Jens Boktips

Hej! Nu har det verkligen varit ett bra tag sedan jag skrivit här. Det får tolkas som ett tecken på att jag läst i min mening, om än något mer passivt eller långsamt. Jag har funderat lite, jo jag sitter här och hoppas på ett brytningsläge i mitt recensionsskrivande. Kan inte under rådande omständigheter endast vänta på de bra böckerna, de har jag framför mig, nej, skrivandet som sådant behöver ett någonting för att bli nyanserat. I mitt liv finns det många nyanser, och ibland kan ju en bok ha sin egen nyans liksom, men ens egen output då? Mitt skrivande skall sträva mot att fånga en nyans, nya nyanser. Nu är detta ett mål jag har framför mig, de senaste veckorna har dedikerats till annat än läsning. Mer och mer blir böckerna jag läser realisationer av mitt liv, min skalle har öppnats på toppen och moln av nyansstoft tycks mig blåsa ner ända till tårna. Nu måste det ut. 

 

"Jag, Claudius" heter en bok som Robert Graves utgav år 1934. Det var en roman i självbiografisk form,  som den var skriven av romaren Claudius, senare kejsare och före sin död också gudsförklarad. Det står att läsa om i bokens uppföljare, "Claudius, guden" från 1935. Jag har fått tag i bägge dessa böcker i en utgåva från 90-talet, en bok som med sin svarta framsida bär en avsevärd tyngd och rymd, allt sker här på arkens blanka ytor, det känns riktigt häftigt att bara hålla i boken tillochmed. Vad levererar den? Först en kort sammanfattning...

 

Claudius föds som barnbarn till kejsare Augustus i Rom, och har en gunstig relation till sin farfar. Hans familj bär släktband till kejsaren. När Augustus dör och Tiberius tar över så är Claudius i full gång med att skriva i historieböckerna, han är historiker. Vi får följa med och motgångarna genom Claudius liv, då det gäller kärlek och giftermål, pengar och politiken men även då det gäller flera människor med inflytande i Rom på den tiden, och kejsarna. Den första boken, "Jag Claudius" har en enastående skildring av Claudius funktion under den sinnessjuka kejsar Caligulas regeringsår, han är nästan en passopp, en narr och hans huvud hänger löst under hela tiden. Den andra delen av serien innehåller historien om Herodes Agrippa, sonson till Herodes den Store, och god vän sedan barndomen med Claudius. Det är verkligen en berättelse i klass.

 

Claudius berättar om politiken och intrigerna, människoödena till de senatsmedlemmar eller fruar/döttrar till senatsmedlemmar och andra inflytelserika personer från olika infallsvinklar. Texten har ledig stil som naturligt flödar genom kapitlen, den vankar an genom bägge böckerna. Vi hör talas om Claudius berättelse genom att läsa om de betydelsefulla personerna runt honom(flera av dem kvinnor, bl.a. Livia, som var Claudius farmor), och vi får veta hur de agerat på den politiska kartan och privat. Vi lär också känna de olika kejsarna som regerade under Claudius levnadsår och man kan lägga märke till hur olika de männen är. Ingen av dem lyckas dock behålla makten, och få i deras omgivning lever särskilt länge. Claudius lever, eftersom hans ses som dum då han stammar, han haltar även på ena benet. Detta är inte allt vi får veta heller om Claudius, vi förstår att han är ganska anspråkslös som historiker, men långt mer fåfäng och sällsam som kejsare. Kriget mot britterna tar han som en personlig mission och det blir också hans heligaste tilltag, en milstolpe bland andra mycket små extravaganser. "Claudius, guden" är överhuvudtaget en strategisk triumf över läsaren, den går på lika bra som hela den första boken gjorde, men sedan händer något annat. Det börjar osa katt. Graves trampar ny mark men ändå tycks berättelsen vara försjunken i vila. Det blir inledningen på de nya partierna i bokserien, där allt möjligt ges utrymme, humor och anekdoter för det mesta.

 

Han avvecklar sina karaktärers öden på ett par sidor och ger förlåtelse för deras svaga sidor och deras synder. Han skapar i samband med detta också den otroliga historien om Herodes Agrippas planerade revolt mot riket Rom och hur han skulle utropas till Messias, judarnas konung. Och varför det misslyckas och hur Herodes Agrippa sedermera dör i smärtor, så som sin farfar Herodes Den Store gjorde. Allt som allt tycks dessa böcker handla om, och vara skrivna för,  män och kvinnor genom tiderna, nu och då så att säga. Trots att Robert Graves själv har sagt att han skrev de här två böckerna för pengar, och under häftig tidspress(något jag inte ser som helt osannolikt heller..).

 

Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker.

 

/Jens