Jens Boktips

2015-10-17
18:37:00

"Leon L'Africain"(Leo Afrikanen) - Amin Maalouf

 
"Leo Afrikanen". Vad slags bok är "Leo Afrikanen"? Om jag hade ett svar på den frågan så hade jag kanske aldrig skrivit den här bloggen från första början. Men jag skulle vilja säga att den är linjär, det är en linjär bok. Och om det kanske inte ändå finns två linjer i berättelsen också, eller flera? För det är en bok som dansar med sekelskiftet 1400-1500-talets historia, samtidigt som den tätt följer en persons resa genom livet och historien. Två parallella linjer, och som boken slutar skulle man lätt kunna hävda att dessa två linjer lika gärna skulle kunna fortsätta parallellt i all evighet, för slutet förtäljer inte den här historian.
"Leo Afrikanen" är en fiktiv historisk självbiografi(en genre som det producerats en del bra böcker i(se "Mitt namn är Röd", delvis "Historien om Lissabons belägring" också. Bägge böckerna är Nobelpris-vinnare..), men mannen, som kom att kallas Leo Africanus fanns på riktigt, och han var verkligen med om mycket. Man vet ingenting om hans sista år, bara den information finns som han själv publicerade i sina böcker, alldeles särskilt boken "Descrittione dell’Africa", vilken publicerades år 1550. Författaren till "Leo Afrikanen" från år 1986 heter Amin Maalouf och är bosatt i Paris, men han är ursprungligen från Beirut, Libanon(fransktalande land), där han var chefredaktör för tidningen an-Nahar och redaktionschef för Jeune Afrique(Unga Afrika), en skribent och journalist alltså. Han har även skrivit flera Opera librettos(ej komponerat), och har växt upp som kristen, han gick bland annat på en katolsk skola i Frankrike(han flyttade dit permanent 1975 då kriget kom till Libanon). Som person är han alltså relativt uppseendeväckande, och med mitt omdöme efter att ha läst en av hans romaner, så är han en ganska uppseendeväckande författare också, det finns en kulturell särprägel som onekligen kommer från verklighetens erfarenheter och betydliga kunskaper. Dock är det inte så ovanligt med en kristen libanesisk familj som man kanske skulle tro, det är en stor religion i Libanon, som är Afrikas mest mångreligiösa land, enligt Wikipedia(och det är faktiskt inte en helt säker källa, bevisligen inte en helt opartisk iallafall, inte helt dynamisk, något ni kommer att bli vidare upplysta om i min kommande recension av "Krogen", som jag läste precis före "Still Life With Woodpecker", fast aldrig skrev om då. Men det skulle vara för mycket jobb att sätta sig in i facklitteratur varje gång jag undrade någonting och sökte informationen). Låt mig berätta lite om boken som publicerades första gången år 1986.
 
Boken är uppdelad i fyra olika delar med kapitel som  är markerade med årtalet, enligt kristen och muslimsk kalender. De är:
-Boken om Granada
-Boken om Fez
-Boken om Kairo
-Boken om Rom
I början följer vi Leos familj som bor i Granada, även den stad där Leo föds. Granada, som ju ligger i Spanien, är vid den här tiden ett muslimskt emirat, men år 1492 blir de invaderade av kastalanierna, som tar över. Leos familj flyr över havet till Afrika och staden Fez, i nuvarande Marocko. Där växer Leo upp, han studerar och umgås med släktingar och andra. Redan tidigt far han ut på resa, och den fortsätter länge, länge och tar honom till många platser, kulturer, religiositet, och upplevelser. Han blir rik och fattig om vart annat, och möter många människor. När han börjar skriva om sina upplevelser blir han en historisk nyckelfigur i världen och han får audiens hos påven i Rom. 
 
För all del, läs den här boken! Jag menar faktiskt det uttalandet, för "Leo Afrikanen" är en väldigt rolig och spännande berättelse. Den är exotisk, samtidigt som man kan känna igen den lite Gouillou-aktiga stilen hos en författare som är journalist också. Inte då för att den är särskilt sensationsskapande, eller radikal, nej det är mest någonting annat. Det kan ha att göra med det faktum att boken ju faktiskt är skriven av en libanes, om en muslim(se man) på 1500-talet i delar av Afrika, Europa(och Konstantinopel), och ändå känner jag att det är väldigt lätt och bekvämt att bli van vid boken. Visst, det tar en extra memorering för att komma ihåg rätt namn på personerna i boken, när deras namn börjar på samma bokstav, eller är väldigt krångliga, men förutom det så verkar faktiskt lusten och känslan av vad som är spännande och intressant vara ganska likartad den som man kan finna hos en europeisk författare. Att jag menar att jag har fått ett udda "linjärt" intryck av "Leo Afrikanen", tycker jag bara ska ses som något positivt. Det är ju ofta så när man läser, som jag nämner för hundrade gången, att varje bok ger en helheltskänsla som varierar. Boken är kanske lite rak på sak, men den har värme och det känns väldigt kul att det känns såpass exotiskt att läsa den. Det är spännande att läsa om samfunden som Leo möter i boken. Förutsägbarheten är faktiskt mycket mindre än vad man kunde tro när det gäller livsföringen hos människorna som presenteras, även om de ständigt förekommer rädsla för religiöst förtryck och barbariska härskare, o dylikt. Det är också klart att det var mer farligt att resa på en enslig landsväg full av rövare, på 1500-talet, än det är att ta bussen till Göteborg, idag. Men efter vad den här boken beskriver så värnade många om livet och den frihet de kunde ha. Det finns ett stort fokus på religion i boken, det är olika möten mellan religiösa, krig, inkvisitionen(skoningslös) och särskilt intressant är konflikterna mellan religionen och storpolitiken, som fanns i både Europa och Afrika. Det var inte alltid en självklarhet att söka rädda sina muslimska bröder och systrar undan kristna, i ett annat land. Detta får konsekvenser för Leos familj redan i Granada. Men som alltid så finns det människor, och ofta flera, bakom varje skynke vi hänger för dörren i våra samfund, så även på 1500-talet. Kul! 
Jag läste en gång från en otroligt opålitlig källa, att Cleopatra levde närmare månlandningen än uppförandet av pyramiderna i Egypten. Jag vet inte om det är sant, men jag tycker ni kan kolla upp det! Det var extra roligt att bli påmind om det när jag insåg att Egypten vid den här tiden redan var ett muslimskt land. 1500-talet känns som att det är så otroligt längesedan, och ändå finns tecken på civilisation från långt,långt, långt tidigare. Jag hoppas att pyramiderna som varit gamla så länge får stå kvar ett tag till och avslutar med ett franskt salut. Salut! Au revoir!
 
P.S
Jag har faktiskt ett norskt exemplar av Salman Rushdies "Satansverserna" som jag har läst på lite om. Den har jag tänkt att jag vill läsa någon gång. Efterdyningarna av publiceringen av boken, och kanske boken i sig också, är ju  mycket religiösa. En annan bok är Scheherazades "Tusen och en natt", som finns refererad i "Leo Afrikanen". Den har jag också i hyllan, och jag kommer att recensera!
 
Jag ger den här boken 4.1/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: