20:24:00
"Двойник(Dvojnik)"(Dubbelgångaren) - Fjodor Dostojevskij
Fjodor Dostojevskij är en av de där författarna som alla har hört om. Kanske har man hört något i stil med "det var som att läsa en bok av Dostojevskij(kan liknas vid uttrycket, det var som att se filmen "Ran" tio gånger). När något är som att läsa en bok av Dostojevskij så känns det ofta ganska tungt, det är många människor inblandade och man befinner sig på något sätt i ett riktigt kallt och blåsigt Ryssland tycker man. Jag skriver detta retrospektivt, pga jag inte har den känslan av att Dostojeskij skulle innebära leda längre. Det kan bero på en mängd faktorer, som att den här boken skrevs före Fjodor Dostojevskijs förvisning till Sibirien, före hans dagar i armén, och kanske för att jag aldrig har läst en hel bok av Dostojevskij tidigare, och när jag försökte så var jag för ung... "Dubbelgångaren" krossar min idé om Dostojevskij som luddig och en man med ett geni spirar ur askan i elden. Det här är världslitteratur i världsklass, och så är det bara. Psykologin har läst hans böcker, likaledes revolutionärer och andra. Som ett konstverk är det fullt lika utmanande som något annat, det år skrämmande och farligt för att det inte bara är en uppgörelse med rådande kultur, det är som en läggmatch med Muhammad Ali. "Hur kan Dostojevskij ha skrivit boken?!", är en fråga som dyker upp igen och igen. Att världen kan vara grym på så många olika sätt, det är verkligen förbryllande, och det är helt enkelt inte rättvist. "Dubbelgångaren" är absolut ingen festglad författare som briljerar i sitt skrivande, det är snarare som om en ung Salieri skrev, så som vi möter den mannen i filmen "Amadeus". Men när skall huvudpersonen ge upp?
En man vid namn Jakov Petrovitj Goljadkin vaknar en morgon till en mängd missförstånd och oförklarligt komplicerade möten och intriger i sitt liv. Han får inte komma in på en fest, trots att han fått en inbjudan, och när han väl kommer till tals bland andra så överrumplas han och snavar på orden. Han blir allt mer förtvivlad, särskilt när också hans betjänt nekar honom ens ett uns av välvilligt bemötande, och han förstår inte alls vad som händer. Han blir beslutsam och upprörd och pendlar mellan olika tankebanor och beteenden, men inser också att han själv måste intrigera för att komma någonstans med situationen, han vill återkomma till ett normalläge igen. Tiden går men, just det, är något som absolut inte verkar ske.
Goljadkin tycks gå i cirklar och trampar sig en stig i sitt medvetande, i sitt egna rum som han aldrig lämnar. Det är riktigt plågsamt att läsa och jag blir rädd, för det är tydligt från första början att det är någonting allvarligt som inte stämmer med huvudpersonen. At försöka beskriva vad det är, är nästan omöjligt, men jag skulle säga att det är någon form av dissociation, där han tycks befinna sig i en helt annorlunda situation än andra runt sig. Hans försök att nå dit, till en nivå av godtagbart socialt beteende, blir till misslyckanden och ingen förstår varför. Dostojevskij verkar ha en bra förmåga, och han tar ett fast grepp om berättelsen och för den i rätt riktning. Man kan själv reda ut väldigt mycket genom att läsa den här boken, och för den som kan förstå vad det handlar om, så är det en ytterst verklig och sann inblick i delar av ett personligt misslyckande, hos en karaktär som verkar leva i en annan värld än Sverige, helt klart. Fjodor Dostojevskijs böcker har betytt mycket för Ryssland, och var också något som Freud och de andra psykoanalytikerna mötte, när de i sinom tid kom till liknande insikter som Fjodor Dostojevskij. Jag vet inte vem Dostojevskij kan ha pratat med för att kunna skriva en bok som "Dubbelgångaren", men säkert är att trots att det skrämmer mig, så kommer jag att läsa mer av honom snart. "Fler än etthundratusen", enligt andra källor ca 40000 ryssar kom till hans begravnig, år 1881. Dostojevskij var bara 25 år gammal när han skrev "Dubbelgångaren"(vilket är otroligt i sig).
Jag ger den här boken 4.8/5 på en skala av bra böcker.
/Jens