23:46:00
"Метро 2034"(Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja) - Dmitrij Gluchovskij
Låt mig inledningsvis få säga detta, att ”Metro 2033: den sista tillflykten” var en roman som byggde på ett koncept, och var en rätt så enspårig berättelse om det desperata och torftiga livet i en postapokalyptisk tunnelbana i Moskva. Boken utmärkte sig som en slags föregångare inom en viss genre litteratur från Ryssland. Tv-spelslitteratur, men inte bara det, utan även ett stycke gedigen YA-litteratur, eller ungdomsroman, med en kommersiell mer än utbildande natur. Det är helt enkelt en av de få kommersiellt gångbara romanerna från det unga Ryssland, en bok som starkt präglas av militarism inom tv-spelsvärlden, men också som en ganska vapenkär community-berättelse, med postapokalyptiskt driv från diverse kulturkrockar och en slags spinn på det amerikanska fenomenet med zombier, nu i det mer ryska formatet, radioaktivitet och muterade monster. Det var inte helt klart alla gånger att jag läste en bok som jag egentligen borde ta mig tid att läsa, ibland stod Gluchovskij lite och stampade faktiskt, och jag undrade... Kunde det vara nyttigt med så mycket smuts och vapenfett i en berättelse, så många mystiska tankeläsande varelser och drakfåglar, som alla var ute efter att utplåna de sista resterna av mänskligheten som fanns kvar på planeten? Att läsa den boken var som att käka bly, uppföljaren är annorlunda. Till Dmitrij Gluchovskijs fördel kan sägas att han har gjort ett rejält lyft med skrivandet av uppföljaren till ”Metro 2033…”, och den heter ”Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja”, den här gången läser jag den på svenska! Även en uppföljare till kom ut i Ryssland förra året, men har inte blivit översatt eller publicerad i Sverige ännu! Däremot finns det två tv-spel att köpa, jag har sett trailern till det ena, och det verkar häftigt!
Vi följer ett flertal karaktärer i Moskvas metro, en tid efter att vi lämnade Artyom i den första boken. Det är främst tre stycken, som bär huvudhistorien på sina axlar. Den ena känner vi igen från första boken, det är Hunter. Hunter är en utpräglat taktisk krigare, som har halva ansiktet ärrat av strid med de muterade monstren på ytan, och även hans psyke har fått sig en smäll under den tid som gått sedan vi lämnade berättelsen i första boken. Han har nu ett uppdrag med ganska otydliga ramar, han har bland annat lämnat befälet över sin grupp, för att bege sig på specialuppdraget att rädda civilisationen i metron. Frågan man ställer sig är om dessa långa nätter i fiendeland kan ha gjort den forne hjälten vrickad, är han egentligen en skoningslös dödsmaskin som löper amok i metron, och måste stoppas? Vid ett tillfälle möter Hunter en soldat, före detta tunnelbaneförarassistent, som numera kallas för Homeros. Han är ganska gammal och kommer ihåg en hel del från den gamla världen, före kärnvapnen och radioaktiviteten. Men han kämpar fortfarande för att skydda människorna, trots att han blivit till åren. Hans främsta uppgift ser han dock som en annan, nämligen att samla så mycket skrivet material han kan hitta, tidningar, böcker och magasin ligger på hög i hans lilla rum, som han delar med sin nuvarande fru. Hans dröm är att skriva ett eget epos om mänskligheten likt det som den förste Homeros skrev(Illiaden, Odyséen) om Trojakriget. När han möter Hunter så uppenbarar sig en fantastisk chans att få sig en hjältefigur till sitt verk. När Homeros blir utvald att följa Hunter på ett uppdrag, och han sakta men säkert förnimmer vilken kraftfigur Hunter är, så är han inte sent ute med att påbörja sitt skrivande. Han skriver om människan då och nu, och hur de nu kämpar i metron. Det blir en del stoff, men han märker snabbt att han även behöver en kvinna att berätta om i sitt epos. Han finner kvinnan på den märkligaste av platser. Hon heter Sasja och lever med sin far som förvisad från den enda stationen de kan nå, i ingenmansland. Och den enda kontakten de två har med andra människor är genom den byteshandeln de för med stationsborna, som de ändå inte får sälla sig till, efter faderns landsförvisning. Nu livnär han sig själv och Sasja genom att, med undermålig utrustning, bege sig upp till ytan av staden Moskva, där han genomsöker alla lägenheter och hus, efter sådant han kan byta till sig för mat i metron. Fadern blir sjukare för var dag som går och Sasja väntar varje kväll desperat på honom vid ingången till metron, tills han dyker upp från den farliga vandringen. Sasjas framtid ser dyster ut, men ödet har någonting annat i beredskap för henne...
Varför läser jag en tv-spelsroman egentligen? Jag hade trott att om jag skulle läsa en roman om spel, så hade det blivit Halo-böckerna, för det spelet har jag ju själv spelat. Enligt en väns utsago var de böckerna inte så jättebra, men det var kul att få reda på lite nytt om handligen till spelet. Jag undrar om jag någonsin kommer bli så intresserad av ett tv-spel att jag läser en bok som skrivits efter att spelet gjordes, det är möjligt. Jag har ju faktiskt läst uppföljaren till ”2001: en rymdodyssée”, och har faktiskt tänkt på att läsa den första boken också, även om jag har sett filmen och inte vill att den upplevelsen ska förändras nämnvärt. Men kanske något spel som Assassin’s Creed skulle kunna göra mig nog intresserad till att läsa ett kortare stycke kring handlingen i spelet. Star Wars-böckerna skulle jag också vara intresserad av att läsa. Men jag får göra er uppmärksamma på att ”Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja”, är annorlunda från dessa andra böcker om tv-spel, på det sättet att boken kom först, och inte skrevs för tv-spelets skull. Och det märks tydligt i det här verket, som tar sig själv seriöst och måttar på en rejäl portion ambition och nyfikenhet, samt ett betydligt luftigare och gynnsamt sätt att berätta den historien som Gluchovskij vill berätta. Då ”Metro 2033…” var som ett stycke svart gegga av aktiverat och radioaktivt kol, som flöt fram som en psykologiskt påfrestande massa på golvet i Moskvas tunnelbana, så dyker ”Metro 2034…” upp som kanske ett intressantare studium av människor och miljö, en berättelse som lämnat större undran efter sig, kring exempelvis vilka människor som räddade sig undan strålningen i metron, eller hur de har kunnat överleva i 20 år, samt utvecklat civilisationer! Det är inte utan att man på en del ställen lägger stort märke till Gluchovskijs journalisterfarenheter, och jag tycker mig också lägga märke till RT- vibbarna som jag nämnde med en relativ bitterhet i förra recensionen. På det stora hela är jag nästan förundrad över hur den här författarutvecklingen har kunnat ske på bara två böcker. Det är en nästan 75% mer attraktiv bok som han givit ut, än den första, och skrivförfarandet tycks ha lyfts till en oerhörd nivå i jämförelse. Det känns kul att en så otippad bok som denna faktiskt kan ge en del riktiga litteraturtankar och inte bara vara ett slags litterärt nålstick från våra grannar i öst. Jag tror också, det kan nämnas, att Dmitrij Gluchovskij har rönt en del framgångar i Ryssland med sina böcker och spel. Releasefesten till ”2034: försvaret av Sevastopolskaja”, hölls exempelvis i en av Moskvas bombsäkra bunkrar från kalla kriget, en bunker som rymmer 2500 människor. Den informationen har jag fått från sidorna längst bak i mitt exemplar av boken. På sista sidan finner jag också en bild på en stridsvagn med full besättning och med hammaren och skäran på sidan, en man pekar tydligt med fingret åt väst. Jag har försökt hålla mig ett stycke ifrån de politiska aspekterna av den här boken, och har fokuserat på mindre detaljer av läsandet, som exempelvis om jag kunnat se en mindre karikatyr av Vladimir Putin, eller liknande. Jag vet inte varför jag skulle leta efter något sådant, men när man mest sitter hemma och inte har annan kontakt med Ryssland än nyheter i tidningar och på internet, så får man kanske en snedvriden syn av vad rysk modern litteratur borde bjuda på. Jag hoppas i alla fall att den där märkligt placerade stridsvagnen längst bak i boken bara är ett slags naivt och ”häftigt” tillägg, och inte ett kvasipolitiskt hot från våra grannar i öst. Jag vågar lita på att det inte är det, och att boken faktiskt är en frisk fläkt som jag tror.
Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.
/Jens