Jens Boktips

 

Idag har vi en kanonbok på G! Det är en bok som jag börjat läsa tidigare, men den gången gav jag upp. Det berodde på att inledningen i boken är som ett gatlopp av snårskog, där typ 50 olika karaktärer presenteras på bara några sidor, vilket gör det omöjligt att komma ihåg vem som är vem. Det hela kompliceras dessutom ytterligare av det faktum att flera olika namn används om samma person i boken. Jag har försökt kolla upp det här med ryska namn litegrann, och här är vad jag hittat för information: det är vanligt att man har ett för- och ett efternamn i Ryssland. Man har dessutom också ofta ett mellannamn som bygger på föräldrarnas förnamn, med ett suffix. Dessutom har man ofta olika, ibland flera, olika smeknamn som också används i boken ”Dr Zjivago”. Det gör det givetvis svårt att veta vem det handlar om, om först förnamnet används, sedan mellannamnet som bygger på en förälders namn, och senare ett smeknamn för samma person. Det som är så komiskt med att det är så oerhört svårt att hänga med i namnen är att jag läser i introduktionen till boken att man förenklat namnen i den svenska utgåvan för att göra det lättare att förstå. Genom att presentera 50-100 karaktärer i de första 100 sidorna så kan man säga att Pasternak medvetet hånar sin publik, han gör det omöjligt att få ett grepp om vad som kan komma att hända i resten av boken. Jag trodde första gången jag började läsa boken att det skulle fortsätta på samma sätt hela vägen, men så är det inte. Senare blir man istället hånad med den briljans med vilken Pasternak skriver. Det skär i hjärtat som en skalpell på operationsbordet, det är så matigt och spännande om en omvälvande tid, att man dras med som i historiens vindkast, och den ylande vinden utanför fönstret tar form som en korrelation till den ryska steppens vintrar, och kriser i de ryska städerna. Handlingen är förlagd till cirka de första åren av 1900-talet, fram till ca 1920. En epilog tar oss också en bit vidare i historien till 1940-talet. Återigen blev jag hånad för min simpelhet när jag läste slutet, jag missförstod det totalt, och fick för mig att ett legitimt barn var ett utomäktenskapligt barn, och därmed blev min uppfattning om upplösningen en aning skev. Jag åtgärdade detta genom att läsa på lite på wikipedia, och släktförhållandena blev utredda i efterhand. Jag vill ändå hävda att min upplevelse av slutet och generellt av handlingen var en njutning att ta till sig. De sista sidorna av boken består av dikter som skrivits av den alltigenom sympatiska karaktären Dr Zjivago. Genom att jag trodde att han hade ett utomäktenskapligt barn så nyanserades min bild något av karaktären. Att han skulle ha haft en sexuell relation som inte återgetts i boken, gjorde att man fick ställa sig många frågor. Varför fanns inte relationen beskriven i boken, när hade det skett, och hur? Men det var alltså inte ett utomäktenskapligt barn och bilden av Dr Zjivago skulle förbli aningen mindre nyanserad, en bild av en sympatisk man vars öde starkt präglades av de historiska förlopp som han var del i. 

Om man ska dra någon parallell mellan den här boken och annan kultur så kan det vara värt att nämna lite olika saker. Det är kanske en av de ”stora ryska romanerna”. Men det finns skillnader, dels så utgavs den första gången 1957, till skillnad från exempelvis Dostojevskijs böcker som kom ut på 1800-talet. Trots detta skulle jag säga att den passar in bland Tolstoj och Dostojevskijs böcker, som en bok av samma rang, där även kommunismen och de ryska revolutionerna finns med i handlingen, och det reflekteras över ett mer modernt Ryssland. Det är inte heller lika psykologiskt som Dostojevskijs böcker, utan snarare en handling om hur livet kan drabba människor på olika sätt i olika tider, och hur historien fortlöper, förändrar, förvandlar och påverkat människor i oroliga tider. Dessutom är det inte tradigt eller enformigt skrivet, det finns en ständig opposition till det banala, och en karaktärsutveckling samt miljöbeskrivningar och sköna prosaiska beskrivningar av människor, städer och naturen som gör att berättelsen är ypperligt levande genom hela boken, och dessutom anpassat för alla läsare både i historisk och modern tid. Man får inte glömma att boken skrevs i en tid då en kritisk bok om det kommunistiska Sovjet kunde få oerhörda konsekvenser, och boken blev också fördömd av partiet, trots att Pasternak vann Nobel-priset för den. Jag vill hävda att det absolut inte finns någon hämndlystnad i boken, det är snarare en ganska opartisk berättelse om en karaktär, som med sin sympatiska läggning hela tiden drabbas av historien, eller befrias av sin mänsklighet och kärlek till sin näste. Kritiken finns där, men den är inte inflammerad av några särskilda bittra undertoner. Men trots detta blev Pasternaks bok fördömd i Sovjet, och den gavs ut på italienska och svenska exempelvis över 30 år före den utkom på ryska, då den var förbjuden i Ryssland.

En annan parallell till modern kultur skulle kunna vara en jämförelse med filmen ”The Pianist”. Den har jag inte sett på säkert tio år, men visst är det en fantastisk film, och en fantastisk insats av Adrien Brody. Den handlar ju om Polen, och en polsk jude som får leva i sviterna av en nazistisk invasion av sitt hemland. Ett välkänt tema för er som läser bloggen, något vi läst om i böcker av exempelvis Isaac Bashevis Singer, det allra godaste exemplet ”Familjen Moskat”, den bok som jag borde gett en femma, men som endast fick 4.5/5 tyvärr. Vad tänkte jag med? Men åter till ”The Pianist”. Visst kan man säga att pianisten som spelas av Brody är alltigenom sympatisk och relativt sett ordinär, en musikaliskt begåvad medborgare, som spelar piano för sitt uppehälle och har en mild romantisk relation med en polsk kvinna. Plötsligt ställs hela samhället på ända, och han råkar hamna i en situation som han aldrig kunde förutspå och som stället krav på honom som är totalt oerhörda, en situation där han knappt kan klara livhanken. Likadant kämpar Dr Zjivago. Från en barndom under början av 1900-talet, en god barndom före första världskriget, där utbildning, relationer och allmänna mänskliga problem framträder som de största engagemangen för de flesta i boken, övergår till första världskriget, en krigskommendering som militärläkare med allt det hemska som en sådan roll medför. Och senare ett kaotiskt Ryssland med inbördeskrig och revolutioner. Ingen vet någonsin vem som skall vinna, vem man bör ty sig till eller vad man ska kämpa för. I de allra oroligaste av tider kan man inte räkna ut vad som är bäst att göra alla gånger, ödet gör istället att man kastas runt som i en tvättmaskin av olika skeenden och om man får leva eller dö blir en fråga om en daglig kamp inom ramen för en nation i upplösning. Att behålla en mänsklighet, eller några begrepp om det vackra eller ädla blir givetvis oerhört svårt när samhället är splittrat i fanatiska politiska grupperingar som dessutom är mycket krigiska, eller som utövar makt över befolkningen i ”övergångsperioder” som tycks fortsätta i all evighet och som sätter allas liv på spel. Svält, fängelse eller avrättning, angivelse osv. är sådant som hela tiden kan drabba en. Som sagt, att kunna behålla en mänsklighet, eller snarare medmänsklighet, ett begrepp om kärleken, naturen och moralen är sådana frågor som blir avgörande i boken. Dr Zjivago är en vanlig man, och precis som vanliga människor blir han förälskad, får vänner och gör slut ibland. Han är en sympatisk person, aldrig banal i sin utformning i boken, och något mer intellektuellt lagd än gemene man. Detta är givetvis sådana karaktärsegenskaper som riskerar att drabbas hårt i tider av oro, men det är också nödvändigt förstår man, också i det etablerade Sovjet, eller Ryssland under inbördeskriget, att kunna vårda vissa relationer, och den långa listan av karaktärer är inte en överflödig del av berättelsen, utan snarare en nödvändighet för att passa in olika relationer och människoöden i en kontext där omvälvningen av världen är en personlig utmaning och upplevelse, och samtidigt en politisk och nationell/internationell fråga, och det gäller alltså att kunna bolla en politisk kontext med personliga relationer, utan att för den sakens skull råka illa ut till följd av vad man sagt eller gjort i olika sammanhang.

Dr Zjivago är en fantastisk bok, jag kan inte begära mer av en läsupplevelse än vad den har gett mig. Jag är oerhört glad att jag tog mig igenom de jobbiga partierna, och att jag fick en personlig upplevelse av en bok som är svår att förstå, men som med sin anspelning på medmänsklighet och behovet av kärlek i omvälvande värld, och med sköna beskrivningar av Rysslands natur och stadsmiljö väcker en längtan till kärlek, tillochmed om den skulle vara banal. Dr Zjivago berör också på ett personligt plan på ett sätt som man inte skulle kunna begära av vilken bok som helst, det är inte för inte som man blir ledsen, glad eller förälskad när man läser, och jag vill starkt rekommendera er att läsa boken.

Därför!

Jag vill ge den här boken 5/5 på en skala av bra böcker!

/Jens