00:56:00
"Neuromancer" - William Gibson
Jag har läst "Neuromancer" som är, precis som "Enders spel", en science fiction-bok och mer specifikt en roman inom cyberpunk-genren. Det är så att jag följer en sida på internet som handlar om böcker och det var där som jag läste att de som gillade "Enders spel" som ungdomar säkert också skulle gilla "Neuromancer". De är två ytterst olika böcker, men det finns mycket att säga även om "Neuromancer". Där "Enders game" är en aning naivt skriven, så är "Neuromancer" vad namnet erbjuder för förklaring: en resa in i effekterna av varje nervsignal vi känner till i den mänskliga kroppen och tekniken som påverkar det. Och sen är det såklart cyberrymden som händer också.
Henry Dorsett Case är en street-hustler i dystopiska Chiba, Japan. En gång i tiden var han en framstående datahackare för ett stort företag, men då han stal från företaget och blev upptäckt så förstörde de hans centrala nervsystemet med ett gift. Han har därför ingen tillgång till datamatrisen, han kan inte hacka längre, och han lever ett lågt liv fyllt med droger, brott och självmordstankar. Han letar desperat efter en svart-klinik som kan reparera honom men utan resultat. Molly Millions blir hans räddning och hon och hennes arbetsgivare Armitage erbjuder Case en reparation mot betalning av hans hackarkunskaper. De planerar tidernas stöt.
"Neuromancer" är lite av vad jag skulle tro att en "upplevelseresa" i New Yorks smutsigaste kvarter skulle kunna vara. Staden Chiba är omåttligt mättad av våld och subkulturer, teknik och fräna lukter blandat. Det är ganska spännande att läsa om, och själva känslan, eller den atmosfären som det där film Noiriga sättet som inledning är skriven på, gör det väldigt hållbart. Sen fortsätter berättelsen och utformas genom resans gång, för vi reser lite grann, och ett större sammanhang växer fram. Här är det ibland lite svårt att ta till sig all information och platserna, karaktärerna och deras dialog. Men det är värt att fortsätta läsa, även om man lite känner att man blir distanserad från innehållet. Det är här själva intrycksdatakoden gör sig gällande, jag märker att det fortfarande är kul att läsa, även om det bara känns som att jag gör det med ett halvt öra. Eller ska vi säga, med ett halvt öga på texten. Och när själva nyckeldelarna av berättelsen anländer så har jag ändå inte tappat så mycket information, så att det ändå är härligt och medgörligt att läsa. Cyberrymden är en värld för sig, som står helt utanför vad vi ser som datorvärlden idag. Det är ett eget landskap, med helt egna former som illustreras väl och inte alls känns löjligt på något sätt idag, och då särskilt med tanke på när boken gavs ut(år 1984). Allt som allt så kan man säga att boken är rå och intensiv, en bild med ett totalt extremt klart fokus, konturerna och skärpan suddas ut och vrids om och ställs in tills man bara springer jämsides med berättelsens innehåll och kastar blickar djupare åt sidan, inåt, då och då. Och cyberrymden och Universum existerar parallellt med varandra i berättelsen.
Jag ger den här boken 3.9/5 på en skala av bra böcker.
/Jens