21:09:00
"Beyaz Kale"(Den vita borgen) - Orhan Pamuk
Så till ännu en bok av Nobelpristagaren Orhan Pamuk, "Den vita borgen". Ofta tänker jag att det är roande att försöka förklara handlingen i en bok med så enkla medel som möjligt, att försöka skala bort allt förutom själva kärnan i berättelsen. Skulle man göra det med "Den vita borgen" så hade det sett väldigt konstigt ut. Låt mig börja med att berätta en intressant detalj kring själva boken; den har förvånansvärt många yttre likheter med Umberto Ecos "Gårdagens ö". Men trots att bokens kärna, dess låt oss säga skelett, är lite likt så är stilen och dess "vitala organ", helt annorlunda. Såhär:
En ung italiensk ädling blir under en resa från Venedig till Neapel utsatt för turkiska pirater och han i förs i bojor med resten av besättningen till Istanbuls fängelsehålor. Det utspelar sig någon gång på 1600-talet. Den unge mannen har viss erfarenhet, har studerat, vetenskap och filosofi och hävdar därför att han är läkare. Han lyckas behandla en del sår och blir därför erkänd som sådan och sedan, med hjälp av en del mutor, får han specialbehandling i fängelset, han får exempelvis en finare cell. Men hans resa tar inte slut där. Han blir slav hos en vetenskapsman och astrolog kallad Hodja och de ska komma att tillbringa sin tid tillsammans vid ett specielldesignat bord i dennes hus. Där får den unge mannen som uppgift av Hodja att lära ut allt han kan om vetenskap; astronomi, astrologi, biologi etc. till densamme. Det hela pågår i åratal. De två blir sammarbetspartners då de försöker vinna Sultanens, ett barns gunst, för att få ökat inflytande. Allt mer fabulösa berättelser om Italien och bland annat dess djurrike kommer nu från de båda männens bord någonstans i Istanbul. Samtidigt pågår en konstant kamp för att påvisa olika astronomiska fenomen, en kamp mellan de två männen då de tär på varandra som herre/slav och kampen mot ledan under den tid då Sultanen inte kallar på dem. De börjar arbeta på egna projekt rörande det mänskliga psyket. Slutligen beställer han, Sultanen, ett revolutionerande nytt ärkevapen som skall krossa turkarnas alla motståndare. De två männen sätts på prov...
Det är verkligen en märklig bok det här, att läsa om hur de plågar varandra fysiskt och verbalt som de vore grus i tidens maskineri, eller var fastklämda mellan dess kugghjul. Att läsa om hur de trampar vatten i väntan på plötsliga blixtnedslag av explosiv kreativitet, det är märkligt. Det är också lite kusligt.
Boken är luftig, i det stora mycket olik "Gårdagens ö" som skrevs ungefär tio år senare, men den behåller ändå det starka fokuset på de fixa idéerna hos märkliga människor som det också berättas om historiskt i den här. Det är en bok som jag skulle kunna och vilja sträckläsa men ändå känns den aningen kort. Mer som ett litet projekt som Pamuk företagit sig snarare än de episka litterära verk som han producerat senare i sin karriär. Man märker också att det som i Pamuks debutroman var stark optimism, i den här boken förbytts till vad som gränsar till kaxighet. Det kanske beror på att jag nu vet att han vunnit Nobelpriset, men jag vet inte. Några av de böcker han skrivit, också efter han fick priset, visar mer på den enorma mognaden han har uppnått som författare och vissa av dem är kanske mina favoritböcker just nu. En och annan kunde vara värd en 5:a i betyg. Det betyget kommer inte den här boken att uppnå, även om jag från första början läser den med en obottnad entusiasm. Orhan Pamuk kan sannerligen konsten att föra historien till ens köksfönster.
Jag ger den här boken 4/5 på en skala av bra böcker
/Jens