Jens Boktips

2018-08-09
17:41:00

"紫式部日記 Murasaki Shikibu Nikki" (Dagbok) - Murasaki Shikibu



Här kommer jag med en recension på en bok som har rest långt för att komma fram till mitt skrivbord, och jag har läst den med den omtanke och värme som jag tror att boken är värd. Detta har också gett mig mycket tillfredställelse och kvalitativ läsning. Denna dagbok av författaren Murasaki Shikibu kommer ända från Henai-perioden i Japan, vilket innebär ca början av 1000-talet i Europa. När man spontant associerar kring 1000-talet så kommer man kanske att tänka på sådant som att det var medeltiden, och mycket litet av större historiskt värde hände egentligen under den tiden i Europa (sant eller falskt, många bra romaner tycks kretsa kring det driv som individer kunde ha för en upplysning, i tider av samhälleligt stillestånd). Givetvis fanns det en kultur och kungar som hade hov, men för det mesta så är medeltiden i Europa känd som en ganska brutal och barbarisk era. Det måtte vara sent i människans historia, men vi anser oss ha kommit längre idag (med rätta) och jag tror sannerligen att jag har lika stor eller större glädje av att läsa boken idag, än en europé hade haft för 1000 år sedan. Detta säger kanske något om kvaliteten på boken och styrkan som fanns i den japanska kultur varifrån verket är sprunget (bland annat mötet mellan buddhismen från Kina och den japanska shintoismen). För att ytterligare sätta historien om denna dagbok i en kontext så kan man säga att den handlar om en tid 100 år före mongolerna nästan invaderade Europa och Kina(detta enligt min tumregel som förhoppningsvis stämmer om att detta skedde ca på 1100-talet), på riddartiden. Det finns en intressant kontrast mellan mongolerna som i stort sett var barbarer (i alla fall i jämförelse med de allra mest blomstrande kulturerna under den här tiden, vari den kinesiska och kanske också den japanska kunde räknas (säkerligen)) och kineserna, och kineserna och Japan i sin tur. Mongolerna var barbarer och kineserna räddes dem inte, de trodde att de med sina ointagliga fästningar kunde hålla mongolerna stången för evigt. Men mongolerna visade att detta inte var fallet, de lyckades faktiskt erövra i princip hela dagens Kina, och detta till trots om att de inte ens hade ett eget skriftspråk eller ens egna städer (de intog till en början endast fienders städer och gjorde dem till sina egna). I Japan på 1000-talet var den kinesiska kulturen väldigt aktuell och viktig, och man använde för de flesta ärenden kinesiska skriftspråket, man anammade buddhismen, och på många plan var man helt enkelt bunden till den kinesiska kulturen. Vi vet ju hur relationen såg ut 1000 år senare, men det som är intressant då det kommer till användandet, i Japan, av kinesiska tecken är att detta främst gällde män. Kvinnor läste sällan buddhistiska texter eller gjorde räkenskaper eller liknande. Istället skapade de ett eget skriftspråk som var som en förenkling av de kinesiska tecknen, och dessa använda endast kvinnor. Vad skrev då kvinnorna? Jo både dagböcker och romaner visade det sig, varav Murasaki Shikibu skrev den första (romanen) och skriftspråket hon använde sägs ligga till grundlag för dagens japanska tecken (detta står inte i boken men jag fick höra det i en dokumentär på Kunskapskanalen, och jag insåg då att den bok jag hade köpt på bokmässan för flera år sedan var skriven med den nya kvinnliga formen av skriftspråket, och grävde alltså fram den. Boken jag nu har läst visade sig vara högaktuell i all sin prakt, fortfarande lika viktig 1000 år senare).


Visst är det förbluffande att det går att läsa en dagbok av kvinnan som vad man kommit fram till skrev världens första roman (kallad ”Berättelsen om Genji”), och att den samtidigt kan vara så relevant med sina dikter och tankar, funderingar, problem och skildringar. Det är helt enkelt otroligt hur lite jag vet om japansk kultur och historia, men jag har ända sådan glädje av boken som känns helt fantastiskt översatt och nästan otroligt balanserad i förhållande till min känsla för bra litteratur och kultur. Det är en väldigt saklig, ärlig och fin dagbok som författaren skrev och det är faktiskt synd att inte mer av den finns bevarad. Huvudhändelserna i boken är att det föds en ny prins vid det hov där Murasaki Shikibu bodde under en tid, och hovet företar sig en hel uppsjö olika riter och traditioner, man räknar dagar, månar och förhåller sig till det, samtidigt som mycket musik, skratt och oro tar plats i författarens vardag. Det man slås av är de fantastiska berättelserna om färger, poesin som människorna skickar till varandra, och vikten av detta. Färgerna dyker främst upp ifråga om de dräkter som hovdamerna bar vid olika tillfällen, som på ett mycket komplicerat och intrikat sätt speglade deras känsla för stil och mående, eller frånvaron av denna sans. Att det är möjligt att bli så engagerad av närapå uppstyltade beskrivningar av färger och vilka intryck de ger, och val av plagg i allmänhet är otroligt. Jag fascineras verkligen på en mycket härlig nivå över känslan att kunna njuta av en så pass historisk bok och den vardagliga inblicken i ett liv för tusen år sedan. Det känns nästan som att jag har åkt på semester och kollat på tempel och gamla byggnader i Japan, vilket givetvis hade varit en dröm. Jag får också lust att se mer film från Japan.


Men... Det finns alltid ett men, och i det här fallet är väl den stora nackdelen att boken är ganska kort. Eller faktum är att den inte är ovanligt kort, men den del som faktiskt innehåller dagboken är inte så lång. Resten är fotnoter som inte markerats i texten, men som rör varje avsnitt av dagboken med information om exempelvis hur färgerna som beskrivs med blommors namn i dagboken, faktiskt såg ut osv. Det är närmare halva utgåvan som tillägnas fotnoter, vilket jag givetvis inte upptäckte medans jag läste dagboken. Så det blir en massa faktauppgifter att läsa på slutet.

Men detta i sig är ändå ännu mer otroligt, att det går att veta så mycket om släkter från långt tillbaka (juförsig människor vid hovet som varit av stor betydelse, men ändå), och att man kan veta så mycket om deras vardag. Vidare är det nästan ännu mer sanslöst att det finns så mycket poetiska fakta och kulturella yttringar som man inte ser bara genom att läsa boken. För att fullt ut förstå exempelvis en dikt eller ett brev som Murasaki Shikibu skickat till en vän så måste man ha gedigna kunskaper om både kinesisk och japansk litteratur (främst buddhistisk). Men det räcker ändå att inte ha några förkunskaper alls och man har ändå en ofantlig glädje av att läsa verket!

Otroligt!!!


Jag ger den här boken 4.8/5 på en skala av bra böcker.

/Jens

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: