Jens Boktips

2016-03-04
20:40:00

"La Familia de Pascual Duartes"(Pascual Duartes familj) - Camilo José Cela

 
Hej! Nu har jag hittat en ny Nobelprisvinnare att skriva om här, jag hade först tänkt läsa en slags "mode-roman" som jag hittade, men bestämde mig för att lägga det på hyllan så länge. Det är kanske dumt att göra ett totalt publikfrieri med er, läsare, och jag tänkte att att läsa boken skulle potentiellt kunna bli inledningen på en personlig kris för mig. Vissa hade kanske blivit upprörda också om jag skrev negativt om en sådan bok, ska jag vara helt ärlig så vet jag inte ens om jag får läsa en sådan bok, enligt en kodex, eller hur det egentligen ligger till. Istället har jag valt en annan bok som jag hade, som hade ett fint omslag, lite tidlöst sådär. Det blev "Pascual Duartes familj" av den för mig totalt okände spanjoren, kallad Camilo José Cela. En mycket märklig och intressant person tycks det. För ovanlighetens skull står alla de mest intressanta grejerna i en introduktion till boken, här är några av dessa intressanta fakta: Camilo José Cela föddes i Iria Flavia, Galicien. Han hade engelskt påbrå på sin mors sida. Cela blev tvungen att strida i Spanska inbördeskriget på Francosidan, mest pga slumpen. Han sårades i kriget och fick vänta ut resten som civil. Kort tid efter kriget fick han lungtuberkulos, och blev bunden till sjuksängen. Det var i detta skede som han skrev "Pascal Duartes familj", året var 1942. Han skrev även ytterligare en bok under den tiden, som handlade om just tuberkulossjuka patienter på ett sanatorium. Boken publicerades som följetong i en tidning, men var så deprimerande för de andra patienterna att en av läkarna vädjade till Cela att han skulle avsluta publiceringen. När Cela tillslut tillfrisknade helt så blev han plötsligt en mycket äventyrlig och aktiverad man;  han uppträdde som tjurfäktare, filmregissör, skådespelare och vandrare. Velas böcker höll en tydlig anknytning till Spanien, och han skrev om landsbygden som han vandrade i, och om naturen, ibland enligt en gammal litterär gren från 1500-talet. Många av Celas böcker publicerades utanför Spanien först, och blev helt censurerade i Spanien. Cela visste dock redan precis vad som skulle censureras, eftersom han själv hade haft censuren som yrke tidigare i livet. Dito visste han också med sina romaner precis det han själv ville skriva. Senare i livet var Cela en högljud man, som allmänheten ibland uppfattat som burdus. Hans bok "Pascual Duartes familj" knyter inte alla trådar samman och följer en slags egen meningsskildring, som lägger vikten vid olika skeenden, i sakers natur genom livet, för Pascual Duartes, som blir en dömd mördare. Stilen har getts namnet "el tremendismo", men Camilo José Cela ville inte veta av det, och förnekade själv att han skulle vara denne stils enda mästare. Här kommer en kort synopsis:
 
Året 1937, och Pascual Duartes sitter fängslad i väntan på avrättning. Han skriver under sin sista tid i livet ned en berättelse, för att upplysa och varna mänskligheten om livets obetingade grymhet och hans eget ödes orättvisa natur. Han föddes i ett fattigt hem i en spansk avkrok, hans mor och far var våldsamma och alkoholiserade och sparade Duartes få grymheter att uppleva. Hans syster lämnade familjen för att ta sig till storstaden där hon blev lössläppt och lika fattig ändå. En mängd olyckor inträffade, Pascuals yngre bror dog tidigt, men han hann få halva ansiktet uppätet av ett svin, då han låg tyst i sin vagga. När Pascual får egna barn, så dör också dessa tidigt, och han blir förtvivlad och bryter upp från allting. Slutligen blir han också så tyngd av sin mor och hennes öde, att han dräper henne och flyr ut i natten...
 
Det är en ovedersägligt blodig och våldsam roman som Cela skrev, och en bok som bär på en djupt symbolisk natur, enligt min egna tolkning av den. Och inte då i form av tecken och symboler, inte i den bemärkelsen, men snarare i att den illustrerar olika förlopp genom ett slags objektiv som gör berättelsen ännu mer blodig, grym och djupt deprimerande. Att läsa boken nu, en sådär 80 år senare ger säkerligen inte boken samma betydelse som för en spansk bonde  på landsbygden, under Franco. Hen hade varit tvungen att läsa "Pascual Duartes familj", i hemlighet eftersom den var förbjuden fram till år 1946. I min upplagas förord beskrivs den som "...starka saker i allvarliga sammanhang", och det ger kanske en uppfattning om hur olika en sådan här bok kan tolkas utifrån det vi tar med oss när vi läser. Jag tycker själv, och har tidigare i ännu större ordalag uttryckt, att det helt klart kan finnas ett riktigt värde i våldsscener, i filmer eller tecknade serier. Det är få som har lyckats glömma den mäktiga estetiken i filmen "Kill Bill", i de tecknade scenerna t.ex. Men det skall också sägas att jag ser en del filmer, och kollar på en del animerade serier som inte innehåller så mycket våld, iallafall inte blodigt våld, vilket känns mer kul än de flesta Die Hard-filmer exempelvis. Så när jag då läser att Pascual dräper sin mor, och sticker kniven i en man som han tror har antytt någonting om honom i en bar, så blir jag bekymrad. Vad är det då som gör mig bekymrad? Jo, man kan säga att det är själva stickandet och mördandet, och på det sätt som det sker mitt uppe i en såpass florerande text av känslor. Boken är skriven som Pascual Duartes självbiografi, och Celas språk och skildring har gett Duartes en otrolig förmåga att skildra ett vittnesmål, och ett uttryck som är så målande som själva Picassos "Guernica"(denne upprörande målning av krigets fasor), svart på vit rakt framför ögonen. Självklart blir våldet då svårt att acceptera, då boken i övrigt också är en så stark berättelse. För mig tycker jag det mest intressanta är de två vittnena till Pascual Duartes avrättning som skriver vart sitt brev till upphittaren av Duartes biografi, på väldigt olika sätt. Dessa två vittnesbörder speglar en enorm källa hos Cela, till insikt och djup förståelse för människans själva natur, och säger särskilt mycket om vad jag tror honom kunna ha skrivit senare i sitt liv. Jag kommer nog att läsa iallafall en bok till av Camilo José Cela i framtiden, och jag kan chansa nu och säga att det förmodligen blir "Bikupan", och jag skickar er min förhoppning om att Cela i den skrev ännu mer om någon kvinna, för det hade jag tyckt vara väldigt intressant från denne märklige spanjor, som var medlem i Spanska akademien, och mottog Nobelpriset i litteratur år 1989. 
 
Målningen på omslaget är en del av en muralmålning av Goya.
 
Jag ger den här boken 3.5/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: