Jens Boktips

Jag har fått berättat för mig att Erich Maria Remarque från början hette Erick Kramer. När jag kollar wikipedia (och Mimers brunn konstigt nog), så hittar jag till en början ingen information om att detta skulle stämma, även hans föräldrar heter Remark står det. Det är alltså den franska stavningen, Remar-que, som Remarque anammade (vilket inte klingade så väl i nazisternas öron). Till sist hittar jag en diskussionstråd på wikipedia (visste inte att det fanns sådana). Där tas frågan upp, hette Remarque, Kramer? Nej, skriver en användare, det var nämligen så att oklarheterna kring författarens namn gav utrymme för nazisterna att laborera en aning, och de hävdade att han egentligen var av judiskt påbrå (vilket är overifierat), och att hans riktiga namn var Kramer. Kramer blir ju Remark baklänges. Denna berättelse har sedan fastnat och lett till historien om att hans familjenamn var Kramer. Egentligen, enligt denna oklara källa, så var han döpt Remark, och bytte sedermera till Erich Maria Remarque (Maria tog han som namn efter sin mor). Erich Maria Remarque är den författare som i slutet av 20-talet skrev boken ”På västfronten intet nytt” (som filmatiserats flera gånger), en bok jag inte har läst, men jag använder den för tillfället för att stötta upp min bokhylla mot väggen, då den lutar åt ena hållet och är väldigt skev. 1937 kom ”Kamrater” ut, och vid det laget hade hans böcker fördömts som opatriotiska av Joseph Goebbels. Några år senare skulle hans tyska medborgarskap dras tillbaka, men Remarque hade då redan flytt landet. Att skriva en bok om Tyskland och vanliga människor kring år 1937 var säkerligen en dans på slak lina då det kommer till att försöka reda ut och förstå hur det kunde ha blivit så fel i landet. Boken utspelar sig dock precis efter första världskriget, under 1920-talet, efter den kraftiga inflationen, och i en tid som säkerligen var grundläggande för 1930-talets oroligheter, en anhalt eller etapp på vägen mot diktaturen och det hela, kriget och förintelsen.

Det var inte lätt att få jobb under och efter inflationen, tiderna var osäkra, och politiska möten blev en väg för människor att substituera religionen, och agitatorerna härjade folks hjärtan, samtidigt som oroligheterna och kamp mellan demonstranter och polis blev fler. Många civila drabbades av sporadiska skottlossningar och attentat. Detta är juförsig senare i bokens handling, då 20-talet kommit igång ordentligt. Till en början har vi då inflationen. Robert är en av de lyckliga få som har en stadig inkomst och ett jobb tillsammans med sina två vänner Köster och Lenz. De driver en bilverkstad på dagarna, och dricker på olika barer på kvällarna, eller tillsammans i verkstaden. De äger också en racerbil som har gett viss avkastning på racerbanan, och de njuter många kvällar och dagar av att resa tillsammans i bilen i topphastigheter på de tyska vägarna (före det att autobahn var byggt, men väl över 150 km/h). De tre kamraterna har det bra tillsammans och uthärdar vardagen genom att ta lätt på livet, och låta diverse slumpartade skeenden ligga dem i fatet, och de uthärdar, trots det relativt hårda livet med mycket alkohol och cigaretter. Det dricks i stort sett oerhörda mängder i den här boken. Detta är kanske en följd av att samtliga tre kamrater lärde känna varandra under första världskriget där de stred tillsammans i skyttegravarna, och de lever nu ut på ett sätt som lätt skulle kunna kallas vidlyftigt. För att ytterligare förstå den situationen så bör jag kanske läsa ”På västfronten intet nytt”, men jag har aldrig tagit mig för att plocka upp den boken. Det är dock ett projekt för framtiden.

Vidare i handlingen – Robert möter Patrice, och finner att han börjar missta förståndet i hennes närvaro. Han är förälskad, och plötsligt får den tillfälliga, sporadiska glädjen nya nyanser, det blir allt viktigare för honom att komma nära Pat. Patrice har dock en hemlighet för honom, hon har tidigare varit allvarligt sjuk under en lång tid, och hon är utan föräldrar i livet. Kärleken låter sig dock ej stoppas, och varje ljusglimt, blomma och spritflaska skildras på ett oerhört levande, vackert och förtrollande sätt i denna bok, som utvecklar sig till att bli en oerhörd berättelse som tycks så verklig, trots de uppenbara sprickor i fasaden som finns till följd av Tyskland på 1930-talet.

Som sagt, det kan inte ha varit lätt att skildra ett Tyskland som hade funnits förr, när det då såg så dystert ut under tiden som boken skrivs, och då Remarque befann sig i exil. Inte längre behövde han dock hymla, han var ju redan utdömd av nazisterna, och det fanns således lite att förlora i att vara ärlig. Men samtidigt hade han ju familj i Tyskland, och han hade säkerligen också ett intresse av att skapa något vackert, en kontrast till hur verkligheten var då, en fin berättelse om Tyskland under mellankrigstiden och före nazismen. Det är också många saker som var annorlunda då, än det är nu. Tuberkulosen härjade fortfarande utan någon tillgänglig medicin, och ett krigshärjat Tyskland försökte finna fotfäste i en värld som ännu inte var mogen för den demokrati som vi tar för självklar idag (vi vet dock att det fanns försök och tendenser till demokratiska projekt även i Tyskland före andra världskriget). Ännu skulle mycket sorg och smärta och många långa krigsår skilja Remarques bok från 1937, och hans senare verk. Han hade då varit med om två världskrig, det ena som skyttegravssoldat, och det andra som författare i exil, fördömd i hemlandet, och en av de få som lyckades skildra en mänsklighet och diverse tyska karaktärer, under en tid som kanske var den värsta mänskligheten skådat, i Remarques Tyskland. Det är en påminnelse om lyckan, livet och det vackras skörhet, på samma gång en uppmaning om att fånga dagen och finna det vackra i det lilla, samt att försöka hitta en världsbild som inte inbjuder till främlingsfientlighet och tyranni. Det är vackra människor som skildras i boken, och man kan endast ana vissa kängor till olika personlighetstyper, dem som drev utvecklingen mot Nazi-Tyskland. Dessa har dock ingen framträdande position i boken. Det som gör en så melankolisk är hur otroligt verklighetstroget Remarque skrev, samtidigt som berättelsen är nästan fabulös, eller overklig i sin skärpa. Det är på riktigt, krigen har faktiskt skett, och det ena kan leda till det andra som leder till det tredje. Vi kan inte ta något för givet, och särskilt kunde man inte det under 1930-talet i Tyskland. Tyvärr blev Remarques syster bokstavligt talat halshuggen under 1940-talet, till följd av en mentalitet som idag tycks oerhört sund och verklighetsnära för de flesta.

Det är faktiskt oerhört. Aldrig förr har man läst en bok som så anspråkslöst närmar sig de värderingar, den människokärlek och mänsklighet, som skildras i ”Kamrater”. Och detta samtidigt som alla dessa värden trampades ner av kängor från Tysklands absoluta toppskikt, och hela vägen ner i samhället. Det vilar ingen förbannelse över Remarques bok, det är bara den fruktansvärda verkligheten som tar ut sin rätt. Det är som sagt förbluffande hur anspråkslöst ämnen tas upp som är universella, som är lika verkliga då som nu, om zigenare, politiker, och arbetslösa, samtidigt som den moraliska kollapsen var total i författarens hemland. Jag har kanske aldrig förr förstått hur viktigt och ovanligt (eller kanske inte så ovanligt som jag trodde), det är att folk faktiskt har och hade en reell mänsklighet att uttrycka och luta sin person mot. För Remarques triumf över hatet är total. Men han ger inga falska förhoppningar. Vi lever inte i ett moraliskt vakuum, eller en tidskapsel som skiljer sig markant från historian eller framtiden, vi skriver i själva verket vår egen historia, för var dag som går, och ju mer vi tvivlar på de universella värdena, och dömer oss själva med hat då vi möter motgångar, desto närmare kommer vi den totala kollapsen. Vi kan endast fortsätta tro att vi kan bygga lycka och långsiktighet, eller så kommer fler och fler kanske att välja flaskan och den tillfälliga lyckan. Men den lyckan är väl anpassad för en bok i krigstid, mindre passande då man faktiskt har möjligheten att välja. Så låt oss välja. Att inte glömma skönheten i en blomma (från en älskare), men inte heller blunda för utmaningar som klimatet, eller främlingsfientlighet. Det bör inte vara en uppgift endast för framtida historiker att definiera vår nutid, vi måste staka ut vår egen moraliska väg framåt, och försöka att inte bländas av falska förhoppningar och tillfälliga mål som endast gynnar dem som aldrig drabbas ens i de värsta tider. Och gärna agera förrän mänskligheten åter beter sig som en lynchmobb, nära till hatet och den patriotiska extasen, eller rättfärdigandet av dessa högst aktuella aspekter av mänsklighetens uttryck. Låt oss älska.

Jag vill tacka min Farmor som har försett mig med den här boken, för en god läsupplevelse med spännande insikter. Jag läser alltså boken på norska, och på norska heter den ”tre kamerater”. Takk Farmor!

Jag vill ge den här boken 4.5/5 på en skala av bra böcker!

/Jens