Jens Boktips

2014-09-02
18:12:00

"The Falls"(Fallen) - Joyce Carol Oates

 
"Fallen" är skriven av Joyce Carol Oates. Det är en speciell bok därför att den inleds med ett självmord och en ung kvinnas mentala sammanbrott. Det är 1950-tal. En ung pastor gifter sig med en djupt troende kvinna vid namn Ariah Erskine. De firar sin bröllopsnatt på ett hotell vid Niagarafallen. När Ariah vaknar är pastorn borta. Han har kastat sig i Niagarafallens vatten. Under sju dagar och sju nätter söker Ariah, nu i pressen omtalad som "Änkebruden vid Fallen", efter sin make i vattnet. Under tiden befinner hon sig i ett tillnärmelsevis apatiskt tillstånd och tas omhand av en privatperson, den lovande advokaten Dick Burnaby. En osannolik kärlek tar vid. "Fallen" är en berättelse om en stark kvinnas öde och om mannen hon älskar. Det är också berättelsen om stadsutveckling och miljöfrågor i 50-talets Niagara Falls i USA. Det handlar om samhällsklassernas intriger och livets nycker. Det är fruktansvärt vackert och jag läser med en osunt sammanbiten min. Det hela blir till en resa till kärlekens epicentrum där tid, pengar, ja livet, är fördelat på varje individ på ett skrämmande vis. När jag läser boken känns det ibland som att jag är med och skriver, det är lite som att kasta sig i en strid ström av ljummet vatten, och man flyter bara med. Men på vägen slås man, brutalt och enligt naturens lagar, mot stenar och stockar i den strida strömmen. Det handlar om hur människorna alla gör det som de anser eller känner är "det rätta" och hur djupt utsatta de blir när de tar del av, själva livet, och möter varandra. Det handlar också om betraktaren och den som väljer att låta sin identitet vara en del av sitt liv, som uppfylls av sin roll, kontra, den som ständigt speglar sin identitet i livet självt. Rädslan för att mötas av sin egen baksida eller att spegla någon annans realitet är påtaglig. Skall man ingripa eller dra sig undan och är det möjligt att göra det valet, alltså, kan man leva ett helt liv utan att någon gång påverka sin omgivning på ett starkt sätt. Negativt? I Joyce Carol Oates "Fallen" är detta aldrig en banal tankebana. Ingenstans i boken möts man av sensationslystnad, men det vilar en tung slöja av ansvarstagande över den. Jag inser att mitt jag, är ett jag som bär stark prägel av min rädsla. Och också det att jag läser den här boken blir ett skrämmande inslag i mitt liv. Jag inser när jag läser att jag är för rädd för att agera, att jag endast kan invänta styrkan i den stilla acceptansen. Det är något man ogärna delar med sig av till sina medmänniskor. Oates kränker således en personlig del av min atmosfär på ett otroligt sätt. Jag måste då möta sättet jag tolkar boken på i mig själv. Det är djupt kränkande och påfrestande, så till den milda grad att jag måste tänka på livet som en optisk illusion där hela bilden ändras om man bara ser på den från en annan vinkel. Man måste komma över den. Man måste se på sitt livs värsta rädsla.
Men Joyce Carol Oates lämnar en inte helt ensam då man ska ta sig därifrån. Man leds inte heller som en hund genom det. Men det är någonting däremellan som sker. Början av boken är dramatisk, utdraget nagelbitande, det utvecklar sig sedan till någonting annat, det bör läsas. Boken pågår fram till 1970-talet och engagerar många människor i samhällets problem, klassernas problem, relationen man har till sina grannar, rädslan för att leva ut. Rädslan för att göra fel och det fega i att göra det rätta. Det fega i att inte göra det rätta och dess konsekvenser. Joyce Carol Oates är också otroligt bra på att skriva om män. Och om kvinnor. Jag kan inte förstå vad ett möte med henne skulle kunna innebära. Boken lämnar mig inte oberörd.
 
Jag ger den här boken 4.6/5 på en skala av bra böcker.
 
/Jens
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: