18:22:00
"Aniara" - Harry Martinsson
Så har jag då haft en produktiv helg, och kronan på verket fick bli att läsa denna bok på vers, skriven av Harry Martinsson. ”Aniara” är en bok som är höljd i ett dunkel av historia och mystik, men som ändå når själva hjärteroten hos den som läser, både som en betraktelse kring tid och rum och ensamhet, men också som en illustration av författarens egna drömmar, sorger och förhoppningar. Martinsson tycks vilja beskriva hopplösheten över att leva i en form som ständigt är påväg längs tidsströmmen, och där man inte har någon möjlighet att bromsa eller resa tillbaka. Samtidigt befinner vi oss på ett klot mitt ute i ett intighetens vakuum där ensamheten snarare är en logisk konsekvens av mötet med andra i detta världsallt, snarare än en anomali i ett jagat psyke. I boken blandar Martinsson sitt intresse för naturvetenskapen med en fascination för litteratur och kultur, och detta kryddas av författarens egna livsöde, dock inte hämningslöst på något vis.
”Aniara” handlar om ett rymdskepp som har skickats som en ark från Jorden efter att planeten förstörts av farlig strålning. Tanken är att resa till Mars som ett av tusentals skepp som lämnar planeten Jorden för denna resa, men just skeppet Aniara sätts ur kurs och startar en resa ut i rymden som ingen kan förhindra. Hoppet växer länge om att kunna resa tillbaka, eller åtminstone hitta någonting ute i rymden, men själva hoppet är någonting man får köpslå om i detta epos. Nedskriven i efterkrigstidens 50-tal så är det en slags kontrast/skildring av en mörk tid, och en av karaktärerna i verket sägs ha inspirerats starkt av Karin Boye som var nära vän till Harry Martinsson på 30-talet (enligt Wikipedia).
Faktum är att jag läste den här boken på gymnasiet för ett skolarbete och tyckte att den var väldigt bra då. Dock så hade mitt minne om boken förvrängts en aning, och det kändes annorlunda att läsa den nu denna andra gång. Något mera mörkt och obehagligt slöts sig omkring mig och rädslor väckts till liv. Men detta skildras på ett alldeles speciellt sätt, som sagt på vers, och med av Martinsson egenuppfunna ord och namn på människor och ting, så jag kan bestämt förstå min fascination vid boken när jag läste den för första gången. Fascinationen finns kvar, men blandas med tankar om vem Harry Martinsson var och vad som kunde föranleda det episka diktandet som han gjorde för 70 år sedan nu. Det är väl helt enkelt bara att sätta sig och läsa ett uppslagsverk så kan man få svar på det. Samtidigt säger ”Aniara” mer eller lika mycket som ett enskilt beskådat verk som med en smula fantasi kan spegla en många gånger hemsk värld, och samtidigt kurera den mest ihärdiga tomhetskänsla med ett serum som ironiskt nog illustrerar just denna tomhet, sätter den i perspektiv, och sedan kastar den i ansiktet på läsaren. Fantastisk bok!
Jag ger den här boken 4.9/5 på en skala av bra böcker!
/Jens
”Aniara” handlar om ett rymdskepp som har skickats som en ark från Jorden efter att planeten förstörts av farlig strålning. Tanken är att resa till Mars som ett av tusentals skepp som lämnar planeten Jorden för denna resa, men just skeppet Aniara sätts ur kurs och startar en resa ut i rymden som ingen kan förhindra. Hoppet växer länge om att kunna resa tillbaka, eller åtminstone hitta någonting ute i rymden, men själva hoppet är någonting man får köpslå om i detta epos. Nedskriven i efterkrigstidens 50-tal så är det en slags kontrast/skildring av en mörk tid, och en av karaktärerna i verket sägs ha inspirerats starkt av Karin Boye som var nära vän till Harry Martinsson på 30-talet (enligt Wikipedia).
Faktum är att jag läste den här boken på gymnasiet för ett skolarbete och tyckte att den var väldigt bra då. Dock så hade mitt minne om boken förvrängts en aning, och det kändes annorlunda att läsa den nu denna andra gång. Något mera mörkt och obehagligt slöts sig omkring mig och rädslor väckts till liv. Men detta skildras på ett alldeles speciellt sätt, som sagt på vers, och med av Martinsson egenuppfunna ord och namn på människor och ting, så jag kan bestämt förstå min fascination vid boken när jag läste den för första gången. Fascinationen finns kvar, men blandas med tankar om vem Harry Martinsson var och vad som kunde föranleda det episka diktandet som han gjorde för 70 år sedan nu. Det är väl helt enkelt bara att sätta sig och läsa ett uppslagsverk så kan man få svar på det. Samtidigt säger ”Aniara” mer eller lika mycket som ett enskilt beskådat verk som med en smula fantasi kan spegla en många gånger hemsk värld, och samtidigt kurera den mest ihärdiga tomhetskänsla med ett serum som ironiskt nog illustrerar just denna tomhet, sätter den i perspektiv, och sedan kastar den i ansiktet på läsaren. Fantastisk bok!
Jag ger den här boken 4.9/5 på en skala av bra böcker!
/Jens