Jens Boktips

Det handlar om en tågresa från Europa till Asien, från London till Samarkand med den gamla Orientexpressen som förebild. Færøvik berättar på ett virilt, häftigt och spännande sätt om de olika resmålen längs rutten där Orientexpressen en gång i tiden gick. Han tar oss med på en resa som både är en reseskildring från ca 2015-2016, med aktuella lägesrapporter från de olika platser han besökte, men också djupgående skildringar av olika historiska personer, vetenskapsmän, politiker, härförare och helgon som har levt och verkat på olika platser i Europa och Asien genom historien. Det är inte en reseguide eller hippie-roadtrip som det handlar om, Færøvik är kanske mer en hipster än en hippie, sant är iallafall att han mycket tydligt är en mycket erfaren författare och välbevandrad resenär med mål och mening i sina texter och i möten med nyckelpersoner i världen som kan hjälpa honom att realisera den berättelse som vi senare får läsa som hans reseberättelse. Det är otroligt spännande läsning! 

Orientexpressen gick ursprungligen från Paris till Istanbul och längs den rutten har författaren rest på motsvarande tåglinjer och b.la. bemärkt likheter och skillnader på landskapet han möter, men också skillnaden i livsstil ombord på tåget och den politik som genom decennierna har förändrat reseupplevelser för de tappra som valt att resa med tåget nu och då. Det har inte alltid varit en självklarhet att resan mellan Paris-Istanbul skulle vara en särskilt säker eller bekväm resa(även om tåget hade en del lyx), men bolagets mål var alltid att tåget skulle ta sig fram och fungera som den bro mot Asien som den då var. Många har varit med om strapatsfyllda resor ombord på orientexpressen och en av dem var ju exempelvis Agatha Christie som skrev en bok som löst kretsade kring hennes egna resminnen. Den lyx och exotiska känsla som ska ha funnits på tåglinjen har ju faktiskt lockat många författare och filmmakare att skildra tåget, exempelvis så har Graham Greene också skrivit en bok som utspelar sig på Orientexpressen, och en filmatisering av Agatha Christies bok går just nu på bio, med blandade recensioner...

Faktum är att resan inte är så vanlig att företa sig idag och det blir inte alltid helt enkelt för Færøvik även om det mesta går bra för honom. Det mest spännande att läsa om i boken är dock den extra tur som författaren tar, vidare, efter det att han har nått Istanbul och noga redogjort för dess historia, exempelvis med platsbeskrivningar av den gamle sultanens palats och flera av stadens moskéer osv. Resten av resan går i historieintressets tecken och resan bär av till de städer som författaren finner det intressant att besöka. En av dessa städer är Kars i Turkiet som är den stad där Orhan Pamuks bok ”Snö” utspelar sig, och det är en ganska dyster och nedgången plats(främst efter Pamuks beskrivning), så det är alltså inte alltid rent konventionella resmål som Færøvik väljer att besöka. Anslaget ligger på att berätta en god berättelse och upptäcka platser som kanske har haft större betydelse förr i tiden, men senare lämnats därhän, och många ställen är sådana att de inte alls utnyttjats till sin fulla potential som turist-attraktioner, och då är det särskilt spännande att få höra hur det har styrts och ställts med städernas historiska nyckelplatser i olika delar av världen. Resan går till Georgien, Azerbadjan, Turkmenistan och Uzbekistan, och det är det sistnämnda landet som innebär berättelsen, reseskildringens slutmål, närmare bestämt staden Samarkand. Det beskrivs som en vacker stad, unik med sina historiska efterlämningar, balanserad i fråga om turism och självaktning i förhållande till historien, och mycket annorlunda än flera av de andra land som präglats starkt av Sovjet-tidens kulturella och politiska omställningar. Dessa land har även på senare tid många gånger ett kulturellt klimat och en penningpolitik som gjort historiska objekt eftersatta, ibland gruslagda eller glömda.

Det som däremot inte är glömt i Færøviks bok är andra världskrigets konsekvenser i historien(främst är detta tydligt i de partier när författaren reser genom exempelvis Tyskland, Österrike och Ungern) och nazismen och Hitlers fälttåg redogörs det grundligt för i den första delen av boken. Senare under resan blir Stalin och Sovjet-tiden mer framträdande och författaren besöker även Stalins födelseort, där vi får läsa en del om hans barndom i Georgien. Jag saknar en svensk motsvarighet i författarvärlden som jag kan jämföra med, om man skulle vilja se på sättet att skriva och vilka ämnen som berörs, men det skulle mycket väl kunna bero på min bristande insikt i modern litteratur i Sverige. Men de flesta kan väl hålla med om att norrmän är mer kända för äventyr och upptäcktsresor än vad svenskarna är, och det är som sagt tydligt i den här berättelsen att det är en stark, världsvan, bildad och intelligent författare som har skrivit den här boken. Målet har varit att upplysa oss om en rad fakta på ett intressant sätt, och det är inte utan att man känner sig lite mer världsvan själv när man så har läst klart boken. 

Kort sagt så är det en väldigt välskriven bok som har en metodisk ansats med ett fast berättargrepp som väcker intresset och lusten att lära, och jag hade med glädja velat läsa flera böcker av Færøvik också, då boken som reseskildring förmodligen är den starkaste jag läst!

 Nästa gång blir den Ayn Rand!

Jag ger den här boken 4.7/5 på en skala av bra böcker.

 /Jens