01:46:00
"Der Steppenwolf"(Stäppvargen) - Herman Hesse
Jag har läst boken "Stäppvargen" av Herman Hesse, den kulturikon som mottog det första Nobelpriset efter andra världskrigets slut 1946. "Stäppvargen gavs ut 1927 och är en berättelse om en mans tid i en tysk by, som enstöring. Det är inte en bok som avslöjar mycket av sin handling i sitt namn eller bokomslag men jag ska försöka att berätta lite kort vad den handlar om.
En man, Harry Haller anländer i en tysk by och blir inackorderad i ett borgarhem bestående av en faster och hennes brorson. De finner honom behaglig och skötsam men han pratar inte mycket med dem. Efter en tid lämnar han staden och lämnar efter sig ett manuskript som producerats under hans tid i huset. Det är en berättelse om hur han själv druckit billigt vin, ensam på stadens krogar, utan annat än sina egna tankar att ta sig för. Han finner inte sitt liv meningsfullt tills han en dag mottar en pamflett; "Traktat om Stäppvargen". Han finner i den en förklaring till sin personlighet och detta får oerhörda konsekvenser. Han inser att han inte bara har två sidor; människan och vargen, men nästan ett oändligt antal. Han beger sig ut i staden, närmast på irrfärd, för att finna ny mening i sitt liv, eller låta det vara över...
Jag har ett problem när jag läser modern litteratur med mer eller mindre komplicerade karaktärsutvecklingar; det tycks ofta bli en naturlig slutsats att den slags självrealisation(självmedvetenhet), som ofta beskrivs som en ny uppenbarelse, bär något prägel av detta att växa upp som ung. Det är ett tillkortakommande i mina tolkningar så till den grad att jag ständigt måste ifrågasätta om det är min ungdomstid som på något sätt varit gravt onormal i förhållande till gemene hens, och alltså också den allmänna litteraturens skildringar av livets förändring i stort. Är det kanske självklart för alla andra att tiden passerar och går i en rulle, en enda scen, ett händelseförlopp. Eller kan betydande emotionella/personlighetsförändringar ske hos människor i vilken ålder som helst, utan att det i litteraturen inte på något sätt skulle reflektera den, i min mening, övergående fas som ungdomen är? Och skulle en sådan grav förändring kunna ske utan att vara ett resultat av en lång tid av medveten hunger efter någonting odefinierat? Hos Hesse behöver jag egentligen inte ställa mig denna fråga men väljer att göra det ändå, då hans klarsynthet i fråga om ett emotionellt intellekt, tycks mig ytterst trovärdigt som berättelse och är en djup psykoanalytisk beskrivning av huvudpersonen, Harry Haller, i den ålder han nu är och alldeles särskilt i det förhållande han har till Hermine. I Hesses verk "Stäppvargen", förhåller det sig så att själva tiden är förgänglig, varje ansats att låta en händelse i berättelsen automatiskt reflektera en statisk uppfattning om ett händelseförlopp, en kärlek eller fem ungdomsår, förbyts genast i en ny infallsvinkel, som erbjuder ett lika stort spektrum av livshistoria. Hesse leker med livshistorian och tiden som en som redan levt en hel gång och kunnat beskriva det. Han avsäger sig med en axelryckning all personlig sentimentalitet och fnusk som kan dyka upp hos en författare och gör istället huvudpersonen till en realistisk person, först som karikatyr och sedan en berusad realisation av det ursprungliga jaget. Harry Haller är ett liv, ett påtagligt liv som när boken skrivits klart fortfarande fullkomligt vibrerar av sensation och ande. Hans beskrivning blir så att säga berättelsen om både Pinocchio och Geppetto på samma gång. Att något så hopplöst kan beskrivas så betydelsefullt och att något så flyktigt kan upplevas genom att läsa en bok är för mig ett tydligt tecken på att jag har levt ett liv med viss mening och bekräftelse, då jag njuter så av varje rad och sträckläser de sista 85 sidorna ensam en kall vinternatt med liggande snö. Jag väntar på att fyllas av kval, skam och ångest som rimligen måste slå över mig efter en sådan här genuin upplevelse. Ändå är det så mycket mer än det, jag slipper. Det enda som berövas mig när jag läser boken är drömmen om konstnärlig kreativitet, då Hesse med ännu en axelryckning dömer alla kommande författare till att leva i skuggan av honom. Han ställer sig, någonstans i mitten, frågan om värdet av att vara kultiverad, värdet av att skriva och läsa och låta andra nöjen, tillfälliga sådana, försummas. Samtidigt som han alltså kritiserar ett författarskap som sådant, så lyser hans egna med sin enträgna briljans, rad för rad, sida upp och sida ner, endast avbrutet av någon tillfällig självklarhet som förklaras eller ett uttryck som inte känns helt nödvändigt i litteraturen, men sällan är befängt. Det förekommer vissa föråldrade arketyper i boken men det är mer än det som ger Hesse ett anlete som författare. Det är en mer förflugen Hesse som skriver den här boken om man jämför med den man som skrev "Narcissus och Goldmund", men fortfarande en som lägger märke till, men ställer sig över sina personliga lyckogångar och tragedier och belyser dem objektiv så att en inte allt för förhärligad bild av en man framkommer och känslan av att få ett dunkel upplyst infinner sig tillnärmelsevis med en gång.
Herman Hesse historia är ytterst intressant och jag undrar så väldigt mycket om vad jag kan förvänta mig av livet när jag läser hans böcker. "Stäppvargen" tycks ge en man som mig en lösning och en konsekvens på samma gång, en liten strimma hopp i evigheten. Men jag undrar, kära läsare, när skall mitt liv få blomma så som Harry Hallers gör i den här boken, om någonsin? Är det någonting man kan uppleva flera gånger i livet?
Jag ger den här boken 4.3/5 på en skala av bra böcker.
/Jens