Jens Boktips

Det går fort nu. Plötsligt sitter man och tittar på en dokumentär om ny-nazismen och nationalisternas framfart i Europa och USA, och i nästa ögonblick finner man att semesterns sista läsupplevelse är till ända. Och den bok jag läst, kallad ”Dagbok från östfronten” är skriven av ingen mindre än en tysk soldat under andra världskriget, Hans Roth. Jag fortsätter alltså mitt dagboks-spår (ni kanske minns den 1000-åriga japanska dagboken), men tar ett bestämt och strängt taget slutgiltigt steg bort ifrån fascism, nazism och allt vad de vill kalla sig eller låtsas vara. Det inkluderar Sverigedemokraterna som ”endast” vill glutta lite på dörren för de högre ståenden inom hierarkin av hat-människor. Jag tror inte ett dugg på det.

Men hur kommer det sig då att jag har valt att läsa en bok av en nazist (tysk soldat) från andra världskriget, och med sådan iver? Jo, det var nämligen min bror som kom med förslaget att jag skulle låna en bok som han hade läst på semestern. Han har kommit långt med sitt intresse för andra världskriget; där jag bara har sett ”Band of Brothers” 10 gånger så har han sett dokumentärer i färg om vartenda slag som utkämpades för sisådär 80 år sedan, minst 50 gr. Det kändes faktiskt lite konstigt att sätta sig och läsa en dagbok av en tysk soldat, det hör liksom inte till den traditionella populärkulturen kring andra världskriget att försöka förstå de tyska soldaterna. Självklart var inte alla soldater i Tyskland fascister, även om Hans Roth tycks ha varit en tysk man av sin tid..

Efter att ha läst ungefär halva boken så slog det mig att det var nästan overkligt bra skrivet och levande. Jag ställde mig frågan om när Roth kan ha skrivit (även om jag vet många som har sagt att väntan är den vanligaste sysselsättning under krig)? Jag kom att tänka på vad det hade inneburit om det inte var en tysk soldats dagbok på riktigt, utan endast en förfalskning, gjord av ett proffs. Så ingående beskriver Roth sin situation, och detta fick mig att tänka på den roliga dokumentären som gick på SVT för cirka 10-15 år sedan, kallad ”Konspiration 58”. Den gick ut på att en journalist sade sig ha hittat säkra bevis på att VM i fotboll 1958 som hölls i Sverige, faktiskt aldrig hade inträffat. Genom att jämföra fotografier, skuggor och byggnader i bakgrunden av fotbollsarenan så kom han till den ironiska slutsatsen om att VM inte kunde ha skett på svensk jord. Vidare kunde han visa på att det faktiskt hade skett ett falskt exempel av det som skulle vara VM-58 någonstans i en filmstudio i USA. Givetvis gjordes allt detta för att belysa hur lätt det är att hitta ”bevis” på att någonting inte har skett, eller har förfalskats (ex. månlandningen, WTC eller till och med Förintelsen), och man skulle inse att konspiration 58 bara var en ironisk förfalskning av en konspirationsteori. 

Lite så starkt känner jag att den här dagboken är en förfalskning som har skrivits för att ge rätt bild åt tyskarna under andra världskriget. Vissa delar är skrivna som rena filmmanus. Men ändå finns det någonting i mig som säger att det kanske är så bra att det måste vara ett reellt dokument (alltså en dagbok), för så ingående kan ingen annan ha gått in på krigets vedermödor och alla hemskheter, samt kamratskap och segervisshet/och det motsatta, som Roth och hans män fick genomgå. Det finns en del bilder på Roth i boken, och även bilder på hans dagböcker, och man kan helt enkelt inte göra annat än att hoppas på att förläggarna på något sätt har verifierat att dagböckerna är äkta, och att det inte är ändrat i den utgivna versionen.

Vi får alltså läsa Hans Roths nästintill skönlitterära dagböcker från hans tid i Sovjetunionen, då Tyskland ockuperade landet. Det är en resa som sträcker sig över flera år, och han möter både kraftigt motstånd i form utav bombmattor och tungt artilleri, såväl som närkamp man-mot-man och skyttegravs-krig a la första världskriget. Det märks att Roth älskar sitt Tyskland, och i början tror han på att kriget skall gå väl och han litar på Tysklands rätt att invadera delar av Asien och Europa (han skriver bland annat att han inte tvekade på att Sovjetunionen annars skulle invadera hela Europa). Var då Roth ”troende” fascist eller nazist? Det är svårt att säga då han säkerligen inte skulle vilja skriva något negativt om partiet i de papper han hade med sig i strid, men klart är iallafall att han sakligt berättar om hur judar samlas upp, och ”det problemet blev således löst” är den andemening som jag ser i hans beskrivningar. Då han däremot får bevittna rena massmord, avrättningar så blir han mer illa till mods. Han tycks inte till en början ha det helt klart för sig vad det är han faktiskt kämpar för, utan han verkar mer drivas av en patriotism som skulle kunna förklaras av 1000 år av krig mellan stater i Europa. Det är dock helt tydligt att han inte är en man av 2000-talet så att säga, han beskriver ryssar som icke-mänskliga, eller närmare djur. På detta sätt skriver han även om civila ryssar och deras barn, och krigets fasor tycks ta hårt på Roths psyke. De sista delarna av dagboken är mer eller mindre desperata anteckningar om en situation som ingen av tyskarna tycks ha något grepp om, och inte Roth heller. Han och hans kamrater (de ej stupade) har genomlevt 2 ryska vintrar av aldrig tidigare skådat slag, och döden ligger nära inpå då Roths dagböcker tar slut, men i verkligheten levde han 1 år ytterligare efter det.  

Det är svårt att inte känna med Roth då man läser denna hans enda kända verk. Tidvis visar han på en del sympatiska värderingar. Han var en av de lite äldre som deltog i kriget, en av dem som inte var gammal nog för att ha upplevt första världskriget, men han hade heller inte varit med i Hitlerjugend eller liknande, pga. sin ålder. Kamraterna i kriget är han kära, och fienden, anser han, är otroligt grymma och ondskefulla (det finns exempel på deras grymheter i boken, men även brutalitet från tyskarnas sida). Man får se det hela som ett dokument som kommer från en soldat som trodde på sitt land och stred för det, ända in i det sista, trots den uppenbara idiotin i ideologin de stred för. Det var onekligen sin fru och barn som stod honom allra närmast, och enligt förordet har hans dotter valt att inte läsa dagböckerna då de är för känslomässigt berörande.

Jag ger den här boken 3.6/5 på en skala av bra böcker.

/Jens