18:04:00
"The Wonderful Story of Henry Sugar"(Den underbara historien om Henry Sugar) - Roald Dahl
"Den underbara historien om Henry Sugar" är en mörk affär. Roald Dahl som gjorde sig känd och erkänd både som novellförfattare, barnboksförfattare och annat finner vi här i ett senare skede av sitt författarskap. Borta är det något svidande lustiga som vi fann i hans berättelser i samlingen "Vinkännaren". Istället är det ämnen som mobbning, djurmisshandel och fortkörning som tas upp och belyses under Dahls lampa och lupp. Det är med stor glädje som jag läser denna samling av något luftigare, mindre ångestladdade, men mer seriösa och mognade noveller. En del av dessa berättelser är svåra att inte ta med sig ut i livet, på promenaden eller så, men titelnovellen "Den underbara historien om Henry Sugar" är snarare hoppfull och god, det är också den novellen jag kommer att berätta handlingen om, för det är den längsta av novellerna.
Henry Sugar är en rik, ekonomiskt oberoende arvtagare, som tillbringar sin tid med vad, kortspel och på kasinon. Han behöver aldrig jobba, men tar varje chans han får att vinna enkla pengar på stora vad med förutbestämd utkomst. En dag då han blir det tredje hjulet i ett parti kortspel så vandrar han runt i sin kamrats fars bibliotek och känner nonchalans mot alla läderinbundna klassiker som han aldrig vill läsa. Plötsligt faller dock hans uppmärksamhet på en tunnare bok, skrivet för hand som ett anteckningsblock, och han plockar upp häftet. Titeln är "Redogörelse för mötet med Imhrat Khan, mannen som kunde se utan att använda ögonen". Han läser berättelsen som är skriven av en viss Dr Cartwright. Det handlar om en indisk man som dyker upp på ett sjukhus och hävdar att han kan se med förbundna ögon. Läkarna limmar ihop hans ögonlock, samt häftar fast deg över hans ögonlock och lindar gasbinda runt hela hans huvud. Den indiske mannen går därifrån som vanligt, tar senare en cykel och cyklar därifrån som om ingenting har hänt. Kvar på sjukhuset är Dr Cartwright och de andra, och förvirringen är total. De söker upp mannen som berättar att han lärt sig se utan sina ögon, genom att genomgå stränga koncentrationsövnigar i flera års tid, han kan också gå över glödande kål utan att röra ett finger. Indiern dör innan läkekonsten lyckats få någon vidare kunskap om hur mannens kunskap kan användas, och Henry Sugar finner sig djupt fascinerad där han står i sin kamrats bibliotek. Han bestämmer sig snabbt för att lära sig konsten, och han skall använda den för att se motståndares kort på kasino. På det viset skall han bli den rikaste mannen i världen, och han börjar med sin övning genast. Det tar Henry Sugar tre år att lära sig konsten att se genom ett spelkort vid ett parti blackjack, och det blir dags att benyttja sig av färdigheten. Det blir en känslosam upplevelse för den rike arvtagaren.
I novellen som heter "Svanen" får vi läsa om två brutala pojkar som binder en pojke vid järnvägsrälsen, hotar honom med gevär och sedan tvingar honom att hoppa från ett träd, efter att ha skjutit en vit svan som ruvade, mot pojkens envisa protester. Det hade lästs av mig när jag var yngre, som en berättelse om en modig pojke som bemöter mobbning och våld från andra i samhället, med rak rygg. Men berättelsen är något dystrare än så, för våldet tycks helt onödigt och offret har inte gjort någonting för att förtjäna den behandling han får. Det är som en lek för de andra, de sätter hela tiden pojken på dystra och hemska prov, och han kan inte göra annat än att lida i tysthet. Den vita svanen blir en symbol för det mycket hemska då den våldsamma leken går över gränsen för vad man själv kan förstå, utefter de principer man har om hur människor beter sig när man är barn. Jag tror att det vill belysa det samhälle vi lever i, i stort, vuxenvärlden och hur avundsjuka och klass ibland tillochmed sätts åtsida, för en slags lek som inte tycks uppfylla något krav på vänlighet eller ideal. Detta kanske inte ter sig som ett fenomen som mobbning eller meningslöst våld, men skulle kunna tolkas om som ytterst meningslöst eller våldsamt av någon utan gemensamt intresse, kanske vet ni inte själva alls vad jag menar(vet jag det själv?). Skulle vi säga att vi lever i ett helt jämbördigt samhälle där hänsyn alltid går före lek, och kan vi säga att oss vuxna har formats färdigt i hemmet och skolan, och existerar tillsammans där ute som färdiga modeller av det vi nu hade med oss från uppväxten? Kan vi inte ibland tvivla på de äldre runt oss, och misstänka en slags lek med livet som vi själva inte är beredda att ge oss in i? För det finns ingenting att lära av det som pojken utsätts för, den vita svanen som avrättas i sitt bo är symbolen för det komplett meningslösa och sjuka i de andra pojkarnas lek, de är själva helt blinda för några konsekvenser. Och när vi vet att nyttjan med ex. Isis avrättning av sina medmänniskor är obefintlig och ytterst grym så blir bilden svår att lägga ifrån sig bland de vi möter i våra egna samhällen, vanliga människor. Ibland tänker jag att det enda som räddar oss från att knäckas av vardagliga saker är en slags inlärd distans från våra egna känslor, och det inte heller helt obefogat. Och när pojken kommer hem, skadad och omtöcknad så möter hans mor honom med ett förfärat skrik...
Nej, det var ingen trevlig läsning, även om den har ett värde i sin stygghet och den tycks också återknyta lite till de tidigare novellerna i boken. Berättelsen om Henry Sugar blir lyftet från den hårda verklighet som Dahl ger oss i denna novellsamling. Här är det en man som vi kanske aldrig skulle se någon särskild nytta med, som är oberoende av det som vi själva kallar vardag, och som tillslut ändå bestämmer sig för att göra någonting utöver det vanliga, en insats. Det förändrar honom och vi får läsa om hur han börjar kämpa för de värden i livet som han aldrig behövt möta på ett annat sätt. Det är lika intressant som att läsa om indiern med den enastående förmågan och envisheten, som visar på ett värde av frihet och förmåga som Roald Dahl säkert visste att engelsmännen aldrig kunde ta ifrån Indien. Bilden av Henry Sugar är på något sätt en ikon för oss, eller de som aldrig behövt göra någonting särskilt för att uppnå det som andra människor kämpar i generationer för. Och hur ser vi på det otroliga och den inre vidskepligheten hos oss, då vi sitter ensamma i våra hus, mitt uppe i höjden av världens vetenskapliga framsteg. Den tankeväckande idéen som vi kan ta med oss från novellen "Den underbara berättelsen om Henry Sugar" blir essentiell för att orka läsa den här samlingen av Roald Dahls noveller. Och de bilder av Dahl som jag själv har sett, där han ler och ser väldigt förnöjd ut, blir en skarp kontrast till innehållet i den här boken som tycks skriven av en man som varit ytterst professionell och något framgångsrik en längre tid, men som också insett seriositeten av sina åtagande i livet, som förebild och kanske far. Det får ni själva kolla upp, men de är iallafall inte skapandet av nytt liv som tycks vara den naturliga reaktionen på Dahls skriverier. Och det är ju aldrig särskilt märkligt hos någon människa, kanske ibland. Tur att han själv kunde se glad ut, vi vet alltså att det finns hopp för oss också, för så duktig var Roald Dahl.
Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.
/Jens