21:45:00
"La Sombra del Viento"(Vindens skugga) - Carlos Ruiz Safón
Hej! Jag har tänkt att jag skall läsa en serie av tre böcker nu, på raken, och det börjar med en bok som heter "Vindens skugga". Alla tre böckerna är skrivna av den spanska författaren Carlos Ruiz Safón, som skall ha en sidokarriär som manusförfattare i Hollywood(något som inte efterlämnat några spår på hans Wikipedia-sida). Det här är inte första gången som jag läser Vindens skugga, nej, det är med hel exakthet den 3:e gången som jag läser den! Man kan på så vis säga att det är en bok som har varit hyfsat betydelsefull för mig, den har aldrig fallit helt i glömska sedan jag läste den för första gången för kanske ungefär 7 år sedan. Det är en roman både för ungdomar och vuxna, den är fyndig och fyllig, och har ett väldigt skönt språk. Allra mest tror jag den är riktad till pojkar och fäder, det är iallafall dem man får läsa mest om egentligen(och såklart om kvinnor). Det vilar en slags mystik kring hela den här berättelsen som är otroligt speciell, en stil som bär prägel av att påskina en metaforisk dimension som egentligen inte finns att läsa, men som existerar under ytan av spänning och komplikationer, en dimension som utger sig för att fånga en ung mans själsliga tillvaro från pojkåren till vuxen ålder. Prego! Precis det gör den med bravur.
Vi följer Daniel Sempere som till en början följer sin far till "De bortglömda böckernas gravkammare", någonstans i deras hemstad Barcelona. Som en slags invigningen i kammarens värld, får Daniel på måfå välja ut en bok ur de evighetslånga raderna av bokhyllor, en bok som han själv skall bli skyddsling över för resten av bokens liv. Det blir en hemlighet som han inte får delge någon annan, hans mor är inte i livet. Han väljer en bok med titeln "Vindens skugga" av en(fiktiv) författare kallad Julián Carax. De visar sig snart att detta inte är en bok vilken som helst och att Daniels uppdrag att skydda boken kommer att bli oändligt mer spännande och svårt, än vad endast själva ingivelsen att skydda ett litterärt verk till sin död kan tyckas vara i sig självt. Inte nog med det, "Vindens skugga" blir en uppenbarelse för Daniel Sempere och han kan snart inte låta bli att forska i denna den mystiske författaren, Julián Carax. Boken är en gåta.
Finns det då något att säga om detta kioskromansmästerverk? Ja, jag börjar med att skriva lite mer om vad "Vindens skugga" innehåller... Det är en bok som innehåller en del referenser till annan litteratur, iallafall uppfattar jag det som så, det handlar om återkommande vinkar till mer eller mindre klassiska författares verk under flera av berättelsens partier(det blir snarlikt Garcia Marquez ibland exempelvis). Det syns tydligt att det finns en gedigen och bra litterär bildning hos författaren och det är ett hantverk som är markant välskrivet och bra. Men ibland sviktar den annars så genomgående illusionen av en vindens skugga, och ett slags sparekonomiskt tänk i berättelsens tyngd dyker upp. Det är som att Ruiz Safón fått medge att han inte riktigt kan nå den kvaliteten på roman som han kanske hade önskat, eller som man kan anse att många av de klassiska författarna som kommit i åtanke har gjort. För mig är det helt ok. Jag tycker att "Vindens skugga" kan läsas som en pocketbok(jag läser den i den formen) och då som en pocket med beundransvärda egenskaper som fantasiväckare och med en enastående passage till berättarglädje. Bokskrivarkonsten och läsandet hyllas ju här igen och återigen, men det förekommer på en sund, trivsam och inte så strävande nivå. Kanske är det som mest strävsamt att skriva just så, "Vindens skugga" har iallafall för mig alltid varit väldigt lättåtkomlig på det sättet. Men till en början föll jag ju för ett djup eller substans som boken har, och det skymtar de facto som någon slags skuggsilhuett i berättelsen, som jag tidigare nämnt. På djupet i boken finns en ådra av karaktärsutveckling och stora möjligheter till djuptgående analyser av karaktärernas inbördes förhållande osv. Det ger många ögonblick av glädje och fasa. Att jag kanske har så att säga "genomskådat", eller känner att mycket av läsningen bringat en hyfsat fullkomlig insikt av vad boken är menat att berätta, tar absolut inte kol på min läsarlust, och jag kan ibland nästan häpna över sättet den flyter ut över mitt sinne och intellekt, som bläck på ett tomt ark. När jag upptäcker att jag hittar nya filosofiska utmaningar i boken och nya sätt för Ruiz Safón att skapa en helhet, så känner jag det som att jag har växt lite som människa och att jag kanske fyller ut min väst, kavaj och feststass till tidsenlig fullkomlighet. Och boken finns kvar och är sig lik, med sina skavanker och sina genomgående goda intentioner, läsglädjen har växt, men det är ju som man brukar säga: "Close but no cigar".
Jag ger den här boken 3.6/5 på en skala av bra böcker.
/Jens