13:20:00
"Notre-Dame de Paris"(Ringaren i Notre-Dame) - Victor Hugo
På senare tid har jag kommit i kontakt med "Ringaren i Notre-Dame", genom diverse hemsidor på nätet. Det har skrivits och citerats, kring just hur olika Disneys filmer är, jämfört med originalberättelserna, i fallet ”Ringaren i Notre-Dame”, främst till de olika karaktärernas slutgiltiga öden. Jag läste då om hur vackert de finner varandra osv. i Disneys film, och blev påmind, just så var det i filmen, att de fann varandra i slutet. Där stod vidare att i princip samtliga karaktärer: Quasimodo, Esmeralda och Frollo, i boken, dör på de grymmaste av sätt(hängning, fall från hög höjd osv.). Jag tänkte mig då i min stupiditet, att boken hade skrivits på medeltiden, och att det var som en fabel eller liknande. De andra Disney-filmerna där jämförelserna gjordes, var ju allt som oftast mycket gamla sagor av typen, bröderna Grimm. Också i dessa original dog många eller mötte andra fruktansvärda öden, i "de riktiga versionerna". Men, tillslut plockade jag då upp ett exemplar av boken "Ringaren i Notre-Dame", och fann... att berättelsen kommer från Victor Hugos berömda reservoarpenna! Från 1830-talet! En fröjd såklart, för det innebär ju att boken förmodligen är lite lättare att läsa än om den hade kommit från medeletiden t.ex… Vi kommer ihåg Hugos reservoarpenna från Ruiz Záfons verk "Vindens skugga", där den förekommer som en mäktig klenod i ett bokhandelsfönster. Vidare kan nämnas, att jag vet att det finns många spelfilmer, som ej är animerade, men att jag personligen också är säker på att det snart kommer att göras en nyinspelning, det verkar vara en trend nu att göra spelfilmer av gamla sagor. Detta trots att det nämns i bokens förord på svenska, att psykologin i boken är något föråldrad vid det här laget, och förordet skrevs redan år 1979. Enligt förordets upphovsman Uno Florén är det också i mångas mening, "tyvärr" just Victor Hugo som håller i pennan. Vissa skall ha känt samma förbittring som den kring August Strindberg, där man har slagits av hans förlegade kvinnosyn. Det, och böckernas komplicerade äldre språk, har gjort att jag ännu inte har läst någon av Strindbergs böcker, även om jag har bläddrat lite i flera.
Boken utspelar sig år 1482 i Paris. Berättelsen tar sin början på Paris gator, och vid kyrkan Notre-Dame, i stadens arkitekturiska uttryck såsom Victor Hugo hade tänkt att den var då, en mycket noggrann beskrivning av detaljer på de gamla byggnaderna. Sedan, ett skådespel skall uppföras i Paris justitiebyggnad och en man, Gringoire, filosof har själv producerat skådespelet, något han är mycket nöjd med, han önskar en djupt positiv respons. Mannen framstår nästan som lite putslustig i sin enträgna önskan om att få bekräftelse på att spelets allra klokaste nyanser har uppmärksammats av kvinnorna runt honom. Och också av de flamländska delegaterna som beskådar skådespelet från sin upphöjda plats, med ärkebiskopen och andra betydelsefulla män, de är en minst lika uppmärksammad detalj som själva skådespelet. Gringoire kommer att bli mycket besviken, då skådespelet avbryts av en tiggare som ställer sig framför scenen och ropar om allmosor, samtidigt som biskoparna och deras delegater anländer. Det blir ingen stor succé för Gringoire och dagen fortsätter med att festens narrpåve skall koras, festligheternas främsta man eller kvinna, narren! En tävling utlyses där man en och en får gå fram på scenen och göra en min, som skall vara så rå och ful som möjligt. En och en dyker byborna upp bakom skynket, med de fulaste miner de kan prestera. Minerna är skrattretande fula, men plötsligt dyker en man upp, fulare än alla de andra. Publiken häpnar. Plötsligt utbrister någon: det är Quasimodo, den mystiske prästens pojke! Det är klockringaren från Notre Dame!
Jag tycker att "Ringaren i Notre-Dame" är en bra bok. Den känsla som Hugo skapade när han började så noggrant med att sätta en skådeplats för sitt verk, Paris på 1480-talet, ger hela berättelsen liv i fantasin. Jag kan bara tänka mig hur fantastiskt det måste ha varit för 1800-talsmänniskan, att kunna läsa boken och sedan bege sig ut till dessa platser, det Paris som växt fram genom de århundraden som gått. Placeringen är iallafall densamma, jag har själv passerat Notre-Dame-kyrkan när jag var ganska liten, och jag minns den som en imponerande byggnad. I boken står den där som ett något mystiskt och mytiskt byggnadsverk, med dess monsterliknande skulpturer och kanter och hörn. Den är centrumet för berättelsen, och har på ett sätt en liknande roll som många av karaktärerna i boken, som alla är av mycket märklig sort. Men den är också i centrum för det Paris, vars gator är fyllda av smuts och arvmod. Vissa gator är tillochmed i besittning av tiggarband, rövare och andra, och därifrån får knappt någon gå med skinnet i behåll. Det får filosofen Gringoire erfara! Notre-Dame blir själva moralens mittpunkt, där prästen Frollo utvecklas som karaktär, från en tillbakadragen mystiker och alkemiskt, till en viktig protagonist, som tar moralen i besittning och använder den för egna syften. Det är också i Notre-Dames torn som Quasimodo utkämpar sina sista försök att rädda sin kärlek, och kvinnan som han älskar, Esmeralda. Även om Esmeralda är en mycket viktig karaktär i boken, en karaktär som har sin egen resa, och även om Notre-Dame betyder "vår dam" på svenska, så är det en bok som det allra mest förekommer mäns åtaganden i. Vi kan se en tendens som liknar några andra kända författares verk, ex. Orhan Pamuk, då författaren, eller läsarens olika karaktärsdrag dras ut till beskådning, i en skrud av berättande och berättelse, som är väldigt spännande att ta del av för all del. Dock känns det att karaktärerna på ett sätt är väldigt fångade i en gammal struktur, som inte riktigt fångar de psykologiska nyanser som vi är vana vid idag. Jag väljer att spegla mig i de olika karaktärerna, istället, jag kan i en berättelse som denna inte leva med annat än att det är oss själva(1400/1800-talsmänniskan) som illustreras i dessa vilda yttringar, och inte bara individer med grymma, listiga, onda öden. Mitt val styrks av att berättelsen ju var en historisk roman redan då den publicerades för första gången, året 1831. Victor Hugos studium av arkitekturen i Paris är väldigt intressant, och jag vet inte riktigt hur han har genomfört det. Det är mycket välskrivet och verkar välinformerat, jag vet ej hur många av byggnaderna som stod kvar på 1800-talet då boken skrevs, dock. Det märks att arkitekturen är ett spår som Hugo valde för att ge bokens suggestiva innehåll den rätta nyansen, och på sitt sätt har han också lyckats med sin insats. Kanske var ett dylikt studium av principiellt förskönade fakta, väldigt vanligt på 1800-talet, men vi känner iallafall igen det från nutida böcker som just "Den svarta boken", av Orhan Pamuk(som man alltid kan referera till, men egentligen är det en omöjlighet nästan, läs den och förstå vad jag menar), eller något av Umberto Eco. Han har till skillnad från Pamuk dock inte använt sig i lika stor grad av citat och liknelser till andra böcker, vad jag har förstått. Men det är ett väldigt fint författarskap i stort sett.
Självklart är det kärleken som för oss tillbaka till verkligheten och vår tro på den som en givare av rättvisa och godhet. Men det skall också sägas att Victor Hugo säkert fick hämta en del inspiration till dessa karaktärer från Paris gator, och att en del öden inte sett så mycket annorlunda ut, i verklighetens historia och i Victor Hugos Paris. Det märks att sådana skeenden som stormandet av Bastiljen, och hela Franska revolutionen, inte har glömts bort av Hugo, och hela berättelsen genomsyras av de idealen, det tänkandet kring kungligheter osv. Hugo hade väldigt många barn, men också många kvinnor, och hans sätt att se på kärleken har jag aldrig riktigt kunna förstå, eller fått reda på genom mina efterforskningar. "Ringaren i Notre Dame" har iallafall inte ett helt rosenskimrande slut, även om kärleken får sitt, och jag lever med den...
P.S
Jag fick tanken att Eiffeltornet kunde ha någonting med "RIngaren i Notre-Dame" att göra, även om den blev klar 1889, så långt efter den här boken. Jag kunde alltså konkludera att boken inte var skriven som en reaktion till uppförandet av ett torn i staden. Men, en del av mig tänker i banor som såhär(eftersom Victor Hugo trots allt var så berömd att han fick en statlig begravning med över 2 miljoner närvaranda, enligt wikipedia): kan man tolka boken, som ett slags beskrivning och kanske klagan kring det rådande klimatet i Paris runt 1830, då "RIngaren..." skrevs? Kanske är kyrkan den symbolen i boken som behövdes för att samla vissa antropologiska fakta, likartat det Emilé Zola gjorde generationen efter i Paris? Zolas beskrivning av Paris arbetarklass är ju inte direkt en rolig och nykter upplevelse! Kanske kände då staden ungefär 50 år efter att "Ringaren..." blev utgiven, att det var en gigantisk fallossymbol som skulle kröna staden under världsutställnigen, och ingenting annat. Inte bara/någonting mer än "vår dam",Notre-Dame, den mytomspunna kyrkan som så intresserade Victor Hugo?
Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker(under en tid trodde jag att det skulle bli en 5:a).
/Jens