Jens Boktips

2016-05-04
22:03:00

"Метро 2033"(Metro 2033: den sista tillflykten) - Dimitrij Gluchovskij

 
Den här gången ska jag berätta om boken "Metro 2033" som är skriven av Dmitrij Gluchovskij. Det är en postapokalyptisk roman som utspelar sig i Mosvka, Ryssland, du gissade rätt för året är 2033. Gluchovskij är en rysk författare och journalist som skrev den här första boken i en serie vid den unga åldern av 18 år. Gluchovskij har senare varit aktuell som reporter i program som RT(Russia Today) och BBC. Min erfarenhet av kanalen RT, är måttlig men inte särskilt god, man kan säga att jag inte direkt har en jättepositiv inställning till kanalens nyhetsflöde. De har en ovana att ta upp de mest otroliga detaljer i det internationella läget, ofta i rysk(läs putinsk) favör, och nyheterna bygger ofta på så olikaartade källor att man nästan häpnar. Det är en fungerande motpol till amerikanska Fox News, kan man säga, fast med en snarare anti-amerikansk agenda, mer än någon särskilt politisk vinklig. Om man vill få en smula militär konspirationsteori kring amerikanska krigsmakten så är det till RT man ska vända sig. Deras arbete kan kallas tveksamt allmännyttigt, men nu är det ju så att Gluchovskij ju även har arbetat för en del andra nyhetsbyråer också, så han är kanske en journalist med god integritet trots allt. Det måste iallafall vara ganska spännande och boostande för en journalists självförtroendet att i så ung ålder få en bok publicerad som skrivits hemma, och sedan laddats upp på nätet, och att boken sedan säljer stort, och lägger grunden för ett populärt tv-spel också. Kanske är detta den nya generationens ryska krafter, några vi kan mäta oss med, det är de ryska männen och kvinnorna som inte öppet motsätter sig Putins Kremlin, men samtidigt beträder all mark som lämnats öppen, under överseende av nämnde statschef. För visst dyker Kremlin upp som ämne vid ett flertal tillfällen i "Metro 2033", men finns det någon kritik där så är den mycket väl dold under ett lager av postapokalyptisk strålning och dammig kritik av den tidigare sovjetiska regimen, samt konsumtionssamhället och kalla kriget-andan i allmänhet. Detta kan illustreras i den sista tidens verkligheter, i exempelvis Rysslands utrikesminister Sergej Lavrovs ovilja att posera för ett foto, för sin intervju med DN förra veckan. "Sergej Lavrov poserar inte", ett typiskt ryskt tilltag, som på något sätt ihop med de få källor vi har ifrån landet, bildar en särskild bild av landet, som vi kanske tar med oss en del i vårt förhållande till deras allmän och populärkultur. Rysslands kalla krig är väl någonting som vi alla blivit vana vid, vid det här laget, men här kan man alltså se "den andra sidan", som har lyckats kanalisera en skönlitterär idé kring den militärt politiska situationen som allmänheten befinner sig i, sprunget ur idén att dagens politiker av någon anlending funnit det för gott att kväsa hela jordens befolkning med radioaktiva bomber och granater, tillsynes mitt uppe i en rysk frukost en vanlig onsdag. Självklart finns kritiken mot styret där, men mer som en blind fläck, eller hypnotiserande prick på kartan, som vi gör oss bäst att hålla oss undan, det tycks vara Gluchovskijs allmänna råd, även om han inte helt följer det själv. Själva täckmanteln till hans egen kritik är trots allt att Kremlin i "Metro 2033" står för någonting annat än det den är i verkligheten, själva platsen och byggnaden i sig har muterat och blivit någonting nytt, något som växt under decennium och lämnat en tom yta, där vår förståelse för fenomenet Kremlin, inte har den plats vi är vana vid. Det är väldigt intressant att det är denne unga man, som valt att skriva om, och gjort om sitt lands (metro)karta, satt landets populärkultur på kartan från skolbänken, att han blir vald att jobba som journalist i det statsägda bolaget RT. Kanske är detta ett tecken på vad Rysslands framtid kommer att se ut som, eller så är det ett tecken på någonting väldigt ryskt, men som funkar internationellt, i Dmitrij Gluchovskijs intellekt. I slutändan får jag kommentera att boken följer ett tydligt och genomgående spår av att vara ett universitetsromanverk, som hamnar mer i nischen av "28 dagar senare", möter Harry Potter, än i trakterna av rysare och skräck, även om konceptet i sig är obehagligt. Det är en ganska gedigen och lång bok, "Metro 2033", som täcker många aspekter av det ryska samhället och det pressumtiva ryska folket i kris, och ungefär en 50% av bokens sidor skulle jag säga ägnas det ryska folket i universitets korridorer, bildligt talat(se bibliotekets läskiga "bibliotekarier"). Aktuellt för mig, jag ska snart studera!

Året är som det antyds år 2033, och vi följer en ung man vid namn Artyom. När boken tar sin början så bor Artyom på en station inom Moskvas tunnelbanesystem, dess Metro. Dit har hela Moskvas kvarvarande befolkning tvingats av en radioaktiv kris av något slag, som skickat ett moln av strålning över världen, och det tycks vara permanent. Ett antal decennium har gått sedan mosvkaborna flydde ner i metron, och bara de äldste av dem minns livet på ytan, eller har ens varit där. Endast några få har varit tillbaka i staden, för att hämta förnödenheter b.la, klädda i gasmasker och skyddsutrustning. Det är förbjudet för de flesta att lämna metron, pågrund av den överhängande faran som lurar på ytan, fruktansvärda monster som hotar människorna i tunnelbanesystemet. I metrons tunnlar lurar också faror överallt. I dess mörker kan en man försvinna från ett reseparti för gott och utan spår, utan att någon märker det, och att resa till de olika stationerna är således förbundet med stor fara, endast ett fåtal köpmän och äventyrare reser någonsin mellan stationerna. Flera stationer har upprättat egna stater, som historiskt har legat i krig med varandra, några fascistiska, Hansa-förbundet och en linje som kallas "den röda linjen", med ett annat levnadssystem i bruk. Alla stationer har militära utposter åt varje håll, dels som en passkontroll gentemot resenärer, men också för att hålla mörkret och ytans faror stången. Artyoms station är en av de som nästan förlorat kampen mot ett mörkt hot av muterade humanoider från ytan. Artyom är dödsrädd. Han är en av dem som levt hela sitt liv på sin egen station, och hjälpt till med odlingen av ätbara svampar och uppfödandet av grisar, som är bruket i metron. En dag kommer en man som kallar sig Hunter, och sänder Artyom på ett äventyr, som ska ta honom genom hela metrosystemet. Han blir budbärare, med ett viktig meddelande till en man som befinner sig i stationen som helt enkelt heter Polis, staden, och tvingas lämna stationen och alla sina vänner. Då Artyom beger sig ut från perrongen och in i mörket har han endast med sig en matsäck, ett maskingevär, och några få patroner till geväret, patroner, som också är metrons enda fungerande valuta. För att rädda sin egen station undan det mörka hotet så måste han först nå detta Polis, med sitt meddelande från Hunter. Resan blir lång och strävsam, och vi får följa med på Artyoms oddysée, genom metron med dess osynligt surrande faror.
 
Det är en berättelse som har en inneboende vandring i sig detta, och själva rymdsaspekten, effekten av att i princip hela boken utspelar sig i tunnelbanegångar gör kanske boken särskilt tv-spelsvänlig, som en first person shooter. Det är miljön som spelar mest roll till en början av den här boken, då den är så limiterad till ett tunnelbanesystem. Allt handlar om några tält eller tågvagnar inne på de stationer som finns kvar sen civilisationens storhet. De är alltså av varierande kvalitet, och erbjuder sina respektive stationsbor olika levnadsförhållanden. I de finare stationerna finns kanske en mer varierad population som tillslut lyckats klarat sig bättre i metro-livet också. En annan aspekt av rumsmiljön i "Metro 2033" är ljudet, det tycks aldrig vara helt tyst i metron, vilket ger en alldeles särskild effekt. En effekt som vi som läsare kanske tar med oss in i vår egen stads riktiga tunnelbana, eller på besök i en annan stad. Och tillochmed ljuden kan vara dödliga i Gluchovskijs verk, något som gör dess andra monster ännu mer skräckinjagande. Man kan säga att färgerna i berättelsen är som hämtade från filmen "28 dagar senare", fast ännu mattare såklart, då det är dåligt belyst och kallt i tunnelbanan, och dess befolkning är instängda. Där namnet 28 dagar senare kanske vill antyda ett tillfälligt problem, så kan man säga att "Metro 2033" visar ett längre tidsperspektiv. Det är tillochmed såpass långt att själva vår egen tredimensionella värld och vårt synsätt, ifrågasätts. Hur kan metroborna veta någonting om livet på ytan, om det ens finns någonting där, då det är dem lika främmande som en fjärde dimension i en viss mening skulle vara för oss. Tunnelbanan i Moskva har ju linjer som går i cirklar också, och det stängda rummet som berättelsen utspelar sig i rymmer både religion och desperation, i form av de problem som vi känner igen från vårt verkliga liv. Skillanden är dock att alla är utsatta för metrons desperation, och alla lider under ett reellt yttre hot. Att åter kunna bygga upp en civilisation på ytan, liknande den som fanns förr i tiden blir en dröm som bleknar mer och mer, och istället tar Jordens nya invånare över platsen för Artyom och de andras drömmar. Dessa varelser blir som en skrämmande dröm som växer, och hotet måste förgöras till varje pris. På ett sätt kan man likna slutet på boken med ett postapokalyptiskt röd-ryskt Matrix, i ett tunnelbanesystem. Artyom måste göra ett uppbrott från sin inte helt trygga hemstation, för att bekämpa en fiende som han lärt sig om sedan han var barn, med vetskapen om att världens öde redan har passerat. Jag ser också likheter med filmen "Starship Troopers"(som är baserad på en bok som jag inte läst), där mänskligheten anfalls av insektsliknande aliens. Det är en djupt militärisk film, där fiendes anspråk på förnuft och känslor är taget helt ur ekvationen. I "Metro 2033" är det nästan bara den militära infrastrukturen som finns kvar av mänsklighetens civilisation. Den sista influensen som jag får med mig i boken är scener som ytterst påminner om Orson Scott Cards "Enders spel", då vi läser om Artyoms slutgiltiga sympati med "de andra", det mörka hotet. Det är också detta som öppnar upp för den fortsättning på boken, som jag tänker läsa snart. 
Min kritik mot "Metro 2033" är iallafall att det ibland är svårt att tyda vad Gluchovskij vill säga med boken. Han kan verka under lång tid med väldigt många liknelser och ett bildligt språk som skapar teorier om hur Gluchovskij egentligen förhåller sig till saker och ting. Detta avbryts plötlsigt av scener som inte alls tycks passa in i någon form, vad jag kan förstå, och detta är alltid dåligt signalerat av Gluchovskij. Det känns åtminstone kul att läsa en författare som accepterats och anpassat sig efter Putins regering, samtidigt som han har fått ett kommersiellt genomslag i Europa. Men samtidigt måste jag ställa mig frågan, vem är egentligen dessa mörka och muterade fiender som vi läser om i boken? Kanske ger uppföljaren "Metro 2034" ett svar på den frågan!
Det har kommit en tredje bok i Ryssland, men det finns ännu inte översatt till svenska. Jag läste den här boken på engelska.
 
Jag ger den här boken 3.1/5 på en skala av bra böcker.

/Jens 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: