Jens Boktips

 

Ja, nu har jag då läst klart denna första av två böcker som jag tänker läsa och recensera av författaren/filosofen Ayn Rand. Det är lite som att gå in i en värld som liknar den vi har mött i serien Mad Men, bara det att berättelsen utspelar sig på 1940-talet och handlar om en manifestation av idéen om den idealiska mannen i romanform... Jag upptäckte Ayn Rand som person genom hemsidan blankonblank.org som är en mycket intressant sida bestående av bandade intervjuer som oftast är ganska gamla och till dessa intervjuer har man ritat och filmatiserat intervjuerna för dagens tittare. Längst ner på sidan hittar ni en länk till den intervju med Rand som väckte mitt intresse kring henne som person. Det kan tyckas aningen märkligt att man i dessa tider i Sverige vänder sig till en författare som har en helt annorlunda världsbild än gemene man idag och som kämpat mot altruismen och för egoism och individualism, men det blev uppenbart för mig då jag såg intervjun med henne(från 50-talet i amerikansk tv) att hon kanske hade vissa perspektiv på saker som kunde vara intressanta även idag. I intervjun pratar hon med en något framfusig man som röker en cigarette och verkar tillsynes kämpa med att nå fram med ett rättframt men vänligt sätt, alla de idéer som hon hade. När jag nu har läst boken så kan jag till dels förstå att intervjuaren valde att ta vissa ställningstagande gentemot Rand, men vissa frågor får anses vara helt kort ”slag under bältet” eller präglade av en gammalmodig syn på världen som man inte hittar hos Ayn Rand. Detta väckte ett starkt intresse hos mig och jag köpte Rands bok-paket bestående av ”The Fountainhead” och ”Atlas Shrugged”. Det finns idag en del nya faktorer att ta med i beräkningen kring Rands filosofi, hon var exempelvis inte medveten om den globala uppvärmningen och andra miljöfenomen som de flesta idag går med på. Dessa hot och faror kunde hon således inte förhålla sig till, men jag är övertygad om att hon hade kunnat bemöta den värld vi lever i idag utan att för den delen hålla sig med klimatförnekare eller andra som kanske idag potentiellt skulle vända sig till Rands böcker för att peka på ett individualistiskt förhållningssätt till miljön. Man får inte glömma att boken skrevs under slutet av 30-talet och början av 40-talet och publicerades mitt under andra världskriget 1943. Varken kommunismen eller nazismen eller andra former av kollektivistiska idéströmningar kan ha verkat särskilt lockande för Rand som ursprungligen kom från Ryssland just då. Senare i livet slutade Rand förövrigt upp med att skriva romaner och ägnade sig helt åt sin filosofi som kallas ”objektivismen”. Jag har bara ett litet hum om vad filosofin innebär men under läsningen av ”The Fountainhead” så var det helt uppenbart att en viss filosofi illustrerades genom karaktärer som visserligen är ganska realistiska på ett sätt, särskilt då de interagerar med varandra, men som också på många sätt är extremer, den ideala mannen mot den svage, eller en fantastisk kvinna mot en dum man. Vissa av bokens delar präglas av att det är en värld helt skapad av män som Rand beskriver och boken handlar helt tydligt om den ideala mannen, enligt Rands recept. Jag vill ändå försvara detta förhållningssätt i Rands bok med att filosofin lika gärna skulle ha kunnat efterlevas av en kvinna, även om visionen av en värld skapad av män, ibland åt sig själva och ibland för sina älskare, inte är helt enligt gemene persons sundare värderingar. Det är synd att Ayn Rand inte kan bemöta vissa av dessa problem idag.

Boken handlar om en arkitekt vid namn Howard Roarke som är extremt individualistisk. Så mycket att han faktiskt blir utslängd från lärosätet han har gått på och tvingas ta till andra medel för att genomföra sitt mål att bygga hus och skyskrapor helt enligt sina egna idéer och ideal. Han tvekar aldrig på att drömmen inte skall kunna realiseras, inte ens då han jobbar i ett stenbrott, eller som elektriker/byggarbetare för att få klara brödfödan. Han genomför ändå jobbet med bravur och på ett så självklart sätt som ingen annan. Sanningen är att han har ett otvivelaktigt geni i sig vilket exempelvis tar sig uttryck då skolans bästa elev tyr sig till Roarke för att få hjälp med en av sina ritningar. Med sin extremt exentriska och individualistiska stil tar sig Roark an världen för att lyckas uppföra monument av större, bättre och mer mänsklig rang än någon någonsin tidigare skådat. Parallellt med detta är han också vänlig, men i grund och botten endast villig att jobba med sina egna projekt utan kompromisser och han fördömer hela arkitekt-världen långt innan han byggt sitt eget första hus. Hur skall en man som vägrar samarbeta eller kompromissa med sitt arbete lyckas ta sig fram i ett liv av ständiga hot och missöden, är det klassens hjälte eller det hemliga geniet som tillslut är vinnaren, i den tävling som Roarke redan tycks anse sig ha vunnit, utan att ens ha gått med på att tävla från första början? Det är en spännande berättelse med mycket substans och lärdom som Rand skrev!

 

Ayn Rand sa en gång i en intervju att hon föraktade Dostojevskij för att han gifte sig med en som Rand kallade ”dum flicka” och då han endast försökte göra henne lycklig istället för att fokusera på sig själv så drog han enligt Rand ned kvinnan i fördärvet. Jag vill egentligen inte jämföra Ayn Rands bok med Dostojevskij - de har helt olika sätt att skriva på, men man skulle kunna argumentera för att den aura av intellektuell vishet och det djup som finns i Dostojevskijs böcker också går att hitta hos Rand. Hon var sannerligen inte rädd får att visa på problem i världen, i människans intellekt eller vilka hemska livsöden som kan drabba egentligen vem som helst. Rand skulle säga att det är hur man förhåller sig till detta som gör ens liv meningsfullt eller inte. Dostojevskij skulle väl kanske mer mena på att man inte skulle kunna få ett begrepp om den situation man själv är i när man väl är där.