör att han ser hopplöst på allt, utsikterna att kunna leva ut, bli kär och älskad på samma gång osv. Parallellt med detta ser han sin framgångsrike bror som valt att inte ha honom i sitt liv, som endast skickar paket med lite mat och pengar några gånger om året, som har en framstående aktris som fru, och som tycks leva högt över det som är möjligt i Henriks Polen. Vad kan han hysa för känsla för denne bror, och hur kan ha nytta av relationen, som han själv förnekar gentemot sina kollegor på jobbet och andra, därför att det blir för komplicerat att förklara? De var ju inga vanliga bröder, den ene framgångsrik och den andre en medelmåtta. Inte ens föräldrarna kunde leva upp till brodern Janeks krav och han har klarat sig själv länge.

Henrik skriver flera brev till Janek som han aldrig skickar, och i dessa uttrycker han en sentimentalitet, han är villig att ta kontakt med brodern på ett kärleksfullt och uppriktigt sätt. Det brev han tillslut skickar blir dock kortfattat och fåordigt, med endast en huvudtes: skulle Janek kunna erbjuda honom en resa till Italien, så att han kan hälsa på, och få försöka uppleva något av det han drömt om, det som nu är dött för alltid? Överraskande nog svarar Janek, och nu finner Henrik att han är i en knepig situation, en situation han inte helt lätt kan ta sig ur. När han finner att han befinner sig ensam i en sovkupé på ett tåg mot Rom så blir han ställd! Kan han hoppa av tåget och bara åka hem igen, till frun och barnen? Hur skall han komma undan alla besvikelser som väntar honom vid tågets slutstation? Spännande!

Boken är skriven av en polskt författare som heter Stanislav Dygat, som är helt okänd för mig och antagligen för de flesta. Jag pratade med en polsk kille på jobbet och han kände inte heller till honom. Boken är skriven för länge sedan, och jag tror ända Dygat var relativt känd i Polen, och detta är en svensk utgåva som har getts ut på försök, för att se om det finns ett intresse för denna östeuropeiska författare i Sverige. Som ofta då det förefaller vara på det sättet så är det förlagt ”Bra Böcker” som har gett ut boken. De har även gett ut flera andra östeuropeiska böcker som jag tycker har varit lysande, av författare som aldrig uppmärksammats tillräckligt i Sverige, och kanske inte i sina hemland till följd av kommunismen eller så, det vet jag inte om det är fallet, men böckerna gavs iallafall ut under den kommunistiska perioden i Sverige och i deras hemländer. ”Epepe” (av Ferenc Karinthy) är en bok, och ”Babels avgrund (av Joseph Zsuffa) är en annan. Det finns mycket lite information om dessa författare på nätet. Jag tycker att de två böcker jag nyss nämnde är i världsklass, men den bok jag recenserar idag, ”Miraklet på Capri” håller inte riktigt samma lysande kvalitet. Det är en mycket välskriven bok, spännande och fångande, med psykologiska motiv och idéer som väcker intresse på ett djupt plan. Man ser sig själv i karaktären, känner igen vissa känslor, men tyvärr blir det allt för många gånger en något depressiv slutsats man får dra, att man faktiskt är lika sorglig som den påhittade karaktären i boken. En inte allt för angenäm upplevelse!

Jag är ändå glad att jag läste boken till dess spännande slut, en upplösning som hette duga, gav rysningar och fick mig att känna snarare än tänka, så som jag gjort tidigare i boken. Kärleken är flyktig, och kan finnas på de mest osannolika platser, och vi finner den under korta ögonblick som försvinner snabbare än en blinkning. Kanske är det tillvaratagandet av dessa ögonblick som gör livet uthärdligt, och när vi inte får någon glädje av vissa ögonblick, de flyktiga som snabbt försvinner eller går över, så har vi inte mycket att leva för längre, om vi så har fru, barn osv. Och kanske kan även en framgångsrik regissör i Italien känna en längtan efter den barndom som blev en lillgammal upplevelse kring den egna förmågan jämfört med det alldagliga livet i familjen i Polen, och kanske finns drömmar även kvar hos honom som bror, gentemot medelmåttan Henrik. Men nyckeln finns trots allt ändå tillsist i att kunna finna glädjen de ögonblick då man har chansen, och detta för att kunna ha möjligheten att dela sitt liv med någon, vem som helst. En ny person varje dag, en person för en kort stund, eller sin partner i resten av livet. Ve och fasa dem som kastat bort sådana möjligheter, där är jag en av dem!


Jag vill ge den här boken 2.3/5 på en skala av bra böcker!

/Jens