Jens Boktips

Böckerna skrevs kring 800-700 f.kr. (det står olika på olika sidor på wikipedia så jag får anta att mellanvärdet fångar tiden rätt här), och det råder olika uppfattningar om vem Homeros var som sägs ha berättat, skrivit, eller kommit på berättelserna. Vissa menar att Homeros var en verklig person, och om han inte var det så var det ”en annan man med samma namn” som skrev Iliaden och Odysséen. Denna något lustiga attityd kom från ingen mindre än Aldous Huxley. Andra menar att Homeros kan ha varit en grupp av diktare som skrev berättelserna tillsammans. Vissa hävdar att Homeros var en blind diktare som endast berättade muntligt. Och många hävdar också att berättelserna antagligen hade funnits i området kring Grekland under en mycket lång tid redan då Homeros förmodat levde, och att det är en sammanställning av berättelser som hade berättats muntligt i generationer.

Den version som jag läst är den första som getts ut som prosa i Sverige. Det innebär att den inte är skriven på vers eller rimmar, utan den är omgjord och mer som en roman, skönlitterär berättelse. 

Det är faktiskt ganska kul att läsa detta klassiska antika verk. I skolan har vi läst lite om Michel Focualts tankar kring antikens Grekland och Rom, och deras levnadskonst, och det passade då bra att läsa denna bok Iliaden i anslutning till det. Det återstår att se om det hjälpte mig i arbetet i skolan, eller om jag får bättre betyg för att jag läst Iliaden just i dessa dagar. Det är dock en något enformig bok att läsa. Det är krig, gudar och ära och berömmelse. Man står mot man och de dräper kallt och brutalt varandra, endast med undantag för de gånger då de kommer överens i sin tro på gudarna, och förbrödras under korta stunder. Gudarna bråkar också sinsemellan och ger gunst åt krigarna på olika sidor vid olika tider, så att exempelvis trojanerna håller på att vinna först, men sedan ändrar gudarna sig och hjälper grekerna. Kvinnorna rövas bort, eller förleds till att lämna sina makar, och begråter stupade krigare, bröder, män eller husbönder. Om orättvisa uppstår så är karaktärerna inte sena om att offra till gudarna eller begråta sina öden och då de åkallar gudarna väljer dessa att lyssna eller inte, och ibland kan de hjälpa någon väldigt mycket, ibland tvärtom. De väljer nästan godtyckligt vem som skall leva eller dö tycker man, och det är en ganska rå och kall atmosfär som vilar över slagfältet i Troja, trots all ära, rikedom och heder som förekommer. Det är samtidigt med en respektfull ton som krigarna möter varandra för det mesta. Undantaget är Akilles som inte vill strida till en början, men som då han ger sig in i striden är den råaste, kallaste och grymmaste av alla krigare. Detta kan ha att göra med att han gynnades av gudarna, då hans mor var gudinna, och även hans far högt aktad, och de låter honom hållas då han skoningslöst dräper och skändar sina offer. 

Handlingen är i grunden denna: en trojansk prins vid namn Paris har tagit en grekisk kungs gemål, som heter Helena, med sig hem till Troja. Denne kung samlar sin här för att störta staden Troja och ta tillbaka Helena. Paris vågar inte strida själv mot kungen, men hans bror Hektor står i främsta ledet i kriget mot grekerna. Den största krigaren av dem alla är grekernas man Akilleus. Gudarna gynnar Akilleus så som ingen annan.

Det är några saker som slår mig när det gäller den här boken Iliaden. Varför är alla så intresserade av trefotade skålar, kittlar och kärl? Dessa utbyts igen och återigen som gåvor från den ene till en andra på ett helt otroligt sätt. Det andra är Akilleus råhet, och att han samtidigt gynnas av gudarna. Kan detta vara ett sätt som slavar i det antika Grekland kunde identifiera sig med dem som gynnas av gudarna och dem som inte gör det? Världen var kanske en grym och hård och rå plats för vissa i antikens Grekland (inte bara för slavar), och Akilleus blir gudarnas vilja i mänsklig form som sprider död och sorg åt alla håll. Att vara gynnad av gudarna gjorde att han kunna utnyttja alla sina barbariska instinkter på slagfältet, och han skändar till och med Hektors kropp i flera dagar (genom att knyta fast kroppen till sin häst och vagn, och sedan åka runt utanför Trojas murar, fram och tillbaka, till folkets bestörtning). Man skall dock säga att även Akilleus har ett ömt hjärta, han gråter mycket över sina kamraters död, och hedrar dem, men väljer visserligen att hämnas på de mest brutala sätt.

För dem som vill ”se” den del av berättelsen där Akilleus dör så rekommenderar jag filmen ”Troy” med Brad Pitt. Annars är det ingen fantastisk film, jag har sett den för massor med år sedan, men det kan ju vara kul att i alla fall se filmen om man ändå inte tänkt läsa nåt i boken. Det är alltså en film som är baserad på Iliaden.

Nästa gång skall jag läsa Odysséen, också som prosa, och det skall faktiskt bli ännu mer spännande för den har jag aldrig tidigare läst. Tills vi hörs igen, hej!

Jag vill ge den här boken 2.3/5 på en skala av bra böcker!

/Jens