Jens Boktips

2016-04-21
21:59:00

"The Teachings of Don Juan"(Samtalen med don Juan) - Carlos Castaneda

 
Nu till en recension som egentligen skulle kunna vara ett helt oskrivet blad, och gudarna ska veta att det inte är långt ifrån dagens sanning. De som tycker att droger och indiansk drogkultur med svampar och rötter och kaktusar är hemskt eller obehagligt, ni kan sluta läsa nu. Personligen känner jag mest för att inte fortsätta skriva, men det finns olika anledningar till att jag gör det ändå. Varför? Låt mig berätta om min relation till Carlos Castanedas böcker: Jag befann mig i England i slutet av 00-talet och början 2010-talet, och var inne i en experimentell bana, en slags ungdomlig iver att finna olika vägar i livet, och alternativa vägar, äventyr. Vid ett tillfälle lärde jag känna en man som hette Dave, från Namibia. Dave hade ett litet skägg under läppen, och långt vågigt mörkbrunt hår som var oljigt och glänste som bara den. Han hade säckiga, naturfärgade kläder och jag fann honom där han stod och jonglerade med en eldstav i en trädgård. Han var en del år äldre än mig, och representerade för mig, förutom att han jobbat en tid inom filmbranschen i Sydafrika, allt som jag ville vara med om men helst inte beblanda mig med. Jag ville liksom inte bli som honom, utan jag såg det som ett symptom arrogans, att den här klarögde afrikanske mannen ens bar de kläder som han gjorde, och företog sig de saker han företog sig. Men i vårt möte kraschade två världar samman, och jag och Dave möttes vid några tillfällen runt den här tiden och diskuterade våra liv, spelade bongotrumma och drillade med eldstavar. Vid ett av dessa tillfällen gav Dave mig rådet att läsa en serie böcker, som jag personligen skulle få av honom, och de handlade om hallucinogena drogers verkliga krafter, som Dave var en ivrig anhängare till. Böckerna var några i Carlos Castanedas serie om don Juan. Jag lämnade Dave med fyra av böckerna i serien i näven, och konstigt nog en mindre samling grekisk pornografi, som Dave hade hittat på sitt rum när han flyttade in där. Jag gjorde mig av med pornografin i första bästa papperskorg, och det hade faktiskt försvunnet ur minnet fram tills nu, i skrivande stund. Jag läste Castaneda som en slags äventyrsroman om världens förundrande kraft och magi, och spännande resor i tankens värld, osv. som ett slags, något blaskig, psykadelisk slaskroman. Senare, på något sätt blev jag befriad från den psykadeliska ådran och influenser såsom Dave, och jag hade lämnat Carlos Castaneda bakom mig också, tänkte jag.
-Döm min förvåning när jag på en av årets första lektioner i socialantropologi på universitetet, en kurs jag läste några år senare, blir introducerad till den samme Carlos Castaneda som ett exempel på en av de få antropologer som lyckats försörja sig, genom att ta sitt arbete ut på den allmänna marknaden! Castaneda användes om och om igen som ett rättesnöre när det gällde antropologiskt fältarbete och hans sätt att skriva var ett lysande exempel enligt föreläsarna. Ett av momenten i den kurs, som visade sig ha väldigt vida begrepp i undervisningen, större än att jag lyckades ta till mig allt, var en filmvisning. Det var som ett exempel på antropologisk dokumentation, ett arbete om en grupp individer i Sydamerika som tuggade en växt som hade hallucinogena effekter. Det sades vara en del av deras kulturarv, och de gav även växten till några av sina barn. När filmvisningen var klar så var jag tvungen att protestera och invända att jag inte kunde se nyttan med att bara se drogbruk, eller missbruk, hos andra, även om det fanns ett kulturellt arv. Det verkade så onödigt att se på en utsatt grupp människor som tuggade en planta, och allt kretsade kring endast plantan, och de sade mitt uppe i sin egen hallucinogena förvirring att det hade någon nytta av att ständigt vara berusade av den. Det gick stick i stäv mot min egen erfarenhet av droger där effekterna sällan eller aldrig "gjort någon nytta" eller där långvarigt bruk aldrig åsamkat annat än allvarliga men och skador, för alla. Någonstans där är det jag möter Carlos Castaneda nu, och det är inte lite konfliktfyllt, då böckerna i sig själva skulle kunna sägas ha psykadeliska effekter på läsaren! Vart har jag lämnat min hälsa egentligen?!
 
Den första delen i Castanedas serie heter "Samtalen med don Juan" och handlar om en rad samtal och upplevelser som Carlos själv säger sig ha haft tillsammans med en yaquiindiansk shaman i Mexico som kallas don Juan. Carlos Castaneda var själv peruansk-amerikansk och studerade vid universitetet i Californien under tiden som "Samtalen med don Juan" skrevs. Samma grundläggande arbete som användes för Castanedas universitetsarbete, har också använts till den här boken. Castaneda söker en man som har kunskap om peyote, en kaktusväxt som har psykadeliska egenskaper. Don Juan har kunskaper om många olika växter och urgamla traditioner och sanningar, hans liv kretsar kring det och han åtar sig att bli Castanedas lärare i konsten att bruka dessa växter och preparat, enligt traditionen. Syftet är att bli "en kunskapens man" och i någon mån också att kunna förvandla sig själv till en kråka, som don Juan kan. Castaneda och don Juan möts upprepade gånger under flera års tid och Castaneda lär sig allt om hur han skall sköta sina egna plantor, hur han skall stå och röra sig i trans, samt sidosysslor som att fånga två ödlor och lägga dem på sina axlar, efter att ha sytt igen den enes mun och den andres ögon, och att sedan låta dem gå... Som hans guider. Det hela görs ytterligare tre-dimensionellt genom Castanedas genomarbetade text, bestående av väldigt lite material i form av händelser, men otroligt långa tankebanor och psykadeliska "resor" som Castaneda upplever inuti sig själv. Eller? Kanske kan don Juan verkligen bli en kråka? 
 
Serien består av åtta ytterligare böcker efter "Samtalen med don Juan", och introducerar fler karaktärer och mindre av de hallucinogena växterna i de senare böckerna. Det är kanske lika bra. Det är kanske det mest skrämmande med dessa droger, att effekterna efteråt är oanade. Det är genom att tillreda och utföra det hela på ett mycket speciellt sätt som don Juan lär Castaneda, och för in honom i sin tankevärld, där han själv levt efter att han själv var lärjunge hos en annan shaman. Traditionen går så långt tillbaka som till krigarsjälen och sträcker sig djupt in i medvetandet. Det finns trots detta en rad faror med användandet av de psykoaktiva plantorna, även i don Juans värld, exempelvis rädsla eller en varaktig känsla av olust eller att någonting är fel. I boken får detta också sin förklaring och sin plats, man skall akta sig för främmande makter som inte vill än väl, och som ett led i sin utbildning med don Juan så skall Castaneda lära sig slåss mot onda magiker. Det låter ju fullständigt förbryllande för en europé! Alla känslor som kan tänkas uppkomma tycks kanaliseras av don Juan tills det hela är en total indoktrineringsprocess, som leder till viljan att utforska en hemlig värld. Ändå dukar Castaneda under för rädslan vid flera tillfällen, och vomerar otroligt mycket. Och vem kan acceptera att leva i rädsla? Jag tycker man kan lära sig att bli "en kunskapens man" på andra sätt, genom att göra andra saker, möbelsnickeri eller liknande, istället för att ta droger. Och jag tror det är många som lutar sig tillbaka och är väldigt nöjda över att en antropolog som Castaneda har brukat alla dessa växter, och skrivit om det så utförligt, så slipper de själva göra det! Det är oklart varför Castaneda var så intresserad av peyote från första början, mer än att det var i ett vetenskapligt syfte. Han var som sagt student vid UCLA(även om han var cirka 35 år gammal då han mötte don Juan), och man kan anta att det började som ett vetenskapligt forskningsarbete, och att skrivandet sedan blev ett mer marknadspräglat arbete också, han sålde trots allt 8 miljoner böcker i serien. Vissa tror att don Juan egentligen aldrig fanns, och att det bara var en text som var påhittad av Castaneda, och skall läsas som en allegorisk berättelse(vilket är tradition inom yaqui)! Den idén tilltalar mig(efter att nu bara ha läst en av böckerna) då jag tänker på Castaneda som en man som fick saker att hända. Jag tänker mig att han hade förstått under sina studier i Californien att det fanns ett stort intresse, och en stor marknad för nya mystiska berättelser och kunskaper. Kanske insåg han att en del influenser, eller erfarenheter han haft med sig från sina dagar i Sydamerika kunde komma till användning, och han reste till Mexico och gjorde ytterligare efterforskningar. Plantorna har då blivit en ursäkt eller en litterär "dörr" för att öppna ett forum där Castaneda kunde skriva mer om den tankevärld han studerade. Det låter mer tidstypiskt för 60-70talet, tycker jag!
 
Om du gillar en bok där en man blir hypernervös och börjar kasta sten på sin lärare, för att han "är" en annan, så är det här boken för dig. Det bör nämnas också att den skepnad som framstår som läraren(don Juan), ber om hjälp och gråter förtvivlat och så vidare. Och Castaneda kastar sten på honom. 
 
Jag ger den här boken 1.1/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: