20:41:26
"Memorial do Convento" (Baltasar och Blimunda) - José Saramago
Min första tanke då jag nu har avslutat och läst klart denna berättelse om Blimunda och Baltasar är: skulle man inte någon gång kunna få läsa klart en nobelprisad bok av en manlig författare, och lämna upplevelsen med endast positiva känslor? Eventuellt finns det några undantag (Orhan Pamuks ”Oskuldens museum” dyker upp som exempel, fast jag minns inte riktigt hur den slutade och det var ju en stormig bok, så jag vet inte...) Det känns som att slutet på ”Baltasar och Blimunda” är typ så sorgligt som det får bli i de här svängarna, och hade boken inte hållit en sådan fantastisk kvalité förövrigt (och med ett särskilt uttryck, språkbruk och känsla) så hade det mest känts som en så kallad ”downer” med det här slutet, alltså en negativ vibb i fel riktning. Men det är ju faktiskt så att boken innehållsmässigt är så mycket mer än detta!
Jag kan i dessa VM-tider våga mig på en jämförelse, eller ”tävling” mellan olika Nobel-pristagare, och där kommer tyvärr inte José Saramago på den absoluta topplaceringen tyvärr, men en ypperligt läsvärd bok trots allt, good show, good game.
Vi får läsa om Baltasar och Blimunda som möts då Blimundas mor förs bort som fånge och häxa, för att möta straffet landsförvisning, och modern ger ansvaret för Blimunda till den man som råkar stå bredvid (Baltasar). De blir kära, men vigs inte i kyrkan, och de lever därmed i synd och fara, för detta är 1700-talet, och den portugisiska inkvisitionen för lagbok (vilket jag faktiskt trodde var förbehållet spanjorer på 1500-talet), och bränner människor för det ena och andra. Faktum är att Baltasar och Blimunda inte är som alla andra, exempelvis har Baltasar förlorat vänsterarmen i kriget, och Blimunda har egenskaper som liknar dem som satte hennes mor i fångenskap. TIllråga på allt råkar de i lag med en präst, kallad Bartolomeu som viger dem ”inofficiellt”, men med fast vilja. Denna präst står under kungens beskydd då han har konstruerat en ballong som kan flyga. Kungen är mycket intresserad av att Bartolomeu skall skapa en fungerande flygmaskin åt honom, och för ändamålet har han skaffat en lokal. Dit tar Bartolomeu med sig Blimunda och Baltasar och de sätter igång att jobba på den flygmaskin som Bartolomeu menar sig kunna konstruera. Det är ett mycket märkligt upptåg och en konstig skildring av ett Portugal under 1700-talet, upplysningens era, men tydligen i Portugal en tid av häxbränning och förföljelse!
”Baltasar och Blimunda” kan kopplas an till många nobelprisade, och andra icke-nobelprisade böcker, i stil och val av teman och ämnen för hur berättelsen utspelar sig och var den utspelar sig, på ett ungefär. Jag tänker exempelvis på Umberto Ecos bok som jag har recenserat här på sidan (min allra första recension), ”Gårdagens ö”, men även hans bok ”Rosens namn” har vissa likheter. Även Orhan Pamuks historiska böcker kan kopplas, men allra främst kan denna ”Baltasar och Blimunda” profilera sig som en bok som sticker ut ibland José Saramagos boktitlar. Det står på baksidan av mitt exemplar att detta är hans genombrottsroman, och jag kan tänka mig det, då den verkar karaktärisera, och dana den stil som känns igen i hans andra böcker (han skriver exempelvis utan punkter, med kommatecken istället). Men i de andra böcker som jag läst av Saramago så har kopplingen varit starkare till andra ämnen, visserligen historia i den ena, och kärlek i den andra, men att endast fokusera på ett par och deras präst blir lite för tunt för min smak i ämnesväg. Därför känner jag aldrig den där riktiga läsglädjen som jag ibland brukar skriva om, utan det är mer en stilla uppskattning av något som jag vet är bra, dock inte så nöjsamt att läsa alla gånger. Det är absolut inte svårt att ta till sig, men det fångar liksom inte riktigt känslan av total uppslukning som jag letar efter.
José Saramagos bok ”Blindheten” har på senare tid blivit filmatiserad, men tyvärr har jag inte sett den!
Jag ger den här boken 3.3/5 på en skala av bra böcker!
/Jens