Jens Boktips

2018-11-22
20:09:43

"Revenger" - Alastair Reynolds


De sista kapitlen i den här boken fick avslutas på ett något annorlunda sätt än jag hade kunnat förvänta mig.. Det är nämligen så att jag i skrivande stund är döv på ena örat! En helt oskyldig rensning av örat med en tops ledde till att hela örongången svällde upp, gjorde mig döv, och oförmögen att alltså njuta av ett stycke fin musik som ackompanjemang till läsningen av denna sci-fi-roman. Till råga på det dunkade mitt huvud (örat) som en basketboll under hela gårdagen. Ledsen om det blev obehagligt att läsa om mitt problem, men känslan av att inte ha hörsel på ena sidan kan liknas vid en påträngande känsla att förklara för folk att: jag är DÖV, och jag hör INTE vad ni säger! Vad jag vet i skrivande stund så är det inte för alltid, men jag skall alltså till läkaren för andra gången imorgon, så förhoppningsvis kan jag starta nästa vecka med en hörsel av normal paritet. Precis som en förkylning får en att inse värdet av att kunna andas normalt, så längtar jag själv efter att få min hörsel så att jag kan lyssna på podcasts och musik igen, och jag har fått en ökad förståelse för de problem som en riktig dövhet skulle kunna innebära. Nog för att Beethoven kunde skriva musik och höra sitt piano när han var döv, som bekant genom att luta sitt huvud mot en gaffel som rörde vid pianot. Men jag är ingen glimrande kompositör, och tänker inte i noter eller vibrationer. Jag behöver helt enkelt höra saker som jag brukar göra för att kunna få ut något rimligt ur den här tillvaron som kallas Sverige år 2018. Min enda glada tanke i hela den här farsen (förutom att jag fortfarande kan skriva till trots om min DÖVHET i höger öra), är förhoppningen om att problemet skall lätta från en sekund till en annan som att dra ut en kork ur en vinflaska – plopp – perfekt hörsel..


Nu till boken i fråga nämligen ”Revenger” av Alastair Reynolds. Det finns en anledning till att jag läser en bok på engelska som jag också har köpt på Akademibokhandeln, ny. Jag har börjat läsa en kurs i kulturgeografi med utbytesstudenter till följd av en omarrangering av min utbildning, och kursen hålls på engelska. Jag ville därför träna på min engelska, och tänkte också skriva den här recensionen på det språket. Men kursen har nu börjat och jag har fått tillräckligt med träning i att skriva på engelska tycker jag, och vill därför trycka svenskan mot mitt bröst i den här recensionen – det är verkligen komplicerat att uttrycka sig på ett annat språk. Det spelar egentligen ingen roll hur väl man förstår en roman eller en tv-serie på engelska.. När man väl skall tala eller läsa en mer komplicerad text så är man som en amerikan hade sagt: stumped!
”Revenger” bjuder på två typer av engelska – den ”reguljära” engelskan (boken är skriven av en walesare), och den så kallade skeppschargongen.. Det är alltså rymdskepp det handlar om, och huvudpersonen är en välutbildad yngre kvinna från en främmande planet som följer sin äldre syster på äventyr i rymden, ombord på ett skepp med hårdnackade sjömän som pratar i förkortningar och slang, ungefär så som pirater i filmer av idag brukar prata. Men det är ganska lätt att förstå, och det bjuds inte på några svårare passager av engelska, endast ett enstaka ord här och där som jag behöver slå upp.

Handlingen går alltså ut på att två unga tjejer söker ett äventyr i rymden. För att göra detta måste de fly från sin beskyddande pappa, och de lyckas med detta och lurar sig ombord på ett skepp. I denna värld som Reynolds har byggt upp så finns det många nya begrepp och element som behöver förklaras, och som också blir förklarade i varierande grad i boken. Det är en slags blandning av en klassisk rymd/robot-framtid, men med mer organiska element, och en blandning av sjömanslivet så som det går att läsa i exempelvis Patrick O’Brians böcker (se filmatiseringen kallad Master and Commander med Russel Crowe), i en ny form av rymdskepp som reser med segel som fångar upp ljusenergi och därmed driver fartygen framåt. En ytterligare faktor är så kallade ”spök-materia”, som har oklara egenskaper och mycket diffusa användningsområden, men vad vi förstår så är det något slags vapen det handlar om. All fakta presenteras som sjörövarmyter som delges tjejerna av fåordade skeppskamrater, på resa över himlavalvet. De två systrarnas uppdrag ombord är att kommunicera med andra skepp, genom att koppla upp sig till dödskallar av märkliga djur, som har lämnats kvar efter tidigare civilisationer. Det låter märkligt, men det man måste förstå är att den del av rymden som dessa människor och aliens lever i har bebotts av andra civilisationer i omgångar, flera gånger om. Kvar finns vissa reliker, och planeter som förslutits med omgärdande kapslar. Det skeppen är ute efter är att lyckas ta sig igenom dessa kapslarna in till de gamla planeternas yta, för att hämta gods som lämnats kvar av de tidigare civilisationerna. Ett viktigt steg i den här processen är att kommunicera med andra skepp genom dödskallarna. Systrarna visar sig vara naturbegåvningar då det gäller just detta!

Är det då någon särskilt bra eller spännande science fiction-roman som författaren har lyckats med här? Jag kan förstå om min beskrivning inte direkt bjuder in till åtagandet att läsa hela boken, det verkar helt enkelt för konstigt för att vara intressant kan jag tänka mig. Men sanningen är att det finns något slags underliggande narrativ i boken som är ganska intressant att läsa. Det finns en utveckling genom boken som på ett naturligt sätt berättar något som man kan koppla till världen av idag, och det gör det faktiskt ganska uthärdligt att ta sig igenom ett gytter av främmande element och verkligheter. Men är det egentligen en så bra roman när allt kommer till kritan? Sanningen är nog att det är en roman som är precis så bra som den måste vara, för att publiceras, och för att inte verka lustig på ett negativt sätt. Jag kan tänka mig att många hade gillat boken, och det faktum att den inte verkar vara del ett i en serie av böcker gör den lockande för mig (det är ytterst sällan som man som bokrecensent är så intresserad av att låsa sig fast i en hel serie av böcker, vilket science fiction-böcker ofta verkar vara delar av). Det är helt enkelt en standard sci-fi, som säkert kan locka yngre läsare, såväl som äldre, men inte på något fanatiskt fan-base-aktigt sätt. Jag är i alla fall inte ledsen över att ha läst den, även om det finns mer spännande aspekter av sci-fi-världen där ute som skulle kunna belysas!

Med dessa ord tackar jag för den här gången, hoppas jag hör bättre imorgon!


Jag ger den här boken 2.4/5 på en skala av bra böker!

/Jens  

 

 

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: