Jens Boktips

2018-03-25
21:25:00

"Atlas Shrugged" - Ayn Rand

Hej!
Jag skall nu försöka att med hjälp av en rad anteckningar som jag skrivit ner under dessa veckor (månader) som gått. Jag har läst Ayn Rands bok ”Atlas Shrugged” från och till, och lagt den ifrån mig under långa stunder då jag funnit delar av den undermåliga. Ändå har jag av princip läst hela, och fått ut ganska litet av det för det mesta. Bitvis är det dock en moralhistoria i bakgrunden som har någonting att ge mig. Jag läste för flera månader sedan om två utsagor som hade gjorts i DN, där en journalist kritiserade en annan därför att denne hade anammat ”Atlas Shrugged” som ett feministiskt mästerverk. Repliken gick bland annat ut på att journalisten jämförde boken med Mein Kampf, och då särskilt i ett stycke av boken där några ”oupplysta” medborgare dör en kvävningsdöd till följd av att dumdristigt ha litat på ett infrastruktursystem som de själva varit delaktiga i att förstöra. Mein Kampf anser jag det inte riktigt vara, iallafall inte som ett logiskt antagande kring den delen av boken, och Ayn Rand var ju också jude, och växte upp i ett kommunistiskt Ryssland, kanske var hon också lika drabbad av båda dessa faktorer, Hitlers välde och kommunismen. Klart är att hon hatade båda dessa ytterligheter, och där man kan likna boken vid Mein Kampf så är det kanske i själva den individualistiska tanken, som är så extremt stark och tar sig nästan absurda uttryck i beskrivningar av persongalleriet. Det är en idolisering parallellt med rent ut sagt förakt för sådana karaktärsdrag som många säkert bittert känner igen sig i, och Rands idé var enligt henne själv att lära män (människor) hur man lever. Det är en tung uppgift utefter Rands idé om att skapa eller dö. Altruismen är det värsta tänkbara fenomen som Rand kan tänka sig, och detta går ända ner på nivån av vänskap, släktskap och genomsyrar hela det dystopiska samhället som Rand har skapat i boken. Den feministiska tanken är ibland synlig, ibland inte, kanske baserat på vad man vill lägga in i begreppet, och också då i förhållande till när boken skrevs och vem Ayn Rand var. Huvudpersonen är kvinna och leder landets största tågbolag med järnhand, och det är ingen tvekan om att det är svårt att frångå tanken att denna karaktär till dels bygger på Rands egna person.

 

Vad handlar då boken om?
Jo, det är en dystopisk berättelse om hur världen (särskilt USA) är påväg mot sin undergång genom att samhällets toppskick genomsyras av en dålig, ond anda. Mer eller mindre lömska charlataner och lurendrejare, och rent onda fuskare och tjuvar styr samhället från politikens huvudkvarter i Washington. Dess långa armar sträcker sig över hela kontinenten, och man sprider budskapet bland den oupplysta massan att det alltid är bättre att ge än att själv skapa och behålla. Den altruistiska principen har tagit sig absurda uttryck menar Rand, i att man har större skäl att kräva resurser om man kan påvisa att man inte har någon kapacitet att själva skapa eller tillvarata pengar, än om man för egen motor lyckats skapa ett värde för sig själv. Detta förbittrar samhällets alla lojala och flitiga affärsmän och industrialister/fabrikanter som tvingas arbeta under orättvisans ok, och ge mer än de får. Genom landet ekar dock ett rykte om en man vid namn John Galt. Ingen vet vem han är men han har kommit att bli namnet på allas läppar, ett uttryck för det motsatta, det som inte kan förstås och en bild av förändring. När huvudpersonen Dagny Taggart tillsammans med stålfabrikanten Hank Rearden hittar vad som verkar vara en ny form av motor, i ruinerna av en nedlagd fabrik som drabbats av den altruistiska ”pesten”, så väcks hoppet hos Dagny att de onda krafterna i samhället skall kunna besegras. I takt med att Hank och Dagnys strid för landet de lever i och möjligheten att fortsätta producera i ett klimat präglat av propaganda, moralkakor och politisk osäkerhet så sker också märkliga ting i fabrikerna runt om i landet. Fler och fler toppmän, de mest kapabla inom varje industri, försvinner spårlöst från planeten och lämnar allt. Vart tar de vägen, och hur ska det bli med allt det som de lämnar bakom sig?

 

Om man skall analysera budskapet i ”Atlas Shrugged” så får man gärna se på det ur flera perspektiv. Det ena handlar om Rands idéer och tankar kring hur välfärd, resurser och förmåga skall styras endast av marknadsprinciper och konkurrenskraftighet, och hur vissa människor har givit allt och fått ingenting tillbaka. Dessa människor består av näringslivets alla toppmän, de som kommit med idéerna, satsat kapital och som endast får spe tillbaka menar Rand. Folk kräver att de skall skänka sina pengar för en god sak, eller ge mer till den oproduktiva massan än de själva får behålla. Detta är en retorik som väldigt lätt kan anammas av populister, eller vad man nu skall kalla några av de mest hetska och obehagliga karaktärer inom politik och näringsliv idag (särskilt i USA). Även om det är intressant att läsa dessa dystopiska idéer om hur världen kan fungera endast utefter ett obehindrat totalt fritt marknadsspel, där vissa lyckas och vissa gör fel, så är det ganska fruktansvärt att tänka sig ett land av stört-rika fabrikanter, oljefält, fabriker och utilitaristisk lycka på bekostnad av de som misslyckas i samhället. Det är i min mening inte ett positivt budskap som Rand kommer med på ett sådant direkt, ofrånkomligt sätt, då jag inte dras till den sortens politik. Det är politik, det är det inget snack om, men Rand vill mitt i detta ge marknaden en levande själ som är ofelbar och står över alla andra principer i samhället, till och med i så hög grad att vänskaper och släktskap skall underbyggas totalt av monetära principer. Inget ges och inget tas utan kompensation. Då har vi kommit in på en annan dimension av Rands argumentation i den ”objektivt” skrivna boken, nämligen den om moral och vad som gör människor till storheter eller ”nollor”. Även detta är en mycket hård läropeng att ta till sig, och jag undra hur man utan någon slags läroprocess skall kunna skapa ett samhälle som helt består av objektivt rationella människor som vet sitt eget bästa, handlar därefter alltid, och där varje människa förtjänar allt den får. Rand skriver bland annat att vanliga arbetare får för mycket lön, därför att allt det maskineri de jobbar med har uppfunnits av någon, kapital har satsat för att starta företaget, och arbetarens arbete är alltså helt baserat på andras framgångar - de tillför ingenting till skapandet själva, därför kan de inte kräva någonting för sitt arbete. Intressant!
För det första är detta nog inte sant i dagens nätverkssamhälle där det bevisats att hierarkiska styrningskedjor sällan kommunicerar väl eller utvecklas på ett tillfredsställande sätt, just därför att kunskapen hos dem som arbetar ”på golvet” aldrig når beslutsfattare längre upp i hierarkin. Det går också stick stäv med de ”direktdemokratiska” idéer som finns inom politiken och förvaltning idag, där man gärna skall kommunicera med allmänheten, intressegrupper och näringslivet i en process som är mindre toppstyrd och mer baserad på kunskap, vart den än kan finnas till. Teoretiskt sett skall få vara uteslutna ur detta sammanhang.

Men.

Att för mig försöka samla flera månader (kan det va två) av mild frustration och fascination inför dystopin som aldrig blev sann, i denna recension, och att försöka komma med rationella motargument gör nog ingen nytta. Jag vill inte rekommendera er att läsa boken.. Att argumentera är antagligen som att försöka vinna över Trump i kortspel - även om man har bäst kort så vinner chefen. Tyvärr är det så, då jag menar att Rand på många punkter säkert verkar ganska smart och intelligent. Hon hade trots allt skapat en egen filosofi (objektivismen) och kom långt med sitt skrivande. Men på alla sätt förutom i själva uttrycksformen och landskapet i boken så är det en ålderdomlig bok som Rand skrev. Att försöka dra in miljötänk i bedömningen av innehållet skapar ytterligare en dimension av analys. Kan man ha oändlig, prometheansk, odödlig tillväxt och produktion, utan att någonsin hamna i ett krisläge ifråga om miljön? Med hoppet om ”den nya resurseffektiva motorn” så tas denna idé till nästa nivå. Det hade vart intressant att få höra Rand prata om miljöfrågor, om hon hade levt idag, eller om hon eventuellt uttryckte sig kring det någon gång. 

Men nu över till mer känslomässiga aspekter av läsningen. 

 

Jag lutar mig nu tillbaka på de anteckningar som jag gjort för länge sedan, där några av dem tillexempel är:

  • Påminner om prometheansk porr. 
  • De destruktiva krafterna som Rand ser i en viss sorts socialism, en stagnation av tillväxt och utveckling kan också skådas till följd av kapitalismen, särskilt på en global skala! 
  • Ibland är hon ganska nedlåtande mot Asien!
  • Vissa likheter eller paralleller kan dras till James Bond-filmerna från 60/70-talet, med underjordiska labb och dödsmaskiner. Man kan också se till den gamla serien ”The Prisoner”, en rafflande brittisk serie från 60-talet, som jag rekommenderar, med dolda byar och gömda samhällen.
  • Kanske vissa logiska konsekvenser av en uppväxt som jude i det kommunistiska Ryssland och en närhet i tid till Förintelsen tillika.
  • Intressant med en kvinnlig industrimagnat i en bok som skrevs på 50-talet.

Större delar av bokens karaktärer och deras interaktioner bygger på fördomar och idolisering. Ibland är dock karaktärsskildringarna väldigt slående och man undrar varför Rand har använt så mycket krut för att urskilja just den framstående industrialisten eller fabriksägaren som den man helst bör idolisera. Kanske beror det på att hon vill skapa en kontrast mellan den som skapar och bidrar med något, och den som handlar destruktivt på olika sätt, och därmed lever av andras bidrag. Men även porträtteringen av denne utsugare är lätt farsartad och liknar nästan den berömde kinesen i filmatiseringen av ”Breakfast at Tiffanys”. Den skådespelaren var absolut inte kines och kan väl sägas ha dragit begreppet karikatyr lite långt gånget. Det blir problematiskt när enskilda karaktärsdrag får representera den breda massan eller den absoluta eliten, men vissa tankar, idéer eller skildringar av problem eller personligheter är väldigt bra, men då får man ta dem för vad de är; en spegel till verkligheten. Inte som ett slags motiv för att förespråka ett ideal som är så specifikt och skönmålat att man nästan får frusta i skratt när man läser, om det ändå inte hade varit så allvarligt. Ibland får man faktiskt vänja sig vid att tro på människor, och mötande eller konfliktfyllda ideal, och jag tycker det är fel att likna Ayn Rands bok med Mein Kampf, med för en sådan som mig som har haft olika ideal, osunda komplex och felaktiga ståndpunkter så finner man liten tröst i ”Atlas Shrugged”. Om boken nu används av vissa makter på ett sätt som skulle kunna vara en parallell till Hitlers bok så tycker jag väldigt synd om Rand, men hon hade i mina ögon en lite tveksam syn på världen och uttryckte den så kraftigt och aningen mycket i formen av propaganda (för ”vissa”, eller en viss klass), klumpigt (vilket blir tydligt i den svenska översättningen som jag såg i DN-artikel). Hon får till dels skylla sig själv, även om det aldrig känns särskilt kul att förpassa någon till historien i dålig dager. Jag hade kanske inte behövt läsa boken, men nåt ska man ju lära sig, och nåt ska man ha överseende med. Jag har exempelvis förpassat min vilja att läsa bara för att avsluta den här maskinskrivna romanen.

Jag ger de här boken 1,5/5 på en skala av bra böcker.

/Jens

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: