Jens Boktips

2015-06-11
20:38:00

"Women in Love"(Kvinnor som älskar) - D.H. Lawrence

 
Som jag sa så har jag nu fortsatt mitt läsande på temat kärlek och vi rör oss nu kring 1920- talet i England. För detta är en utpräglat engelsk roman och den är också tydligt en skildring av en verklighet som fanns på den tiden, även om vissa av bokens delar rymmer en del tidlöshet och universell sanning, tankeverksamhet. D.H. Lawrence var gift med den tyska kvinnan Frieda Weekly, ursprungligen von Richthofen(alltså avlägsen släkting till Röde baronen, Manfred von Richthofen). När första världskriget bröt ut så blev Lawrence anklagad för att vara spion åt tyskarna, och han blev efter rättegång klassad som obscen författare. Hans mest kända bok, "Lady Chatterleys älskare", blev inte ocensurerat publicerad i Storbritannien förrän år 1960(den utkom först 1928). Det berodde på det erotiska innehållet och de laddade dialogerna i boken. Om man synar omslaget till den här boken, "Kvinnor som älskar" så kan det hända att man själv upplever en kraftig, erotisk urladdning. Men är det verkligen den här bokens riktiga andemening? Erotik?
 
Vi följer fyra stycken karaktärer i den här boken, de är de båda systrarna Brangwen, Gudrun och Ursula, och kamraterna Gerald Crich och Rupert Birkin, som sägs vara ett självporträtt av D.H. Lawrence själv. På ett bröllop förälskar sig den vackre och begåvade Gudrun med Gerald och Ursula, den intuitiva och sensuella, med Rupert. De börjar allesammans att umgås och under dessa möte  diskuteras livet, konst, kärlek och förhållanden och allt mellan himmel och jord. De får även uppleva mycket annat tillsammans. Men systrarna har bestämt sig; de ska inte gifta sig och bo i den tråkiga staden de bor i, de ska bryta sig lös. Männens kamp för insikt och förståelse skildras.
 
Boken är en så fullkomligt nykter uppenbarelse att jag delvis kväljs i mina fördomar om ett liv, mitt liv, som förflutit. Det som borde vara sprudlande äger istället doften av fuktig mossa och mylla, och det som borde vara renhet förblir en förmultnande orkidé, med endast en dagslång livslängd. Endast i min avsky för det jag läser kan jag förbli fullt närvarande i detta ett skrämmande stup av mörker, på papprets tvådimensionella värld. Usch, vad ungdomens vishet är en synvilla som endast har nyttan att förverkliga ett liv, sämre än den verklighet som synvillan innebar, då det förflutna berövats sin lyster. Allt behag, eller likaså, all eskapism från den hårda verkligheten, dör som en skymf eller som ett falskt och beräknande drag hos själens obevekliga idolisering av intighetens realitet. Så är livet för den som ser det och det är också däri all egentlig orättfärdighet får sitt ursprung. Att bli berövad på sin person, in på bara kroppen, blir en själens befrielse från sin odräglighet och okänsliga natur. Men, som det alltid är, så har myntet en baksida, och denna boks "antimateria" tar sig uttryck i sann glädje och kärlek i en nykter ton, i mycket större grad än då den består av skillnaden på livet och djurisk berusning. Vem skall låta bli att hänge sig åt denna omoderna form av leverne att helt hänge sig åt mat och vin och kroppens förlustelse, istället för att beskedligt men bestämt ta åt sig sin egna beskärda del? Vem kan befria den som ännu tror, då tvivel uppkommer som ett avlägset allternativ till den familjära inrättningen?
När skall vetenskapen och politiken berika världen med en ny era av tro, hopp och liv, med en blick mot solen och halstrande av ren energi från denna så avlägsna himlakropp? För finner vi inte lösningen på själens förmultningsprocess i själva varandets centra ändå, med insikten att vi kretsar kring solen, och inte den kring oss? Sanningen är den att jag djupt saknar romantisk kärlek och min flamma är endast en glöd av aska, som är vit, och min blick mot världen består endast av ett förstoringsglas i en lupp, som sitter alldeles för nära ögat, så att jag lika gärna kunnat sitta med en bakåtvänd kikare eller ett mörkt kalejdoskop. Jag är inte medveten om flammans hetta och kan därför i viss mån inte känna en lidelse eller passion. Givetvis är det bara halva sanningen, men resten då? Så passande..
 
Även om bokens titel antyder att det är en bok om kvinnor, så är ju författaren man och männen får mycket utrymme i boken. Våra mörkaste sidor visas, såväl som de insiktsfulla.
Det skrivs mycket om de olika civiliserade karaktärernas rädslor, och då särskilt över vilda, djuriska uppenbarelser. En kamp för att hålla en liten kanin stilla gör att starka rädslor speglar sig i Geralds ögon och Gudrun får en instinkt av våld och grymhet över sig. Också detta skrämmer Gerald, precis som hans far är dödsrädd för hans mor. Listan på privilegier som dessa karaktärer finner självklara när de blickar ner på de "lägre" klasserna blir lång, och ändå är det särskilt hos dessa fransk och tysktalande engelsmän som de mest bestlika former tar sitt uttryck. För att inte tala om det privilegium som författaren har när han tar sig friheten att säga att infångandet av en kanin(!) kan ge upphov hos en människa till djup animalisk skräck. Hur vågar han? Kan det verkligen ha varit så att den civiliserade människans rädsla för fallet och ondskan, kan ha framträtt så tydligt vid ett så ordinärt tillfälle? 
I Geralds fall finns det många emotionella och historiska komplikationer som lätt kan förklara hans rädsla. Men även Gudrun? Det verkar som om dessa människor har levt i stark desperation, hela tiden under ytan, som kommer sig av.., vadå? Ett misslyckande att förverkliga sig själva? Nå, man kan säga att själva akten till exempel, talas det om hela tiden, men den verkställs aldrig. Och när den gör det så är det av ringa eller liten betydelse. Vad måste egentligen till för att dessa privilegierade unga intellektuella skall finna en ro? Och kan författaren någonsin acceptera att det finns ro, som kan uppmärksammas på flera olika sätt och se olika ut, så att de som synes vara ett hopplöst äldre par kanske kan få en gnutta av sin heder tillbaka. Känslolivet är väldigt viktigt, och det rymmer boken kallad "Kvinnor som älskar" väldigt lite av. Men hur ska man beskriva en känsla, eller delade känslor som kommer efter år av samlevnad? Lawrence använder en förklarande modell, som ter sig bäst då korta stunder av eftertanke skildras, som styr vår undran och riktar våra mål. Också eftertanke har en plats i våra känslor.
 
Humorn dyker först upp i ett av de sista kapitlen då de befinner sig i Tyskland i samspråk med en tysk konstnär. Ämnet är en häst som tysken skulpterat. Detta blir snöpligt avbrutet av bister stämning.
 
Jag ger den här boken 4.1/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: