23:05:00
"The Kingdom of the Wicked" (Syndarnas rike) - Anthony Burgess
Så sitter jag alltså här denna fina lördagskväll och varvar skivor, ”I Robot” av The Alan Parsons Project och ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” av The Smashing Pumpkins.. Den ena skivan stenhård och den andra med ett intressant sväng/gung. Riktigt najs. Har passat på att läsa klart den senaste boken, och döm av min förvåning när jag insåg att den bok som jag för kanske ett år sedan ungefär hade förkastat, visade sig vara inte så illa trots allt!
Jo jag bestämde mig faktiskt för att läsa ur ”Syndarnas rike” av Anthony Burgess trots allt. Den var precis så vulgär och gav en sådan avsmak att jag fick lust att sluta läsa. Men jag fortsatte, det verkar som att det gångna året har gjort mig något mildare och jag tacklade avsmaken med en smula intresse för vart den bisarra historien skulle kunna leda. Boken är väl om man kan säga så Anthony Burgess egen ”Life of Brian”, men den är rå, våldsam och nöter in crescendon med brutalitet och snusk lika regelbundet som en kväll på saloon i vilda västern. Men lite värre. Vi vet sedan tidigare en hel del om de romerska kejsarnas brutalitet, vansinne och sinne för ”konst” i form utav mänskligt lidande och vi får inte glömma – orgier. Vi känner det från exempelvis ”I, Claudius” som har recenserats här och filmen ”Gladiator” har många moment som liknar delar av denna bok ifråga om hemska ledare. Den filmen har väl egentligen satt ett sceneri för min generation, när det kommer till att försöka se romarriket framför sig. För vissa är det kanske snarare tv-serien ”I, Claudius” som istället är där minnena växer ifrån. Jag har tyvärr inte sett den tv-serien men jag känner till skådespelaren som spelade Claudius eftersom jag har sett honom i andra filmer, och är det bara mig, eller ser han inte extremt ”kejserlig” ut? Typisk romersk kejsare eller senatsman. Någon gång kanske man skulle se serien, jag vet att vissa serier och filmer har släppts på olika arkiv på nätet, och man kan se dem gratis där (det var så jag hittade till den fina serien från 60-talet kallad ”The Prisoner”, och jag rekommenderar den starkt, den har dock lite till inget att göra med den här boken som jag recenserar nu).
Angående Anthony Burgess så kan sägas, som jag nämnde i förra inlägget att han skrev boken ”A Clockwork Orange”, och han skall ha haft en del missnöje mot filmatiseringen av boken då den inte blev som han hade tänkt sig det. En detalj i boken var exempelvis att huvudpersonen Alex DeLarge var ett barn. Boken är ganska bra men det var över 10 år sedan jag läste den nu. I samband med att jag läste ”A Clockwork Orange” den gången så lånade jag även en annan bok av Burgess på biblioteket, och boken hette ”The Pianoplayers”. Den var faktiskt riktigt bra, kanske till och med bättre än ”En apelsin med urverk” som ”A Clockwork Orange” heter på svenska.. Jag rekommenderar alltså den boken, och i stort sett författaren som sådan också. ”The Pianoplayers” bjöd dessutom på en historia som lite liknar Charlie Chaplins självbiografi. En pojke har en far som spelar piano vid visningar av stumfilm, och kämpar med ett söndrigt piano för att skapa rätt effekter när folk ser på stumfilmerna. Chaplin växte också upp med en pappa i ”showbiz”, och blev själv en stumfilms-hjälte.
Hur är det den här boken ”Syndarnas rike”?
Jo det är faktiskt en förträfflig bok för den starkmagade, och jag förstår varför jag blev äcklad och la ifrån mig den till en början. Det beror inte endast på bokens bisarra innehåll, det var även någonting med stilen som bokens inledning var skriven i som väckte en stark avsmak. Det var på något sätt bombastiskt, pompöst och man märkte att en slags äckel eller överraskning var den önskade effekten från författarens sida. Intressant nog så förändrades allt detta när boken utvecklades. Visst fanns det grovt innehåll och oändliga exempel på brutalt våld, men det fick efter ett tag en viss mening, det rättfärdigades på olika sätt. Exempelvis så får vi möta kejsar Neros kamp med vansinnet och konsten, då han torterar slavar och svävar ut i de mest otroliga exempel på dekadens, för att som hans kamrat säger ”tjäna den yttersta konsten” (inte exakt de orden). Makt är endast ett sätt att ikläda sig en mantel av oskuld och den naturliga reaktionen för en romare är i Burgess bok att löpa amok och döda, våldta och lemlästa. Parallellt med historien om talrika romerska kejsare så får vi följa kristendomens barndom i Jerusalem och senare i andra delar av Rom då tron sprider sig. Det är ingen enkel resa de tidiga kristna fick, med motstånd både från Rom och judarna, och utvecklingen verkar negativ, så att man knappt kan förstå att religionen överlevde, om det verkligen var så som Burgess beskriver det. Det är något speciellt med att läsa om de 12 apostlarna i romanform, och att sedan få följa dem till ålderdom eller gruvlig död. Stora delar av boken har antagligen en del historiskt belägg.
Kanske behövde Burgess kliva ut på en lem och skriva den här snuskiga historien för att alls kunna beskriva kristendomen, och samtidigt inte verka lismande eller sorglig och nostalgisk. Utvecklingen i boken bjuder på mycket bra innehåll, och man får en tankeställare kring hur litteratur ska se ut, och vad vi läsare vill ha ut av en bra bok. Det är kanske något träffande för Burgess vulgära stil i den här boken, att han så att säga börjar med att slå läsaren med avsmak. Men jag ångrar inte att jag läste vidare den här gången.
Det är en förträfflig bok som Burgess har skrivit, vilket jag hoppas att jag kan säga utan att bli anklagad för att vara ett äckel. Jag gillar läsningen av den här boken, och tror att vissa också hade delat den känslan, och det omedelbara äcklet gör mig mer starkmagad i senare delar av boken, vilket kanske också gör att jag kan läsa lite mer raljerande, och inte behöver sörja alla dödsfall som inträffar i den 570 sidorna långa boken. I slutet får vi också läsa om ålderdomens sorger och kamp. Jag undrar om vi inte faktiskt får se en del av Burgess kval uttryckt i fina ordalag, och blandat med en mängd blod och lera från de romerska arenorna. Han var cirka 68 år när boken kom ut. Det är för mig fullkomligt förbluffande hur brutalt, rått och fruktansvärt plågsamt livet kan vara, och har varit, då jag sitter i en nybäddad säng och läser. Vilka abnorma lidanden kan komma att möta mig i framtiden?!
Jag ger den här boken 4.6/5 på en skala av bra böcker!
/Jens