18:18:00
"Banco"(Revansch!) - Henry "Papillon" Charrieré
Så jag har återkommit till Henri Charrieré och berättelsen om hur han blev en Papillon i bur, hur han åter fick namnet Henry i bruk(eller rättare sagt den spanska varianten, Enrique), och hur han sedan återtog namnet Papillon igen, och gjorde det känt och berömt i hela världen. Jag är glad att jag får göra det, om än något fundersam initialt om hur boken kan tänkas vara upplagd med tanke på den första bokens frenesi och kompakta handlag, ett handgemäng med romanens alla principer, en tiger som slukar en egyptolog och gör sig bekant med en farao från yttre rymden. Nej, riktigt så artade sig ju inte den första boken, men den genererade ju enormt intresse och popularitet från journalister och författare i Paris, samt Caracas och resten av världen. Det blev en formidabel succé för Charrieréoch en ljuvlig hämnd, och som jag sa i förra recensionen - det tror jag ingen kunde ta ifrån honom under det decennium han levde som kändis efter publikationen av "Papillon - Räddningens öar". Inte ens ett övermått av uppmärksamhet kunde helt sluka Charrierés flamma, så stark, och det är ironiskt att det i denna uppföljare till "...Räddnigens öar", är han själv som får berätta om det. Det är klart att det är intressant att få veta vad en förrymd straffånge på andra sidan planeten hade för sig under de första åren efter flykten. Det är helt enkel en genuint intressant historisk och antropologisk insikt, att Charrieré och många andra lyckades anamma den "uppfostran" de skulle få från de grymma fängelseöarna, men endast i Venezuela, där de kunde karva ut ett leverne av värdighet(Charrieré kunde tillslut åka hem, men valde att flytta tillbaka till Caracas). Det är någonting väldigt intressant i fenomenet där fångar skickas till en koloni på andra sidan jorden, sätts i fängelse, och då de släpps eller lyckas rymma så finns det inget liv kvar för dem i hemlandet utan de samlas i Venezuela och lever fattigt och knegar, eller drömmer om en stor kupp, ett perfekt rån. Hur ser brottsstatistiken ut i Sverige idag? Vi vet nu att en terrordömd svensk har jobbat en tid efter domen, hos Telenor och där har han haft tillgång till mycket kundinformation och ansvar. Men det är nog om sanningen skall sägas ett undantag som bekräftar regeln, att folk som inte har så bra cv(och även andra) ofta får lämna ut sina uppgifter ur brottsregistret. Det är inte lätt att göra ett simpelt värdetransportrån, och sedan bara gå vidare i livet, tydligen. Men man kan få jobb på Telenor...
I "Revansch!" börjar berättelsen när Papillon har anlänt till en liten by, El Dorado tillsammans med sin lame vän från fängelset, Picolino. Papillon har lovat att ta hand om Picolino, som kan gå, men inte prata eller röra armarna. Där får de två ett varmare mottagande än Papillon någonsin hade kunnat tro. Unga kvinnor med indianskt och spanskt utseende omsluter dem, och de blir snabbt inbjudna till ett hushåll för en bit mat och en kopp kaffe. De kan bo där gratis, tillsvidare. Nu börjar Papillons tankar kring vad han kan ta sig för här i livet. Han anser sig nu ha lämnat "förruttnelsens väg", men uppmärksammar ändå ett relativt obevakat lager med guldtackor, vid en gruva där han söker jobb. Papillon lyckas inte hålla sig till den smala vägen särskilt länge och bryter snart upp från Picolino och sin älskare Maria, för att tillsammans med en fulspelare, också han gammal burfågel, ge sig iväg till ett gruvläger mitt ute i djungeln. Där skall de två spela med preparerade tärningar och lura av guldgrävarna deras skatter. Papillon ser inför den här resan till att köpa en revolver, lägret dit de ska, har ett osedvanligt dåligt rykte.
Under åren som går planerar Papillon tillsammans med andra smått kriminella typer en del rånförsök och kupper men inget tycks gå vägen för honom. Flera gånger slipper han knappt undan lagens långa arm, och det är ingen optimal situation för honom. Han fortsätter dock planera sin gruvliga hämnd mot dem som fick honom dömd för så många år sedan, och för det behöver Papillon pengar. Tillslut håller han på att mista livhanken då han finner sig utanför presidentpalatset med ett gäng unga, narkotikapåverkad män, med en bomb i baksätet. Han inser att någonting måste ske för att säkra hans status som vanlig civil och medborgare och förändringen måste komma från honom själv. Tillslut sker det dock spontant, på ett annat vis, då han möter sina drömmars kvinna i Rita, som blir hans. Nu börjar en ny period i Papillons liv när han förskjuter sin tidigare förbittring, och glömmer sin hämnd. Vi får nu ta del av en fredligare mans erfarenheter i restaurang/nattklubbs-branschen. Han driver en egen tillsammans med Rita. Men finns det något sådant som en lugn och fredlig nattklubb i den stökiga huvudstaden Caracas?
Som ni märker så är jag ganska exalterad över själva konceptet med Henri "Papillon" Charrieré som skriver en uppenbart skönlitterär biografi om sina egna erfarenheter som straffånge, senare förrymd sådan och slutligen som författare, accepterad av societetseliten världen över. Det är så fruktansvärt engagerande när man förstår att Charrieré med denna "Revansch!", har formligen ridit på en våg av den framgång som kom med den första boken. Det är en något försiktigt man som skriver, och man kan säga att korten ligger på bordet, Charrieré hade aldrig hävdat att han var författare. Faktum var att han bara ville visa att han var en världsmedborgare, och att han hade lärt sig mycket också under de svåra förhållandena som han hade under så många år, domen vars ringar på vattnet aldrig slutade att skölja över honom. Därför är det så fantastiskt att läsa den första delen där det är den Papillon vi minns från "...Räddningens öar" vi möter, en högst skönlitterär figur. Han har ett så stort mått av stabilitet över sig, samtidigt som han kan sägas vara något av en "Wayfarer", en opportunist av rang. Den senare delen då, jo då är det en åldrad och måttlig man som vi får insupa, storrökare men med ett oklanderligt manér i de finare rummen. Att han erkänner att han kanske tog sig vatten över huvudet när han i åtta månader formligen förde ett korståg på grund av sina principer, i media, så förlåter vi honom helt och känner att det helt säkert var värt att läsa hela denna uppföljare, som faktiskt inte är så spektakulär. Men en sådan man var Papillon, han väckte någonting hos allmänheten för sisådär 45 år sedan, och jag kan fortfarande följa det som ett dagsfärskt uppslag i en spännande tidning, eller magasin. Det är enligt min mening av yttersta vikt att Charrieré burdust hävdade genom hela livet, att hans bok "Papillon - Räddningens öar" var sann. Det var så jag mötte Papillon när jag för kanske tio år sedan såg filmen, och det är så boken förtjänar att bli ihågkommen.
Jag ger den här boken 3.5 på en skala av bra böcker.
/Jens