Jens Boktips

Jag förstod inte vad expediten på Science Fiction-bokhandeln (nog med reklam nu, men ändå de har i alla fall levererat den här fantastiska boken), menade när han skulle ta på betalt för ”The Sirens of Titan”. Han såg på mig och sa endast, ”tänk, den här boken läste jag på 80-talet”. Jag förstod inte innebörden av de orden, för jag hade glömt hur bra Vonnegut kan vara, och alldeles särskilt i sci-fi-genren. Mitt svar blev bara, att ”ja det är ju inte vad jag skulle kalla en klassisk science fiction-författare, men ska bli intressant att läsa en bok som på omslaget beskrivs som inom den genren”. Vad betyder det när en alltid äventyrlig, men i mindre grad rymd/science-författare blir förmögen att skriva en bok som kan kallas sci-fi? Det ger en alldeles egen karaktär till genren som i min mening i lika hög grad reflekterar nutiden eller historien, kanske mer än den öppnar upp för tankar om rymden eller Universum. Men de tankarna finns samtidigt där ändå.
Expediten var nog inte nöjd med min halvsummering av Vonneguts författarskap, och jag förstår honom nu, därför att ”The Sirens of Titan” är inte banal, den är faktiskt helt otroligt bra. Man får känslan när man läser att Vonnegut plågas av vad han har varit med om, både under kriget, men också senare. Han har sett sidor hos mänskligheten som de flesta inte har, och han har insett meningslösheten i det ordnade kaoset, och gjort någonting vackert med dessa upplevelser. Det ska inte vara lättsamt att ta del av en sådan författares berättelser. Men Vonnegut gör det ändå lätt att läsa, man kan ledigt ta sig an engelskan, och berättelsen är någorlunda enkelt navigerad i sin helhet. Men man tas med på en färd i världsalltets verklighet som är oändlig, och den är nästintill odödlig också.

Jag har satt 5 poäng på några få böcker som jag läst, och kan kanske se något slags mönster bland de böcker som har fått betyget. Kanske kan någon där ute tycka att det är banala böcker, eller simpla meningslösa verk som jag har höjt till skyarna, och om ni nu läser ”The Sirens of Titan”och inte fattar grejen så lider jag med er. För den här boken får vara hur banal som helst, Vonnegut får vara hur inbjudande och lättsam han vill, han har i alla fall något att säga! Jag är en av dem som läst lite om andra världskriget och intresserat mig en del. Inte lika mycket som min bror, men lite grann i alla fall. Mina mor- och farföräldrar har berättat lite också. Det jag vill komma till är att historien om kriget slår an en sträng, eller biter tag i en nerv i mig som jag tror de flesta i min ålder känner igen. Förintelsen och kriget finns fortfarande där som ett kollektiv ärr som spetsar sinnet när man läser om hemska ideologier idag, eller historieböcker om förvridna människor som Hitler och hans anhang. Det Vonnegut gör för att vi kollektivt ska kunna bearbeta vissa av världens grymheter, och det som är bra, är att lägga till en dimension av overklighet i det hela. Men det skapar en realism som är fantastiskt, och i ljuset av det realistiska med världens overklighet så skapas en fantastisk berättelse både på ett konkret plan, men också i ett meta-perspektiv, som blottlägger vårt Universum, och planeten Jorden, och hur små vi är, och hur betydelsefullt det är att leva i en värld av ovisshet och i en liten lägenhet på en gigantisk planet, eller som ett fint damm på ytan av ett mikroskopiskt klot i världsalltet.

Jag väljer att inte skriva så mycket om handlingen mer än att den kretsar kring en man kallad Malachi Constant, som är en rik playboy, och en man kallad Winston Niles Rumfoord som existerar på flera platser i rymden och i tiden på samma gång. Beatrice Rumfoord och hennes son Chronos är några av de andra karaktärer som är med. Historien utspelar sig främst i vårt eget solsystem.

På något sätt lider man när man läser med författaren för att han har fått uppleva fruktansvärda saker. Var det verkligen nödvändigt att andra världskriget och förintelsen skulle inträffa för att författaren senare i livet skulle prestera så bra litteratur. Vad hade Vonnegut skrivit om han hade sluppit att vara med i kriget? Vad hade han lagt vikt vid i dagens samhälle? Sanningen är nog att Kurt Vonnegut hade varit den perfekta samtidsskildraren i idag, en av de få som kan ordna något för sig i en värld av kaos. Om detta var något han lärde sig på vägen, eller om det var en medfödd tur att han blev så smart och bra på att uttrycka sig, det vet nog ingen. På något sätt tror jag att Kurt Vonnegut hade rett ut det mesta för sig i livet, och man får verkligen intrycket av en insiktsfullhet och en man med en ordnad själ (i alla fall genomtänkt) när man läser hans böcker. Fem poäng!

Jag ger den här boken 5/5 på en skala av bra böcker!

/Jens