21:31:56
"En flyktning krysser sitt spor" (En flykting korsar sitt spår) - Aksel Sandemose
Vad finns det nu då att skriva om den här magnifika jag-formberättelsen? Jo, jag kan börja med att skriva att slutet är bäst. Och när jag säger att slutet är bäst så menar jag att det BÄST, fantastiskt bäst. Ett genomgående tema i boken är en uppgörelse med barn- och ungdomstiden i en stad i Danmark i början av 1900-talet. Men det är lika mycket en uppgörelse för författaren Aksel Sandemose med sig själv, både som vuxen och barn. I förordet till boken berättar Sandemose att originalet till ”En flykting korsar sitt spår” inte går att köpa idag (det är en rätt gammal upplaga jag har, men jag får anta att det fortfarande inte går att få tag på originalet). Sandemose har slagit ihop boken med uppföljaren, och på flera ställen i boken gått in och redigerat, skrivit till och ändrat (enligt honom själv så har han ändrat ganska mycket genom årens lopp). Han liknar boken vid ett arkeologiskt fynd som har byggts upp lager på lager. Det är lätt att upptäcka detta då man läser boken, den består av flera ganska korta kapitel som behandlar olika ämnen i huvudpersonen (jaget) Espen Arnakkes liv, från uppväxten i Jante, till mordet i Misery Harbor många år senare. Det är dessa två ting som ligger till grund för berättelsen; staden Jante och dess Jantelag, det förhållande som går att finna i hela världen enligt Arnakke, nedtryckandet av den som vill leva sitt eget liv, vara annorlunda eller på något sätt gör ett personligt val. Och detta andra att huvudpersonen växer upp till att mörda, något som författaren också behandlar genomgående och djupt genom hela boken. Och det är ett ”lntressant” mord, för det kommer lika mycket ur barndomen, som en konsekvens hos en egenskap hos huvudpersonen att mytologisera sitt eget liv och en ovanlig uppväxt i detta Jante, som ur berått mod eller plötsligt raseri. Det som också är värt att lägga märke till är hur Espen Arnakke lever vidare efter mordet. Han präglas visserligen starkt av skam och en känsla av att vara jagad av dem som kan komma att avslöja honom, men det är också delvis ur mordet som uppgörelsen med Jante kommer till stånd. Det är en ny människa som flyr Misery Harbor och börjar ett nytt liv. Konfirmationen i 14-årsåldern som endast bidrog till att snuva barnet på känslan att vara vuxen, och alla de falska förhoppningar som grusats i staden Jante drabbar Arnakke dubbelt då han lämnar Jante. Hur skall en Jante-människa som byggt upp hela sin inre värld kring begrepp som har med Jante att göra; ex; ”jag ska gå genom Jante med min nya skjorta och alla ska se hur vuxen jag är” osv, när han sedan har lämnat staden bakom sig. Svaret blir ett slags öde som verkar determinerat, i den mytologiska fantasin att Arnakke var tvungen att mörda för att göra upp med sitt förflutna. Och han finner också en trygghet i denna determinism. Om man redan vet att man är dömd att mörda så spelar det inte så stor roll vad man gör fram till det kritiska skedet.
Men jag vill mena att berättelsen om Espen Arnakke och mordet är lika mycket en uppgörelse med Aksel Sandemoses eget Jante-jag, den norm som han aldrig lyckades anpassa sig efter, men alltid bar med sig som barn, och som fungerade som den ridå mot vilken han var tvungen att möta verkligheten och vägen till att bli vuxen. Och det verkar som att det för Sandemose är att bli lycklig eller trygg som är det slutgiltiga steget mot att vara vuxen, och för honom själv var detta inte en lätt väg från punkt A till B. Någonting har hänt som tvingar författaren att utvecklas, och mitt i detta spännande förlopp så kommer den mycket hårda och bittra kängan mot Jante, som han beskyller för att skada barnen som växer upp i det och som kväver allt intresse och begåvning i sin linda. Car-Eric Norberg har skrivit förordet till den svenska utgåvan, och han ser i boken en skildring av hur krigstidens fascism fanns att skåda i Europa och övriga världen, som en slags nedtryckande av alla människor av dem själva, och av varandra. Ingen tilläts gå sin egen väg – då trodde man att man var något. Men detta hot om att man är något är egentligen betydligt allvarligare än det låter, särskilt för ett barn eller ungdom, som inte vet mer än att försöka hänga med i de normer och värderingar som de vuxna lär dem. ”En främling korsar sitt spår” är också en uppgörelse med den äldre generationen, till och med Arnakkes äldre bröder som var allt för präglade av sitt eget sinne och Jante, för att kunna behandla sin yngre bror förnuftigt. Att hotet är allvarligare än det verkar bevisas ju också genom att huvudpersonen tillslut blir mördare. Även om jag inte har läst Dostojevskijs ”Brott och straff” ännu (jag har dock sett en teater baserad på boken), så har jag känslan av att den boken mer behandlar en mördares sinne och tankar, men i Sandemoses bok är det inte en mördare som skildras egentligen. Arnakke är egentligen en ganska oskyldig person som dock drabbas hårt av sin uppväxt. Att han senare i livet drar slutsatser som leder till ett mord är kanske endast en konsekvens av det samhälle han växt upp i, och kan kopplas till den irrationella värld han byggt upp för sig själv till följd av en hopplös tillvaro.
Jantelagen är ju vida känd och det används ofta som begrepp för att förklara hur människor behandlar varandra. Det var alltså Aksel Sandemose som myntade begreppet och här kommer lagen:
1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du ska inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mera än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Det är verkligen en dyster lag som Aksel Sandemose kunde se i världen. Att den fortfarande är relevant gör ganska ont ändå. I en bok om att hålla tal som jag nyligen läste så hade författaren skrivit om Jantelagen till att bli positivt istället. ”Du skall tro att du är något”, osv. Kanske handlar Sandemoses bok till stor del om hur man ser på saker. Kanske har vissa saker blivit bättre med åren också.
Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker.
/Jens