Jens Boktips

2020-03-12
18:17:00

"El general en su laberinto" (Generalen i sin labyrint) - Gabriel Garcia Marquez

 
Jag är för ung och oetablerad för att kunna skriva rader som: ”Här sitter jag, kung i mitt eget fort, med hunden Hjalmar en armbredd borta och Frank Blacks (numera går han under namnet Black Francis) soloskiva på CD-spelare”. Även om jag inte är där ännu så skulle det kunna se så ut för den som betraktar, fundamentet är lagt och delarna finns här. Men det är väll nåt med det där att faktiskt vara helt självgående och etablerad som jag ännu inte har i mig. Det är dock mycket att stå i, arbetsintervjuer och annat, och det är tur att Hjalmar har ett dagis att gå till på dagarna, så man hinner göra lite andra grejer under en dag. Framförallt ser jag nu fram emot en lite mer etablerad vardag med vanligt jobb och allt vad det innebär. Enligt min bedömning ser det bra ut på den fronten, här i Sveriges framsida. Humöret är bra.


Har dock hunnit en god del läsning mellan varven, något som det inte alls har varit svårt att ta sig tid till. Det är alltid en sann oerhörd glädje att läsa böcker av den här författaren, Gabriel Garcia Marquez, kanske min favoritförfattare någonsin. Han har många titlar i mitt medvetande: ”räddaren av läsningen”, ”första Nobelprisförfattare läst” osv. När jag minst av allt höll på med läsning, någon gång på gymnasiet så fick jag hans bok ”Hundra år av ensamhet” rekommenderad, läste den och blev helt paralyserad av det jag läste. Det var så uppfriskande och spännande att jag läste boken flera gånger om genom åren. Jag rekommenderar den till alla. En kul detalj är att jag på en fest i England för kanske 10 år sedan mötte en man som också hade läst ”Hundra år av ensamhet”. Han var stolt. Kanske var det den enda boken han någonsin hade läst från början till slut, och han pratade en hel kväll om general Aurelioanos stövlar, som är en del av berättelsen. Även för honom var boken viktig. Senare har jag även läst ”Kärlek i kolerans tid” av Garcia Marquez. Inte precis lika vässad som ”Hundra år av ensamhet”, men en mycket vacker berättelse om kärlek och en generationsroman som har det mesta av vad man kan önska från en sådan bok. Om man skall säga någonting negativt om Garcia Marquez böcker så är det kanske att de är så fantasifulla, så mystifierade att man får en skev bild av Sydamerika till följd av läsningen. Om man aldrig varit där. Men man skulle också kunna se det i ett rumsligt perspektiv som ”Garcia Marquez Sydamerika”, en egen värld där hans berättandes lagar gäller över vanliga naturlagar och eurocentriskt förnuft. Det finns också en allvarlig ådra i hans böcker, berättelser om oroliga tider i Sydamerikas historia där inbördeskrig, slaveri osv. präglat samhällena där. Eller som i fallet med ”Hundra år av ensamhet”, det samhälle som karaktärerna bygger från grunden ute i djungeln i Colombia (kallat Macondo).

Garcia Marquez vann Nobelpriset i litteratur år 1982 och boken som jag recenserar idag kom ut 1989. Så han var alltså redan prisad författare, och valde att ta sig an ett något annorlunda projekt än hans tidigare böcker, dock fortfarande med en slags magisk realism/realism, så som hans skrivande beskrivs av Wikipedia. Det handlar om en historisk roman som kretsar kring ”generalen”, Simón Bolívar. Jag visste ingenting om denne man före det att jag började läsa boken, förutom att jag hört namnet, och vet att Bolivar är ett vanligt namn för hundar! Det visar sig vara en mycket intressant person som i sin storhetsperiod var med och ledde befrielsen av stora delar av Syd- och Centralamerika från spanjorerna. Han blev utropad president av flera stater, och reste runt mellan olika länder med sina befrielsearméer för att slänga ut det spanska väldet ur det då spanska Amerika. Han lyckades, men ändå är det en trasig karaktär vi möter i Garcia Marquez ”Generalen i sin labyrint”. Hans öde var hårt – han ville ena hela spanska Amerika i en stat, och såg sig som Amerikas Napoleon. Det var dock en bedrift som han aldrig mäktade med, och han slutade sina dagar med en resa längs Magdalenafloden, för att ta sig till kusten och en båt som skulle ta honom till Europa, en kontinent han hade besökt tidigare i livet. Hans tidigare intåg i olika samhällen har varit triumfatoriska och med applåderande folkmassor, men under generalens sista tid har hans stjärna falnat, och mottagandet är allt som oftast betydligt mer dämpat. Under resan får vi förståelse för precis hur illa däran generalen är, då hans hälsa hastigt blir sämre och sämre, detta trots hans ringa ålder (slutet av 40-åren). Ingen kan beskriva en sjukdom, eller döden, på ett sätt som Garcia Marquez, och detaljer om hur han hanterar sin dåliga hälsa, vilka råd han följer och hans relation med läkarna gås grundligt igenom, likaså vilka mediciner han väljer att använda.


Det är en mycket typiskt bok av Garcia Marquez det här, samtidigt som det är hans första historiska roman som baseras på verkliga händelser, något han kommenterar i slutorden med att det tog oerhört lång tid och mycket arbete att lägga grunden för att kunna skönlitterärt beskriva Bolívars sista dagar, utan att tappa den historiska relevansen i berättelsen och för att undvika anakronismer har han vänt sig både till historiska dokument (bland dem förstahanskällor exempelvis i form av brev som Bolívar skrev), och historikers kunskaper om mannen, myten och legenden. Som ni förstår vid det här laget så skulle man kunna se Bolívar som en föregångare till Che Guevara, om än en idag inte riktigt lika ikoniskt ihågkommen man. Säkerligen förhöll sig Guevara i något skede av sitt liv till legenden Bolívar. Det finns många spelfilmer och böcker i västvärlden om befrielsen av USA, men betydligt mindre om hur spanjorerna jagades från spanska Amerika. Det är en magnifik bok Garcia Marquez har presterat, som är utan like då det kommer till historiska romaner, och i andra aspekter likaså. Exempelvis, det faktum att boken skulle kunna ses som extremt enformig. En fallen general reser längs en flod, påväg till graven. På vägen släpper han väder och korresponderar via brev hätskt med diverse politiker på kontinenten. Det är inte mycket mer än så, men ändå.. Det är en fantastisk berättelse, och slutet är lika välskrivet det, och spännande. Även om man närsomhelst kan läsa om samma sak i en historiebok så slår nog ingenting denna framställning som är så personlig, av Garcia Marquez. I Sydamerika är nog Bolívar betydligt mer omtalad och känd, och hyllad, vilket gör det än mer intressant att Garcia Marquez väljer att göra en så personlig, fantasifull och privat skildring av en man som är en legend. Han har själv kommenterat att delar av personen Bolívar som han presenteras i Garcia Marquez är en självbiografisk framställning. Och vem har inte på nära håll mött problemet med sjukdom och flatulens, till och med min hund lider av det. I dessa tider av virus. Kunde man inte hitta en författare som skriver ”Kärlek i coronavirusets tid”, tänker jag. Världen behöver berättare, författare och tänkare som Garcia Marquez, som kan ta sig an kampen om vetskap på ett sätt som förgör varje yttring av ogillande. En otrolig berättare!

Jag vill ge den här boken 4.7/5 på en skala av bra böcker!

/Jens