Jens Boktips

 

Det är en väldigt spännande bok av bra rang. Som i vilken som helst bok av Umberto Eco så blir man snabbt utmanad av hans spetsfundigheter och hans genomarbetade vett som författare. När ett arbete har gjorts utförligt, så är det inte alltid av största vikt att man följer med på t.ex. kartan som finns i bokens pärm, eller att man helt går upp i varje liten ledtråd som de två besökande munkarna upptäcker. Men arbetet är väl utfört, och då märker man det tydligt, på samma sätt som att det motsatta hade varit direkt uppenbart. Bakom de latinska bibelcitaten och de långa teologiska utläggningarna, och de berättelser om heretiska ordnar och munkarna som bränts för vad som dömts som falsk tro, så finns ett spel som är betydligt större och mer gestaltande för den tidsanda som  vi antar att sådan praxis som häxbrändning, faktiskt hade som grund. Det blir lätt att själv finna ett lösryckt teologiskt exempel eller ett citat från en uråldrig bok som Eco tagit med, som en slags bekräftelse på att en del märkliga teorier om världsalltet och människan rättskaffenhet faktiskt lever kvar ganska tydligt, och är relevanta även idag. Själva detektivarbetet är som en backdrop för dessa tankar, och skapar i boken en väldigt häftig och gynnsam effekt: vi känner igen oss i detektivens roll från våra samtida författare, och plötsligt framstår 1300-talets detektiv som en noggrann, välrenommerad och intellektuell karaktär. Andra idéer och tankar, kring levnadssättet och tron lyfts då fram en hel del, och framstår plötsligt i mycket klarare dager, vi får en anledning att se dessa munkars liv som relevanta även i filosofisk bemärkelse.

 

Intressanta frågeställningar dyker då upp hos mig, angående dessa tänkande och troende människor, som tillbringade så mycket tid och möda på att studera, diskutera och efterleva sina teologiska koncept om vad Gud ville att människan skulle göra och inte osv. Min tanke väcks, när jag av någon slags bisarr konservativ sentimentalitet väljer att se filmen "Fight Club" igen, för första gången på säkert nästan 10 år. Jag får då se en ganska våldsam och blodig film(med en rejäl budget), som tycks ganska medeltida, kanske mest med tanke på 11:e september och de rörelser av fred och lugn, som jag själv känner idag. Men det finns även någonting annat väldigt genomgående i filmen som jag tycker mig kunna dra en parallell till när jag då läser om munkklostret i Italien för 700 år sedan. Det huvudpersonen i filmen "Fight Club" gör är en slags egen uppfostran av sig självA. Han börjar gå på självhjälpskurser, mötesgrupper för utsatta och liknande, och han börjar slåss. Han lämnar sitt kontorsjobb och bosätter sig i ett riktigt ruckel mitt ute i ett industriområde som är övergivet på natten. All fokus ligger på att vinna sina slagsmål på helgerna, och allt annat i hans liv blir försummat. Tillslut skapar han också en grupp människor som med hjälp av bomber skall motverka allt det som vanliga människor förlitar sig på. Man skulle med dagens tidningsuttryck enkelt kunna säga att han blir radikaliserad, och skapar en terroristfilosofi, med hjälp av sin dubbla personlighet, som helt bygger på att han ska vinna slagsmål på kvällarna. Tillslut väljer han då att skjuta sig själv, men ändå spränga en del skyskrapor, och hans filosofi dör således helt ut med honom själv, och så långt orkade jag inte ens titta, för jag tycker det är en ganska meningslös film. Men vad har detta oss att säga? Är det naivt att tro att alla människor en dag skall kunna leva under en banderoll, med fred och utveckling(exempelvis), som gemensamt mål, med ett enat och fritt samhälle som vi har tillsammans? Givetvis är det en villfarelse att alla människor skall utsättas för precis samma saker och tänka likadant, så kommer det aldrig att bli, i slutändan tänker vi ju ändå inte så idag ändå, vi ser vår frihet att göra som vi vill, som en självklarhet med förbehåll. Det går att gå sin egen väg, men hur såg det då ut på 1300-talet? En ägare till en polyamorös klubb skulle idag kanske kunna höras muttra att alla hans gäster hade blivit brända på bålet om de levt på medeltiden. Det är självklart att kyrkan då hade krävt ett samfund där tron, arbetet och familjen är viktigast och säkert är att dessa polyamorösa hade fått en del problem. Alltså fortsatte de flesta att leva enklare liv, med kyrkan och familjen, och följde således en bana som lämnar mindre utrymme för kaosartade erfarenheter, som tillfälliga grupperingar av extremister eller fanatiker exempelvis. De tvingades att efterleva en sedan länge utarbetad moralplan, och folket hade inte mycket att säga om tolkningarna av Bibeln heller, den var ju skriven på latin. Det låter dystert, men kan vi inte tänka oss att detta i stort gynnade vår utveckling en hel del? Det har ju givetvis format oss som människor och gjort länder motståndskraftiga mot fientligt inställda motståndare, men jag, likaledes Umberto Eco, väljer att bortse från den aspekten. Hur hade vi betett oss idag, utan religionens inflytande historiskt sett och är den relevant idag? Har staten slutligen lyckas ta över den makten som kyrkan historisk sett har haft, eller är det media som gjort det? Vad kan vi lära oss av det medeltida liv som endast kretsade kring Gud, klostret och studier? Det tycker jag är intressant. Den indoktrineringen förekommer ju inte i dagens Sverige. Helt kort - är det kontroversiellt att säga att kristendomen till viss del har legat till fördel för utveckling, stabilitet och tänkande, i vår historia, och inte bara lagt ett lock på den fria människan, samt utövat våld i eget namn? Fortsättningsvis sammanfattande: går det idag att leva ett välstruktuerat liv, som är helt fritt, under banderollen kristenhet exempelvis, och hade det gått att tro på Gud i en helt kaotisk värld? Vilken roll spelade häxbränningarna för att strukturellt samla den gemensamma mödan för ett enat och tydligt mål för de kristna? Fanns det långsiktiga krafter även i inkvisitionen, då de, på ett osedvanligt föraktfullt och grymt sätt, försökte rädda folkets uppfostran som effektiva kristna undan "heretiker" som hellre åberopade allmän fattigdom eller polygamt och promiskuöst sex, än att samla folkets kraft mot ett vettigare mål? Eller var kyrkan alltid den sinkande kraften för vetenskapliga framsteg, fri tanke och konstnärliga uttryck, så som man ofta hörs säga idag. Eco visar iallafall på att i dagens samhälle, att alltid vetenskapliga framsteg står att gynna den kristna tron, då Gud endast framstår som större och mer kraftfull, ju mer okaotiskt världen visar sig vara, enligt Umberto Eco. Det tycker jag han illustrerar väldigt vackert i bokens sista sidor. Alla slutgiltiga ordningar kommer tillslut att brinna upp, och när fanatikerns engagemang lagt sig så fortsätter världen ändå att snurra. Kvar finns dock detta grumliga begrepp som vi kallar vår "identitet". Och i det ordet ryms omåttliga mängder tolerans, fördomar och tanke i en slags blandning med förhoppningsvis hyfsat välpolerad yta. För att få en illustration av frågor och tankar, och reella, eller såkallade "media-problem" så räcker det faktiskt att se på en vilken som helst tv-serie, exempelvis en amerikansk(och jag rekommenderar "The Mindy Project"). Så ter sig slutligen boken "Rosens namn", som ett glödande exempel på det fria ordets triumf och med aspirationen att väcka till liv och skapa olika tankar kring Gud och människan och våra relationer till dessa begrepp. Men slutligen slås man av tanken, att man inte bör försjunka allt för djupt i dessa frågeställningar, utan man bör se det som en spira av en tanke, av relevans, föga mer än en slags stabil, effektiv utforskning ett frö av fanatism, och förnuftets yttersta åverkan, eller någonting annat. Vi förstår att bakom varje innefattande verksamhet finns individer och öden, som ej beseglas helt av den enande principen, och det på gott och ont. "Rosens namn" når bitvis ganska djupt, men det finns ändå en glöd som saknas ibland. med det sagt: alla böcker som utforskar något som man funderar så mycket på, att man måste välja att lägga det ifrån sig och gå vidare, har antagligen någonting av kvalitet att bidra med. Därför:

 

Jag ger den här boken 4.3/5 på en skala av bra böcker.

 

/Jens