Jens Boktips

2016-07-03
00:04:00

"Candide" - Voltaire

 
Här kommer ännu en recension! Det har kanske lagts märke till att det var ett tag sedan jag skrev något nu. Några ord om det:
 
Kära läsare, så här ligger det till. Jag har på senaste tiden märkt en lätt försämring i kvaliteten på mina inlägg här på bloggen, och skulle vilja kommentera det lite kort, i det här inlägget. Min livssituation har förändrats en del under den tid som gått sedan jag startade den här bloggen, och det finns väl kanske lite att säga om det. Själva nyckeln till de recensioner som jag har känt som framgångar, har varit att jag har kunnat sitta långa stunder i min säng, med alla dessa böcker, och där förhållandevis isolerad kunnat ruva på mina hemliga idéer om böckerna jag har läst. Listan på böcker jag vill läsa, och de som väntar på mig här hemma, är väldigt lång. Det känns som om jag har suttit på en del prylar och levande saker tillochmed, kanske en forell, professor Kalkyls pendel och några andra objekt och fenomen som jag hittat eller läst om, de har alla dykt upp, eller funnits där som riktlinjer för det jag har velat skriva. Den senaste tiden har några få, men för bloggen räknat, mer monumentala grejer inträffat. Jag har gjort bloggen mer offentlig, genom att själv publicera den i sociala medier. En annan grej är att jag för en tid sedan slutade snusa. Det kan verka som en väldigt banal grej att låsa sig fast vid som stöttepelare för sådana här texter, men det hade vissa konsekvenser för mitt liv, som jag nu anser vara av vikt även för bloggen. Jag började tyvärr tjuvröka istället, och många snopna och skuldbelagda stunder har tillbringats på flykt undan mitt snusberoende, med en cigarett i händerna. Min största önskan om vad ett blogginlägg från mig skall grunda sig på, har kunnat beskrivas som ett scenario liknande detta: 
Jag står i en eka ensam, och mitt ute i en sjö. Jag har en fin fiskehatt på mig som jag har köpt på naturkompaniet, och ett flöte ligger i det stilla vattnet och guppar lätt, med en lina som löper från änden av min fiskestång och vidare ned i vattnet. Jag ser plötsligt att jag har fått napp, och jag reser mig upp i ekan, och kikar ut över vattnet bort mot flötet som rör sig. Plötsligt då, så hör jag ett vinande ljud som kommer ovanifrån mig och jag ser snabbt upp mot himlen och öppnar munnen i en fånig min. Men då tappar jag också balansen, och jag finner nu att jag står på ett ben i ekan, och den ena åran har fallit i vattnet. Det som viner i luften ovanför mig, är en fisk som landar rätt in i mitt öppna gap! Också fisken föll med öppen mun mot mig, och nu sväljer den hela min tunga, tills jag förvånad ser mot stranden med fiskens stjärtfena hängande utanför min mun. 
Ungefär detta är vad jag som bäst känner att jag har uppnått med min blogg i de bästa stunderna, iallafall för mig själv. Det jag nu önskar skall vara nästa fas, som mitt skrivande skall övergå till, är ett scenario, eller en liknelse som skulle utspela sig på följande sätt: Jag lyckas få upp den ena åran ur vattnet, och börjar sakta ro in mot land, fortfarande med den stora silvriga fisken i min mun, och hatten på mitt huvud. När jag kommer in till land samlar jag en del virke till en brasa som jag ska tända på stranden. Det blir en ganska stor hög med virke tillslut! Jag tänder på brasan och ser hur flammorna gör träet till glödande kol, och flammorna konsumerar virket effektivt! Då spottar jag ut fisken och slänger den på brasan och ser hur lågorna omfamnar den, och jag lutar mig mot en åra, och tänker på ingenting, och det märkliga som nyss har inträffat. Och här är mitt hypotetiska scenario faktiskt slut för den här gången!
Men det är kanske en dröm som aldrig ens kan liknas vid realiteten av vad jag kan prestera här med mina recensioner. Det som nu har blivit är att jag tror mig ha kunnat öppna upp för en tid av "ruvande" i sängen med böckerna igen, och kanske recensionerna också för den delen. Jag har gett upp mina försök att sluta snusa och nu röker jag inte heller, jag har börjat snusa igen. Så det kan ni veta! Att det är något som jag gärna vill romantisera och förhärliga, men allra helst skulle jag ha varit en annan sorts människa, en person som inte nyttjar sådana medel! En del andra förändringar kommer också att ske med min livssituation senare i höst, jag ska flytta, och så ska jag börja studera också! Det är faktiskt i samband med detta ganska ovisst för mig just nu, hur det kan komma att påverka bloggen. Det kan hända att jag kommer att läsa lika mycket, eller kanske får jag inte lika mycket tid till det som jag har haft hittills. Men, jag skall hålla er uppdaterade kring detta lite grann, och så får vi hoppas att det kommer lite härliga läsupplevelser för oss alla här och nu, i framtiden! Här kommer dagens recension, från mig och till er alla, för den här gången är det Voltaire jag ska skriva om!
 
Voltaire är ju en mycket känd figur från vår historia, de flesta har säkert lärt sig en del om honom i skolan, jag är en av dem. Han var filosof, tänkare och satiriker och allt detta har influerat detta hans mest berömda verk. Boken heter "Candide", och Candide är också den naive huvudpersonen i Voltaires berättelse. Kanske är han en schablonbild av en individ, som Voltaire skapat för att framlägga en bild av ett fatalt öde, och en omöjlig retorik, eller kanske är han inspirerad av någon, Voltaire själv, eller allmänhetens läggning. Kanske alla dessa saker är någonting som finns i Voltaires Candide, som en spegel eller spira, som visar och pekar ut olika saker åt oss. Men faktum är att boken "Candide" rymmer betydligt mer än naivitet och grymhet, och naivitetens grymhet. Kanske finns där också några av de starkaste värdena i boken, på andra platser än i berättelsens kärna, det kunde vara en godtagbar ståndpunkt och åsikt. Om Voltaire bara inte själv hade varit så oerhört kritisk till just dessa värden, och hur hade världen sett ut om han inte hade förkastat dem alla?
 
Candide är en ung man som växer upp på ett slott i Westfalen, som släkting till baronen von Thunder-ten-Tronckh. Där har han levt i beskydd i hela sitt unga liv. På slottet lever också Candides lärare, en filosof som heter Pangloss. Pangloss förespråkar en lära som säger att allting i världen förhåller sig på det absolut bästa sättet som är möjligt, och Candide tror starkt på denna tro som han får lära sig. Då han endast levt i ett vackert slott i Westfalen så har han inte haft ett tillfälle att tveka angående den saken. Men det finns en person till på slottet som Candide tycker är vackrare än allt annat, och de är baronens dotter, Kunigunda. En dag får Candide möjligheten att mycket passionerat kyssa Kunigundas hand. Men de två blir påkomna, och Candide förvisas från slottet, han blir utkastad ur sitt paradis för alltid. Nu börjar en lång vandring för Candide, över världens alla kontinenter och över talrika hav. Han får bevittna otroligt mycket grymhet, och blir själv både lurad, rånad och mister nästan livet ett otal gånger. Men mycket annat händer också. Det är en av hans största sorger då han finner att hans forne lärare Pangloss, har blivit hängd. Trots detta förblir han trogen Pangloss läror genom alla sina resor, och på något sätt lyckats han också komma undan alla de värsta av öden, som så grymt mördar, våldtar och lemlästar människor i hans omgivning. Det finns bara en tanke starkare än Candides tro på att allt alltid förhåller sig på bästa möjliga vis, och det är hans oerhörda längtan efter den vackra damen Kunigunda.
 
"Ty då allt är skapat får ett ändamål och detta ändamål måste vara det bästa ändamål, är nödvändigtvis allt skapat för det bästa ändamål."
 
Under den period som Voltaire skrev "Candide" så härjade krig i Europa. Det hade också föregåtts(att han skrev boken) av vad som tros ha varit den största jordbävningen i Europa någonsin, jordbävningen inträffade i Lissabon. Staden översköljdes sedan av en tsunami och merparten av staden blev förstörd. Efter detta var det många teologiska tänkare som ställde sig frågor kring det onda och goda igen, och många ville hävda att världen var övervägande god, och att ondhet var nödvändigt för att skapa någon slags harmoni i världen. Den store upplysningsfilosofen Voltaire motsatte sig detta starkt, och ansåg att jordbävningen i Lissabon var ett bevis på att allt inte var förutbestämd gott eller harmoniskt i världen. Man kan också förstå att han ansåg det vara potentiellt katastrofartat att påstå för någon att godhet alltid råder i världen. Han skrev den ironiske satiren "Candide".
Voltaires "Candide" är snudd på ett mästerverk, som jag aldrig säkert skulle kunna hävda att jag har förstått helt, eller helt uppfattat, även om jag tror mig ha förstått det mesta. Jag hade gärna läst den en gång till, för att få precis rätt balans i läsning av berättargärning och filosofiskt litterära utläggningar. Det finns många liknelser och egna slutsatser att dra från boken, och jag känner starkt att många av dessa liknelser har engagerat mig på en nivå som är mycket lustfylld/intressant. Det finns dock en del krig och plåga i boken, som är ganska markant i sin detaljrikedom och förmåga att känslomässigt realisera smärta. Men en av de första läxorna som jag lär mig av "Candide" är den som jag nämnt redan, nämligen att en uppfostran av ett folk baserat på att allt står till på det bästa sättet för världens harmoni, är helt ohållbart. Man måste säga ifrån och inte glömma att ifrågasätta, och inte alltid försöka leta efter ursäkter eller förklaringar som är tagna ur luften, när saker inte är som de ska. Man skall vända andra kinden till men också vända blicken och betrakta ett problem från flera vinklar. Man kan säga att "Candide" är en uppfordran till att orda om livet och boken har också många lager och vinklar som man kan läsa idag, och då få en fantastisk bild av vad Voltaire ville säga, och en idé om aspekter av upplysningsfilosofien. Också av Voltaire i den litterära utvecklingen, i kontrast till de böcker som Voltaire ansåg vara slaskromaner från hans egen samtid.
Vidare om Pangloss och Candides filosofi, idéen om att allting förhåller sig på det bästa viset i världen, idéen som tar dem så långt på planeten och utsätter dem för så mycket olycka! Då de beskriver sin olycka, och det hemska som drabbat dem och deras kära, så tänker jag: har de inte själva varit delaktiga i dessa problem? Deras filosofi gör att de ser det fruktansvärda konsekvenserna av världens grymhet och ordning, men ändå menar att de själva inte är delaktiga. Världen har för dem funnit en ny bana, en lösning på ett tidigare problem, och allt är så bra som möjligt. Just denna idé om att de själva alltid tycks befinna sig på precis rätt plats vid rätt tidpunkt, blir helt absurd då alla andra och tillochmed dem själva, utsätts för, eller värre, kanske ibland föranleder fruktansvärda händelser i världen, Candide med sin blinda och ignoranta tro på det absolut goda.
Det finns dock en plats på Jorden som Candide lär sig, är den bästa platsen på Jorden, en plats där absolut godhet råder på ett ojämförligt sätt, och det är den dolda staden Eldorado. Där ligger guld och juveler på marken istället för grus och stenar, och alla människor är snälla och hjälper Candide med allt, tillochmed när han ska lämna staden för att jaga efter Kunigunda. 
Då Candide lämnar Eldorado tillsammans med sin tjänare Cacambo, med tusentals åsnor packade med rikedomar, så får vi en intressant inblick i Voltaires filosofi och 1700-talets tankar och företeelser. En efter en så stupar dessa åsnor, sjunker ned i träsk eller dör av törst i en öken. Tillsist kommer de två, med bara ett fåtal packåsnor kvar, fram till en holländsk stad, med en hamn. Den första de möter är en mörkhyad man som ligger på marken, utan en arm och ett ben. Han är slav och väntar på sin herre, en holländsk köpman. Han berättar att man får hela handen avskuren, om man råkar klämma ett finger i kvarnstenen, och om man försöker fly sin herre, så hugger de av ett ben. "Det är för det priset ni äter socker i Europa", säger han. Av detta kan vi förstå en hel del. Oavsett de rikedomar som Candide har förvärvat, så är det naturen som tar mestadels av hans packåsnor ifrån honom. Han kan inte med hjälp av pengar fly Jorden och dess nycker. När han så möter en slav som blivit så hårt straffad av sin ägare, så får vi svaret på frågan om inte människan också är en del av naturen, så som det var på Voltaires tid? Svaret blir ja, människan lever, och kan bli sjukt, samt är uppbyggt av vatten och kött. Ändå behandlas en "syssling" till Candide, en slav och människobroder, på detta fruktansvärda sätt! Han tillåts aldrig lära sig av ett misstag utan att förlora en arm! Och han är således lika utnyttjad av mänskligheten, av sitt eget kött och blod för att utvinna det som kallas rikedom och pengar, som naturen är, en åker eller plantage. Slaven behandlas sämre än ett djur, och utsätts för oförklarligt dålig behandling, pågrund av sin position. Kan då bonden således bli likställd med sin egen åker, och därmed hans öde bli lika intetsägande som ett grässtrås, eller kanske en gråsten? Det intressanta med detta tycker jag, är att idag hade vi kanske formulerat saken på ett litet annorlunda sätt. Inte; är människan en del av naturen, eller står vi ovanför den, utan istället: är naturen numera en del av våran rikedom och vårt kapital, eller har den ett egenvärde, som det människan anses ha, dock utan att naturen ännu kan vara mottaglig för marknadsföring av kultur och varor, vilket ju i en ekonomis ögon skulle vara ett av de största värdena som människan, och retoriskt sett också naturen, kunde ha? Här i Sverige kan vi ju lite säga, iallafall ser det ut så i min släkt, att gårdagens bönder har blivit dagens konsumenter, politiker och medborgare och således är en del av marknaden, vilket ger ett värde. Detta värde kommer givetvis i grunden av vad naturen har att ge, och är produkten av alla dessa bönders arbete sedan urminnes tider i Sverige(det har funnits trälar i Sverige också, det vet jag). Som tur är så finns det ju fortfarande många olika värden kvar i samhället, och även en enkel konsument har ju en viss makt, fler har också möjlighet till politisk makt, ribban har höjts på det sättet(och jag hoppas att så även är fallet i fråga om värdegrund kring människor). Men det säger en del om de moraliska spöresmålen ifråga om naturen och arbetskraft, där det krävs inlevelse för att också skapa ett värde åt oss själva, och vår natur. Candide får senare stora problem att förvärva sina rikedomar, tillslut blir han också bestulen på resten av det värdefulla godset, och vi förstår att sådana problem fanns i ännu större grad på 1700-talet. Och att vi inte alltid bör tolka in "marknaden", som vi känner den idag, som den grundläggande principen i "Candide"(särskilt kapitel 19), utan också ett mer övergripande begrepp om värden, som guld som kanske blir till sand. Ett värde som trots detta är så hårt bundet till köttet och människans olika öden. Eldorado visar för mig också på en plats som Voltaire finner är omöjlig att ta sig till, och att återkomma från med rikedom. Kanske skulle det kunna vara en slags härlig bild av framtiden som Voltaire tror på, en framtid där det inte finns slavar t.ex., och där han kan skriva vad han vill utan att bli fängslad i Bastiljen. Också en framtid där miljontals människor kan sitta och se på en fotbollsmatch på tv samtidigt, eller också njuta av spektaklet på plats, med endast sina bänkkamraters kommentarer, och det allmänna jublet...
 
Kapitel 22 är särskilt intressant och underfundigt. Det har ett mångbottnat och dimensionellt psykologiskt djup, och fungerar som en ganska grym satir över Candides hopplösa kärlek, och kanske också gemene mans lott i livet i fråga om sådana spöresmål. Voltaires egensinne lyser fram och målar en bild som han hävdar kunde ha gjort och kanske också har orsakat många dispyter och krig, då Candide själv tycks begå ett brott i kärleken, endast pågrund av sin, av egenkärlek färgade, åtrå till Kunigunda, samt Eldorado, som han höjer till skyarna och anser vara den enda platsen på Jorden där ärliga människor finns(detta är i slutet av Candides resor).
Voltaire testar givetvis också i boken sin egen tro på att allt är på det bästa sättet, nästan till desperation och tillbaka. Candide är ju genom hela berättelsen helt inspirerad av filosofen Pangloss idéer, och boken är således också berättelsen om en filosofs framfart i världen, bland andra tänkare och civilister, och det är ganska kul, om man då finner det roligt att allt som kallas konst förkastas, och all filosofisk eftertanke likaså. Candides naivitet är därför endast ett flyktigt begrepp, och inte helt avgörande för de filosofiska tankegångarna. Tänkarnas hat är det tilldels istället. En nyckel till att försöka utvinna en lärdom av berättelsen, som flera karaktärer också nyttjar, är att om man inte hatar Candide, så står det en helt fritt att vräka ut sin sorg och avsky över allt annat.
Boken får en god upplösning, som faktiskt tillfredställer min lust, och det bygger på att man bör finna ro med de sina, och ro med sitt arbete. Det är här Voltaire skriver det numera kända begreppet om att man skall "odla sin trädgård".
Jag tror att i Voltaires dröm om framtiden, och det han sysslade med på 1700-talet, så låg mycket värde i att man skulle dela sina upplevelser och tanke med andra. Det finns en teori om det som är delat, och det man bara själv har upplevt, och jag tycker personligen att man ibland kan välja att betrakta sin omgivning utefter sina ena läror. Självklart är det viktigt att också lyssna och ta till sig kunskaper, men jag skulle vilja hävda att jag själv ibland läser böcker utefter mina egna idéer, och det tycker jag är OK. 
En intressant sak som jag lägger märke till, är att Oscar Wilde i min mening helt tydligt, har inspirerats av vissa mer eller mindre homoerotiska yttringar i Voltaires "Candide", och också en del annat från boken, även om han ofta skrev på ett mer bohemiskt färgat sätt. Det handlar i "Candide", helt kort, om män och nakenhet...
 
Jag ger den här boken 4.7/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: