Jens Boktips

2022-09-05
21:37:00

"El otoño del patriarca" (Patriarkens höst) - Gabriel Garcia Marquez
 
Vad har jag åsamkat mig själv i den lättja som ledde till att jag skrev så dumt. Hur kan jag finna min ära i det hav av skam som sköljer över mig som lava från de isländska bergstopparna i det landet som ligger så långt bort. Idag har jag inlett en ny fas i min vardag som jag väljer att kalla ”provocera ödet för vinning genom desperation”. Jag har kontaktat en gammal arbetsgivare som inte finns längre, vars chef inte vet vem jag är, och där jag endast jobbade halvtid. Detta för att få ett bevis på att jag arbetade där för ca 10 år sedan. Och detta ger mig vissa kval, inte att likna vid nattens vrål av sorg och smärta över att jag glömt hur man beter sig bland folk, och glömt vad jag ska skriva, och hur man läser. Att åratal av inneslutning inte har lett till att något särskilt ekosystem skapats, inga blommor, bara öken och savann, och farliga djur som vandrar sakta runt de gamla och sjuka, i eviga tider och för alltid.

Kanske har jag fel och vad vore väl bättre än det? Enligt vissa prognoser blommar mitt liv på världens gröna bädd i ett myller av myggor, fladdermöss och malar. Fåglar kvittrar och dyker ned för att svälja myggorna medan jag ligger kvar och inte plågas av värdsliga ting. Varför känner jag mig då som den så kallade ”mannen i hålet”? Har ni hört om denna sista individ ur en urfolksgrupp i Amazonas. Som levt själv i trettio år, och nu dog han. Vad finns kvar av honom tänker jag, vad fanns när han levde, där har levde? Forskare har lagt årsbudgetar på att försöka förstå vilket språk han pratade, men detta till ingen nytta. Han ville vara själv i Amazonas, och det var hans lott att det så förblev tills han dog.

Denna gång har jag läst ett mästerverk, det har jag ingen tvekan om... någon? Det är Nobelprisade författaren Gabriel Garcia Marquez, som uppmärksammades med det priset, och även hans böcker såsom ”Hundra år av ensamhet”, som jag nyss beställde på bokbörsen åt min bror. Måtte han inte förgås i tårar, såsom brukar vara de flestas lott då de läst klart den boken, i alla fall tillfälligt. En annan bok som författaren skrev är ”Kärlek i kolerans tid”. En bok som berör ämnet kärlek, och hur den kan vara på en sådan sparlåga att varenda undulat i gruvan skulle medge att den onekligen är död, men sen.. Ja, sedan händer kanske inte så mycket, men har inte livet i sig ett värde, oavsett hur det förhåller sig till kärleken? En hissnande tanke..

Jag vill härmed åberopa klausul 1. c) som säger att den bok jag nu läst är ett mästerverk! Den börjar på ett komiskt vis med en man med krämpor som också är ständig general i sitt sydamerikanska rike. Den utvecklar sig till en fråga om livet. Den ska få fem poäng, detta enligt dekret från högste man i styrelsen här på ”Jens”, ja det är väl Jens själv det.

En general har dött, för andra gången och ingen tror att det är sant. Hans liv var så långt att ingen trodde att han kunde dö. Mycket makt har han använt sig av, många sluga mordförsök har han undanvärjt. Men nu är han alltså död, vad återstår då att göra?!

Och här sitter jag och lyssnar på undermålig musik och skriver om någonting. Jag vet inte vad.


Jag vill ge den här boken 5/5 på en skala av bra böcker!

/Jens

Kategorier: Gabriel Garcia Marquez | Läs 1 kommentar. Lämna den andra kommentaren!