Jens Boktips

Jag har i min hylla i familjehemmet ett exemplar av Rushdies bok ”Satansverserna”, eller på norska ”Sataniske vers”. Har aldrig läst den, men fick historian om boken berättad för mig när jag var liten, den kom ut 1988. Responsen på boken från den religiöst muslimska världen var omfattande och mycket negativ. Man ansåg att Rushdie hade målat upp en felaktig bild av profeten Muhammed i boken, och en belöning på miljontals kronor sattes på Rushdies huvud av den högsta religiösa/politiska ledaren i Iran vid den här tiden, Ayatollah Ruhollah Khomeini. Denna belöning har idag ökats till över 20 miljoner kr, men trycket på Rushdie tycks ha minskat något. Han bor idag i USA och är verksam vid ett universitet där. Annat var det genom i princip hela 1990-talet, då han tvingades ”gå under jorden”, eller leva på flykt för att undvika hoten. Många av hans förläggare och andra som kunde knytas till boken blev också hotade eller misshandlade, och det hela var en storpolitisk fråga och affär, som exempelvis påverkade relationerna mellan Storbritannien och Iran under en lång tid.

Förutom att Rusdhie sägs ha beskrivit profeten Mohammed på fel sätt så är han också en viktig person ifråga om mångkultur, pluralism och hybriditet. Han tar i sina böcker det bästa från olika religioner, kulturer osv. och lagar en kompott som erbjuder en moraliskt eller kulturmässig frihet att förhålla sig lite som man själv vill. Det finns egentligen ingen gräns i Rushdies böcker kring frågan om man som indier skall prata engelska, eller om en europé kan vara muslim, eller vilket annat hybritt förhållande som ni kan tänkas komma på själva. Varje människa är och har kultur, och detta kan ändras, ökas, minskas och göras om i alla möjliga olika former och sätt, och det finns ett stort mått av personlig tro i Rushdies böcker, även om han ofta beskrivs som ateist. Han har också på senare år bett om ursäkt till den muslimska världen, något som kan tyckas en smula överdrivet. Men vi vet ju från senare år hur det har gått med exempelvis skapare av rondellhundar, skämtteckningar osv. – reaktioner som man helst inte vill ta på allvar, men som ändå kan få allvarliga konsekvenser. Synd!

Vad handlar då den här boken om, som jag läser på engelska, ”The Enchantress of Florence”? Det är ganska svårt för mig att säga. Detta då säcken inte knyts ihop förrän precis på slutet, och en massa aspekter av berättelsen som jag inte fick klarhet i under läsandets gång, fick sina förklaringar först på slutet. Jag läste därför lite ofokuserat, okoncentrerat, och mest för glädjen av att sila mina egna tankar genom flödet av ord i boken. Det är en väldigt vacker historia, full av spännande kulturella moment och intressanta aspekter på historien, exempelvis en kejsarens privataste tankar och drömmar, och hur en allkonstnär från väst kan förföra ett helt hov i öst. Eller? Livet ses i boken genom ett töcken av mystik, fantasi och drömmar, och tron, religionen, och mysticismen svävar över hela berättelsen. Kul!

En kort synopsis enligt min förmåga skulle kunna se ut såhär:

Tre vänner i Florence finner äventyr på olika håll i världen. En stannar kvar i Florence och de andra beger sig ut på resa. Berättelsen om de tre vännerna berättas av en ung blond man som tagit sig till den indiske kejsarens palats i Hindustan, och denne kejsare Akbar den store funderar på sanningshalten i berättelsen och vad han skall ta sig till med den fantasifulla mannen från långt bort. Samtidigt fångas han i drömmeri av kvinnan i mannens berättelse som sägs vara den vackraste Jorden någonsin har skådat. Kan hon mäta sig med Akbars egen fru, den osynlige, som han själv fantiserat fram, och som för honom personifierar det perfekta i världen, eller inte?

Men kanske inte den allra bästa boken jag har läst, även om slutet gav en fin klarhet i hur berättelsen kunde läsas och förstås från första till sista sidan. Jag skulle dock vilja hävda att boken gott kan läsas lite mer sporadiskt, okoncentrerat och livsnjutaraktigt, och den kan då ge väldigt mycket glädje och goda läsupplevelser. Språket är bra, och även om jag inte höll reda på alla karaktärer hela tiden så infann sig en glädje då man läste om människors öden och den politik, maktspel osv. som ända fanns insprängt i allt det fantasifulla och mystiska. På ett sätt kan man säga att boken och författarens stil liknar Umberto Ecos lite grann i vissa partier. Ecos historiska romaner tar an saker som upplysningen exempelvis, de första moderna tänkarna, och maskinbyggarnas tidsera typ, och som ett parallellum till det finner vi Rushdies böcker som mer tar sig an det mystiska, religiösa och ideologiska (vilket även återfinnes i Ecos böcker).

Jag vill ge den här boken 4.1/5 på en skala av bra böcker!

/Jens