21:07:00
"A Game o Thrones"(Kampen om järntronen) - George R.R. Martin
"Kampen om järntronen" är första delen i serien kallad "Sagan om Is och Eld", och det är ju böckerna som ligger till grund för den mycket populära tv-serien "Game of Thrones". Jag har sett ett par avsnitt av serien och var måttfullt imponerad. Kanske avfärdade jag den i alldeles för stor grad som en "fluga", men då jag hade några slantar över i en bokhandel så blev de så att jag köpte denna, den första delen i bokserien(tillsammans med Bram Stokers "Dracula"). Det är en lång bok, tjock, och det har tagit mycket tid att läsa, då sidorna också är väldigt tunna. Jag har inte heller känt någon större entusiasm för det, det har mestadels varit jobbigt material att gå igenom och jag känner att mödan inte riktigt givit den avkastning jag kunde önska, inte heller efter såhär långt tid som jag nu läst boken. Och jag har läst hela. Mina tankar kring boken är milt till måttfullt ljumma genomgående, men när jag tar min sans till fånga finner jag ändå en viss glöd i berättelsen och slutet är bra. Och jag kan ju inte gärna låta bli att skriva en recension nu när jag läst boken under så lång tid. Här:
"Kampen om järntronen" följer en rad karaktärer i ett medeltids-liknande rike som är enat under en kung, en kung som sitter på den såkallade "järntronen", en tron som är gjord av metall och vassa svärd för att regenten aldrig skall kunna sitta för bekvämt på den. Men kungen som vunnit tronen i sin ungdom har blivit till en lat man. Hans närmaste bundsförvant är lord över Vinterhed och av ätten Stark. Han heter Eddard Stark och när kungen kommer på besök i Vinterhed diskuterar de två hur rikets skall styras i framtiden. Det är på Vinterhed vi får möta familjen Stark, Eddards fru och barn. Det är Jon, Eddards utomäktenskapliga barn som möter många motgångar i hovlivet, Bran som älskar att klättra på hustaken, Sansa som drömmer om att äkta kungens son och lever ett propert liv och hennes kompletta motsats, systern Arya som avskyr kungens son och inte tycker om att sy och hellre lär sig hur man använder ett svärd i strid. Med kungens följe kommer dvärgen Tyrion av den rika ätten Lannister. Han är en skojare som har kommit för att se nya delar av riket. Också han är utsatt i livet, trots sina privilegier som den rike lord Lannisters son och han blir snabbt god vän med Jon. Många intriger byggs upp på Vinterhed och det hela blir starten på ett stort och mödosamt äventyr för ätten Stark och de andra. Samtidigt har en ny tid börjat för den fjortonårige Daenerys och hennes bror som är barn av den förre kungen som störtats av den nuvarande. De är "de sista drakarna" men lever ett simpelt liv utan hov, något som brodern hatar och vill förändra på genom att gifta bort sin syster. Hon skall bli bortgift till Drogo, ledaren för hästfolket och med hans armé planerar de att störta kungen och återta makten i riket.
Jag har läst att George R.R. Martin som har skrivit den här boken även har skrivit många manus tidigare och det är något som märks väldigt tydligt i första halvan av "Kampen om järntronen". Det är en tydlig inkörsport till handlingen i bokserien och den är lång, för Martin tar mycket god tid på sig att bygga upp de större spänningsmomenten. Istället är det små detaljer som väcker intresset och spänningen men bara under mycket korta stunder. Detta beror på Martins ovana att genast förklara varje komplikation eller problem(oftast sociala sådana) som dyker upp på ett ofta ganska enkelt sätt. Istället för att låta handlingen styra får vi i flera hundra sidor istället beundra Martins ytliga berättarteknik och man bara väntar på att någon skall slå huvudet i en dörrkarm eller snubbla på en trädrot, så att något mer spännande skall inträffa. Efter halva boken känner jag att jag har blivit dumförklarad av författaren. Dynamiken i berättelsen känns helt enkelt alldeles för anpassad efter läsaren, det finns aldrig rum att tänka själv, eller att finna egna förklaringar till berättelsen handling. Ingen dörr lämnas öppen. Men jag läser på och ledan övergår långsamt i rush-läsning och sedan efter att ha läst mer än tre fjärdedelar av boken, så dyker en lite större och mer intressant bild av Martins fantasy-värld upp. Det är främst berättelsen om Daenerys och den om Tyrion som blir kul att läsa, då de ger mest utrymme för tolkning eller paralleller till vårt riktiga universum. Inte förrän i slutet försvinner alltså de örsmå öppningarna i "manuset" och byts ut till en fint nyanserad bild och det räddar betyget för mig då det sker. En kompis anmärkte att boken är "välskriven", och det kan kanske stämma då den ju gett upphov till ett manus som hyllats i form av "Game of Thrones". Men det finns ju inget innehåll?! Jag hade hoppats att läsningen av första delen i "Sagan om Is och Eld" skulle kunna gå i riktning av att jag skulle läsa alla böckerna men det känns just nu som en omöjlighet, det blir helt enkelt för mycket dött material att gå igenom...
Jag ger den här boken 2/5 på en skala av bra böcker.
/Jens