Jens Boktips

2015-10-17
18:44:00

"Kara Kitap"(Den svarta boken) - Orhan Pamuk

 
"Den svarta boken" är en stor bok, som titeln antyder. Samtidigt utspelar den sig i princip hela vägen i en mans medvetande, mannen heter Galip. Staden Istanbul väcks åter till liv, precis som vanligt i Pamuks böcker. Men det är någonting eget med "Den svarta boken".. Den är otroligt utförligt skriven, som Orhan Pamuks böcker alltid är, men den övergår de andra böckerna, med stilen som är så utförlig. Om "Leo Afrikanen" sa jag att den är linjär. Om jag skulle mynta ett liknande begrepp efter samma struktur till den här boken så skulle jag säga att "Den svarta boken" ter sig som en "epok". Den förändras gradvis, sida efter sida, men är i slutändan som ett enda minne, fullständigt deklarerat och nedskrivet, i formen av en roman. Många författare skapar sina egna förutsättningar i sina böcker, och svarar gärna på sina egna frågeställningar, ställer upp exempel och skapar scener, som ibland kan tyckas mest självuppfyllande i en bemärkelse. Att Pamuk fullständigt är herre över sin text, är ett vedertaget faktum, och han när i högsta grad sitt eget uttryck i den här boken. Flera av hans senare böcker tycks också ha sprunget ur delar av den här. Detta är den svarta klossen som passar ypperligt väl ihop med Pamuks samling av, av andra färger färgade klossar. Men den som läser "Den svarta boken", bör ha tålamod.
 
Vi läser alltså om Galip, som är verksam som advokat i Istanbul. En dag kommer han hem och finner att hans fru, tillika hans kusin, är borta. Han beger sig ut i staden för att leta. Snabbt kommer misstanken att hon håller sig dold någonstans med Celal, hennes bror, som är journalist och skriver mycket populära kolumner för tidningen Milliyet. Galip läser varje dag de utförliga kolumnerna som Celal har skrivit och snart börjar han helt leva sig in i dem, med berättelser från den Ottomanska tiden i Turkiet och annat, även vi får ta del av dem, i form av kapitel. Galips sökande efter sin fru blir tillslut helt synonymt med hans undersökningar kring olika idéer från Celals artiklar. Galip sväljs helt av processen.
 
Det har nu gått cirka en vecka sedan jag slutade läsa den här boken. Det har tyvärr blivit en väldigt dålig ovana att börja läsa en ny bok direkt efter att jag läst klart en, utan att jag skriver en recension. Det tyder nog på att jag aldrig blir riktigt tillfreds med de böcker jag läser, eller så har det bara att göra med "Den svarta boken" den här gången. För minnet av den är ganska mörkt. Det är, så att säga, inte det Istanbul som badar i ljus som vi möter här, utan en helt annan stad, med bordeller och nattöppna affärer, gråa lägenhetskomplex osv. Men Orhan Pamuk står här, antagligen för första gången i sitt liv, på en grund som är så omfångsrik och inbjudande, att man bara måste läsa ändå, även när det är svart som en natt i Istanbul. Det är svårt att greppa det större temat till en början, det är en del som skall klaras upp förstår jag, och själva vändpunkten(att Rüya, Galips fru har försvunnit), blir ändå inte en särskilt springande punkt för berättelsen. Det kan man ju läsa redan i resumén. Men det är klart att för Pamuk, så kom brytpunkten redan från bokens första mening. Så genomtänkt tror jag faktiskt att den är. Jag får genom läsningen uppleva att Pamuk fångar upp associationer hos mig, som tycks helt otroliga, och samtidigt får jag läsa koncept om mänskligt beteende/tankar, som är nya, men ändå inte känns främmande. Det är som en undersökning i hur en rationell människa, utefter vissa parametrar, skulle kunna agera i ett scenario som bäst kan beskrivas som lätt overkligt. Men realistiskt. Ibland kommer det en punkt där dialogen, eller texten i en av de journalistiska kolumnerna, vida övergår det grepp eller den form som jag skulle kunna tänka mig i en naturlig situation. Det är på något sätt utforskande, men man har känslan att Pamuk redan sitter inne med alla svaren, och återigen känns det helt realistisk. Dessa tankar har sprunget ur en tänkande människa, helt tydligt, och mannen är Orhan Pamuk. Så det har givetvis ett djupt konstnärligt värde.. Har det då någon som helst nytta? Jag vill säga det, men låter det vara upp till någon annan att påvisa det. Ibland kan man tro att boken är en slags handling som har utförts, mest för att det går an. Som ett slags exempel på yttrandefrihet(som ännu inte kan sägas vara total i Turkiet).
Om man skall presentera några baksidor här så får man räkna med att de är otroligt genomtänkta från början. Det skulle riskera att tolkas som ett direkt klagomål mot Pamuk, om man har läst boken. Mest handlar det för mig om den struktur som tycks vara självklar i bokens Turkiet, kvinnornas roll och uttrycken för förhållanden som kanske kunde presenteras på ett mognare sätt. Men det kan hända att det hade försämrat den konstnärliga kvalitén också. Det är inte en naken berättelse, den är snarare fullt påklädd i begravnigsstass, eller söndagsfinkläder. Svår att provocera.
Andra tankar än de som jag tror var Orhan Pamuks originalidéer dyker upp, då på grund av, att boken kom ut 1990. Det handlar till exempel om dagens förekomst av social media.
 
Orhan Pamuk
 
Jag ger den här boken 4.6/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: