22:03:00
"Метро 2033"(Metro 2033: den sista tillflykten) - Dimitrij Gluchovskij
Året är som det antyds år 2033, och vi följer en ung man vid namn Artyom. När boken tar sin början så bor Artyom på en station inom Moskvas tunnelbanesystem, dess Metro. Dit har hela Moskvas kvarvarande befolkning tvingats av en radioaktiv kris av något slag, som skickat ett moln av strålning över världen, och det tycks vara permanent. Ett antal decennium har gått sedan mosvkaborna flydde ner i metron, och bara de äldste av dem minns livet på ytan, eller har ens varit där. Endast några få har varit tillbaka i staden, för att hämta förnödenheter b.la, klädda i gasmasker och skyddsutrustning. Det är förbjudet för de flesta att lämna metron, pågrund av den överhängande faran som lurar på ytan, fruktansvärda monster som hotar människorna i tunnelbanesystemet. I metrons tunnlar lurar också faror överallt. I dess mörker kan en man försvinna från ett reseparti för gott och utan spår, utan att någon märker det, och att resa till de olika stationerna är således förbundet med stor fara, endast ett fåtal köpmän och äventyrare reser någonsin mellan stationerna. Flera stationer har upprättat egna stater, som historiskt har legat i krig med varandra, några fascistiska, Hansa-förbundet och en linje som kallas "den röda linjen", med ett annat levnadssystem i bruk. Alla stationer har militära utposter åt varje håll, dels som en passkontroll gentemot resenärer, men också för att hålla mörkret och ytans faror stången. Artyoms station är en av de som nästan förlorat kampen mot ett mörkt hot av muterade humanoider från ytan. Artyom är dödsrädd. Han är en av dem som levt hela sitt liv på sin egen station, och hjälpt till med odlingen av ätbara svampar och uppfödandet av grisar, som är bruket i metron. En dag kommer en man som kallar sig Hunter, och sänder Artyom på ett äventyr, som ska ta honom genom hela metrosystemet. Han blir budbärare, med ett viktig meddelande till en man som befinner sig i stationen som helt enkelt heter Polis, staden, och tvingas lämna stationen och alla sina vänner. Då Artyom beger sig ut från perrongen och in i mörket har han endast med sig en matsäck, ett maskingevär, och några få patroner till geväret, patroner, som också är metrons enda fungerande valuta. För att rädda sin egen station undan det mörka hotet så måste han först nå detta Polis, med sitt meddelande från Hunter. Resan blir lång och strävsam, och vi får följa med på Artyoms oddysée, genom metron med dess osynligt surrande faror.
Det är en berättelse som har en inneboende vandring i sig detta, och själva rymdsaspekten, effekten av att i princip hela boken utspelar sig i tunnelbanegångar gör kanske boken särskilt tv-spelsvänlig, som en first person shooter. Det är miljön som spelar mest roll till en början av den här boken, då den är så limiterad till ett tunnelbanesystem. Allt handlar om några tält eller tågvagnar inne på de stationer som finns kvar sen civilisationens storhet. De är alltså av varierande kvalitet, och erbjuder sina respektive stationsbor olika levnadsförhållanden. I de finare stationerna finns kanske en mer varierad population som tillslut lyckats klarat sig bättre i metro-livet också. En annan aspekt av rumsmiljön i "Metro 2033" är ljudet, det tycks aldrig vara helt tyst i metron, vilket ger en alldeles särskild effekt. En effekt som vi som läsare kanske tar med oss in i vår egen stads riktiga tunnelbana, eller på besök i en annan stad. Och tillochmed ljuden kan vara dödliga i Gluchovskijs verk, något som gör dess andra monster ännu mer skräckinjagande. Man kan säga att färgerna i berättelsen är som hämtade från filmen "28 dagar senare", fast ännu mattare såklart, då det är dåligt belyst och kallt i tunnelbanan, och dess befolkning är instängda. Där namnet 28 dagar senare kanske vill antyda ett tillfälligt problem, så kan man säga att "Metro 2033" visar ett längre tidsperspektiv. Det är tillochmed såpass långt att själva vår egen tredimensionella värld och vårt synsätt, ifrågasätts. Hur kan metroborna veta någonting om livet på ytan, om det ens finns någonting där, då det är dem lika främmande som en fjärde dimension i en viss mening skulle vara för oss. Tunnelbanan i Moskva har ju linjer som går i cirklar också, och det stängda rummet som berättelsen utspelar sig i rymmer både religion och desperation, i form av de problem som vi känner igen från vårt verkliga liv. Skillanden är dock att alla är utsatta för metrons desperation, och alla lider under ett reellt yttre hot. Att åter kunna bygga upp en civilisation på ytan, liknande den som fanns förr i tiden blir en dröm som bleknar mer och mer, och istället tar Jordens nya invånare över platsen för Artyom och de andras drömmar. Dessa varelser blir som en skrämmande dröm som växer, och hotet måste förgöras till varje pris. På ett sätt kan man likna slutet på boken med ett postapokalyptiskt röd-ryskt Matrix, i ett tunnelbanesystem. Artyom måste göra ett uppbrott från sin inte helt trygga hemstation, för att bekämpa en fiende som han lärt sig om sedan han var barn, med vetskapen om att världens öde redan har passerat. Jag ser också likheter med filmen "Starship Troopers"(som är baserad på en bok som jag inte läst), där mänskligheten anfalls av insektsliknande aliens. Det är en djupt militärisk film, där fiendes anspråk på förnuft och känslor är taget helt ur ekvationen. I "Metro 2033" är det nästan bara den militära infrastrukturen som finns kvar av mänsklighetens civilisation. Den sista influensen som jag får med mig i boken är scener som ytterst påminner om Orson Scott Cards "Enders spel", då vi läser om Artyoms slutgiltiga sympati med "de andra", det mörka hotet. Det är också detta som öppnar upp för den fortsättning på boken, som jag tänker läsa snart.
Min kritik mot "Metro 2033" är iallafall att det ibland är svårt att tyda vad Gluchovskij vill säga med boken. Han kan verka under lång tid med väldigt många liknelser och ett bildligt språk som skapar teorier om hur Gluchovskij egentligen förhåller sig till saker och ting. Detta avbryts plötlsigt av scener som inte alls tycks passa in i någon form, vad jag kan förstå, och detta är alltid dåligt signalerat av Gluchovskij. Det känns åtminstone kul att läsa en författare som accepterats och anpassat sig efter Putins regering, samtidigt som han har fått ett kommersiellt genomslag i Europa. Men samtidigt måste jag ställa mig frågan, vem är egentligen dessa mörka och muterade fiender som vi läser om i boken? Kanske ger uppföljaren "Metro 2034" ett svar på den frågan!
Det har kommit en tredje bok i Ryssland, men det finns ännu inte översatt till svenska. Jag läste den här boken på engelska.
Min kritik mot "Metro 2033" är iallafall att det ibland är svårt att tyda vad Gluchovskij vill säga med boken. Han kan verka under lång tid med väldigt många liknelser och ett bildligt språk som skapar teorier om hur Gluchovskij egentligen förhåller sig till saker och ting. Detta avbryts plötlsigt av scener som inte alls tycks passa in i någon form, vad jag kan förstå, och detta är alltid dåligt signalerat av Gluchovskij. Det känns åtminstone kul att läsa en författare som accepterats och anpassat sig efter Putins regering, samtidigt som han har fått ett kommersiellt genomslag i Europa. Men samtidigt måste jag ställa mig frågan, vem är egentligen dessa mörka och muterade fiender som vi läser om i boken? Kanske ger uppföljaren "Metro 2034" ett svar på den frågan!
Det har kommit en tredje bok i Ryssland, men det finns ännu inte översatt till svenska. Jag läste den här boken på engelska.
Jag ger den här boken 3.1/5 på en skala av bra böcker.
/Jens
/Jens