Jens Boktips

 

Detta är en sedan länge påtänkt recension, vi får se hur den blir i sitt utförande. Jag gillar inte att skriva allt för mycket om omständigheter kring produktionen av inlägg på bloggen, men de är värt att återigen inflika(i den så otroligt heta debatten), att jag för tillfället har fokuserat på en del andra grejer i livet. Därför ägnas den mesta av min tid till att läsa böcker och koppla av, och inte så mycket till de här recensionerna, det är nu ett par veckor sedan jag läste den här boken t.ex. Men jag skall försöka göra en snabb redogörelse och kommentar. Det här är en recension på temat noveller och korta berättelser, ni kanske minns att jag skrev om Roald Dahls samlingsvolym kallad "Vinkännaren" förra året. Den här gången är det en ännu mera mytomspunnen författare som tagit sin plats i min bokhylla, en författare vars dikter och berättelser generationer av läsare har mystifierats och skrämts av. Kanske har man känt den isande kalla kåren och mörkrets skrämmande djup i en dikt som "Korpen", som jag inte läst på många år, men som ur minnet befinner sig med ett pekande finger mot graven. Den upplevelsen delar man isåfall med Fantomens medhjälpare Guran också; som det har visat sig i serien så är han ett stort fan av författaren. Det är Edgar Allan Poes författarskap jag berättar om, en mycket ovanlig man som föddes i Boston år 1809. Hans mor var skådespelerska och hans far, av bohemnatur, som då modern dog, inte lyckades försörja sina barn, eller hålla vemodet för dörren. När Edgar Allan blev äldre så togs hand om hand av en rik köpman som sörjde för hans utbildning. Och Edgar var en mycket duktig student, det såg ut som att det skulle gå bra, tills Poe under sin andra termin blev relegerad på grund av sitt utsvävande liv. Nu miste han också sin försörjning från den rike köpmannen och Poe inledde ett fattigt och kringflackande liv som journalist och författare. Han tillbringade en del tid i Europa och tog med sig många märkliga historier härifrån, tillbaka till USA. Sedermera gifte han sig med en bara 14 år gammal jänta, och det sägs ha varit ett platoniskt förhållande, men det är känt att Poe hyste den största beundran för flickan. När hon tidigt gick bort i tuberkulos så spårade Poes liv ut, totalt. Det som hade varit alldeles för mycket supande, blev nu ett manér av dödliga mått, Poe brukade också narkotika. Han dog 40 år gammal efter att ha supit sig till koma, och han hittades på en bakgata i Baltimore i detta tillstånd, och vaknade aldrig upp. Under slutet av sitt liv hade Poe rönt en del måttliga framgångar som författare, och han skulle bli en ikon för det bisarra, skrämmande och groteska i modern litteratur och som en mästare på att skapa spänning i noveller och berättelser, på ett mycket progressivt sätt. Poe var alkoholist hela livet, och förde genom åren hela tiden en kamp mot drickandet. Samtidigt fann han ett dunkelt välbehag i sin natur, och han såg sig som en av sin tids största. För att citera Staffan Andræ, som har skrivit förordet till den här samlingen av Poes noveller: "Sin djupa människokunskap vann han i ett skoningslöst självstudium. I detta begär att till varje pris finna sanningen om människans innersta natur ligger också till sist hans storhet."